Denna kvällen som började så bra känns som om den nu har slutat i ett kaos där jag inte längre kan kontrollera tankar och känslor så jag får försöka med det som så många gånger förut har hjäpt mig, att skriva av mig och hoppas att det kan hjälpa mig även denna gången. 

Jag var så glad att jag inte reagerade på smällare och att de för en gångs skull inte påminde mig om skott! Jag kunde tänka på dem som enbart smällare och tänka att de fanns där ute men de påverkade mig inte något! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag njöt av känslan men jag borde ha lärt mig att jag inte får njuta så länge av saker! 

När jag flyttade hit där jag nu bor var det för att jag inte klarade av ljuden av dörrar som slog, skrik och stegen i trappor och jag har sluppit det på de åren som varit ~ tills ikväll! Plötsligt hade våra nya grannar fest och stegen i trappa lät som stegen som en gång fanns i det förflutna och resan för mig blev omedelbar. Jag klarade dock av att stoppa den med stor vilja och mycket kraft! Jag var stolt över mig själv men när sedan festen hade pågått ett tag så höjdes även rösterna och då kunde jag inte längre med hur mycket vilja jag än uppbådade och hur mycket kraft jag än kunde ta fram stoppa resan! Orden som kom genom väggarna, som jag inte hörde mer än höga röster förde mig tillbaka mot helvetet och demonerna från det förflutna började dansa! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det bara är ord men för mig så finns det flera sorters ord 

När jag inte hör orden utan bara hör de höga rösterna så är det bara för mig de orden som sårar som är de som uttalas. De orden som tryckte ner mig och som skadade mig och gjorde att jag till slut försvann som en individ. Jag var ingenting värd och jag visste till slut inte vem jag var eller vad jag var mer än det jag fick höra ~ att jag ingenting var värd och att jag lika gärna kunde vara död för så mycket betydde jag. Ofta följdes de av bestraffning och det var tunga steg och det gör att demonerna dansar ännu fortare när jag hör stegen som stampar hårt i trappan och på golven. Jag kan känna den smärta som slagen och orden gjorden, både på mig och i mig, och jag vill inte känna så här. Det var så länge sedan jag fick en sån här resa av något kring mig att jag hade hoppats att det hade lindrats men det är när något sånt här händer som jag verkligen upptäcker hur skört allt är, hur skör jag är och hur skört allt är som jag har byggt upp och jag kan inte låta bli att fundera om jag någonsin kommer att bli fri att kunna känna och vara i världen som alla andra?!?! Jag vill inte ha demoner som dansar runt mig från det förflutna och jag vill inte behöva resa tillbaka i tiden för att det är saker som jag inte kan påverka.

Kommer jag någonsin att kunna befinna mig på en plats där någon höjer rösten utan att jag väntar mig att det kommer ett slag efteråt? Kommer jag någonsin att kunna höra tunga steg eller stamp utan att vänta på den där höjda handen, sparken eller att någon sliter av mig täcket och förnedrar mig så att jag bara vill dö? Kommer jag någonsin att kunna glömma det som en gång varit så att jag kan stänga alla de där ljuden ute så pass mycket att jag bara stör mig på att grannen har en fest som är alldeles för högljudd och att jag ska klaga? Jag vill tro och hoppas att det ska vara så men innerst inne så känns det som att det aldrig kommer att hända eftersom det redan gått år sedan jag utsattes för något av detta. Jag önskar att det var som när man var liten och hade spöken under sängen att de försvann när man tände lampan men jag vet att även om ljuden tystnar så har demonerna vaknat och de slutar inte dansa för att ljuden tystnar, de slutar dansa först när jag har bearbetat detta färdigt ännu en gång och jag vet inte vart jag ska hitta energin till att göra det ännu en gång för jag vill inte minnas allt detta igen. Jag vill inte stå i duschen och försöka tvätta bort den där äckel~känslan för jag vet att den går inte bort med tvål och vatten den går bara bort med min egen tankekraft och just nu är det långt borta, jag är långt borta ännu en gång. Jag vet bara att det alltid är för tidigt att ge upp och jag måste klara av att göra resan tillbaka till mig själv ännu en gång..................................

Varje morgon när klockan ringer för att det är dags att gå upp och göra trollen klara för dagis och skola så tänker jag att det måste vara ett skämt, det kan inte vara dags redan. När jag har konstaterat att så är det minsann så är tanken: "Varför gick jag inte och la mig tidigare igår och ikväll ska jag minsann komma i sängen och hängla med kudden tidigare" . Jag går som en sömngångare och lämnar barnen och efter många koppar kaffe och några timmar vaken så är jag åter mitt vakna jag och vid lunch så har jag på något mirakulöst sätt glömt det där löftet som kändes så heligt på morgonen. På kvällen så är det helt bortblåst och att det kändes så jobbigt på morgonen det minns jag inte förän jag inser att det är dags att lägga sig och att det verkligen har varit det ett tag och då tänker jag bara: "Hur dum i huvudet får man vara när man inte lär sig av sina misstag och går och lägger sig när man känner att ögonlocken börjar bli lite tunga och trötta?" 

Men jag kan ju inte rå för att klockan går så fort på kvällen, att det är så skönt när det är tyst och lugnt i huset och att trollen är såååååååååå söta när de sover och att det är så skönt att bara vara jag och inte ha alla de måsten som man har när man är mamma. Samtidigt är det inte roligt när man står där framför spegeln och borstar tänderna och vet hur trött man kommer att vara när klockan ringer tidigt imorgon, alldeles för tidigt, och samma tankar kommer att komma ännu en gång som de gör varje morgon. Är det så här det känns att vara en Hamster och springa runt i det där hjulet som de har i sin bur bara det att jag är en mamma och springer runt i mina dygn som har för få timmar? Jag får skylla på att det är svårt att lära gamla hundar att sitta för det kan ju inte vara så att ordspråk har fel ~ för det heter ju att man lär av sina misstag ~ men jag lär inte av mitt att man blir trött av att vara uppe för länge på nätterna. Om jag ändå kunde skylla på att jag gjorde något vettigt eller att jag fastnade framför datorn eller TV:n men jag vet inte vart tiden tar vägen den försvinner bara på att vara och njuta av lugnet. Eller förresten det kanske inte är så bara för det kanske är det som gör att man orkar vara mamma och göra det där lilla dagen efter även om man är en sömngångare när man lämnar och blir det mer och mer ju längre veckan går och sedan när det blir helg då är trollen piggare än vanligt så då blir man snuvad på sovmorgonen då med. Men det kommer väll en tid när man får sova med och som tur är ser jag fler än mig som är trötta när det är morgon och lämningsdags så det kanske finns fler gamla hundar som har svårt att lära sig sitta  och lite Alfons Åberg har jag i med mig så lite ung är jag fortfarande för när jag väl närmar mig sängen "så ska jag bara"

Sov gott där ute för nu "ska jag bara" göra lite mer innan det blir sängen för mig