Jag älskar dessa dagar även om de är få, när jag får känna mig som en i mängden, som en av alla andra och bara prata om vardagssaker ~ men idag har det varit en sån dag och det känns så befriande och jag kan inte annat än älska livet när det är så här. Jag har stått och pratat med Goa S om allt mellan himmel om jord, och fastän vi pratat om min bakgrund och hur den kan påverka mig idag så är det på ett bra sätt för det var när vi kom in på detta med en så självklar sak för vissa som relationer och hur vi ser på dem. Då tittade hon på mig och säger: Jag förstår att du innan du ger dig in i en relation behöver hängslen, livrem och flytväst flera gånger om men jag tror att det kommer att komma en dag när det bara känns rätt och din intuition leder dig men innan den dagen så är du inte beredd! Kanske kommer den imorgon kanske kommer den om år men den kommer att komma hur du än känner nu! 

Och för en gångs skull så kände jag att okej det finns någon som förstår för att jag vet hennes historia och jag har henne nära mig och jag uppskattar det och sedan slängde vi oss genast till nästa ämne. Sedan kom en annan granne och vi kom ifrån de djupare ämnena och stod där och bara skrattade så det kändes längt ner i magen och det är då det känns långt där inne, dit ingen annan människa kan nå, och tanken och känslan finns där som säger: Är det så här det känns att vara "normal"? 

Det är de här dagarna som jag gömmer i mitt minne och jag tror att det är dem som gör att jag orkar de svarta dagarna. Att det finns väldigt få människor i min närhet som vet hur mitt liv ser ut för att jag har valt dem med omsorg, fingertoppskänsla för att de ska kunna hantera hemligheten men samtidigt för att de ska kunna behandla mig som just en vanlig person, inte ett offer för det är inte det jag behöver. Jag behöver hjälpen att hitta mig själv och det gör jag endast genom att få se mig själv igen genom andras ögon och det fick jag idag. Jag fick skratta, jag fick ta fram mitt äkta jag och jag fick vara en helperson och det finns inte ord som beskriver hur mycket det ger mig tillbaka. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket det lyfter mig och får mig att gå vidare. Att det sedan är mängder av människor som är runt oss som inte vet vilka dolda hemligheter jag bär på gör det naturligtvis lättare och jag är glad att jag tog det beslutet att verkligen välja vilka jag berättar det för. Det är de som vinner mitt förtroende och sedan måste man vinna det igen för att jag sedan ska se hur mycket information man kan hantera. Det finns bara två personer som vet så gott som hela min historia mer än jag och min terapeut och de personerna är verkligen testade. En person bor verkligen nära mig och den andra har jag aldrig träffat fysiskt men har ett djupt band som inte kan förklaras i ord till! 

Jag önskar så att jag ikväll kunde säga när jag somnar att jag visste att dagen imorgon kommer att vara lika som denna men jag vet att den inte kommer att vara det vad jag än bestämmer mig för att hoppas på. Det är kanske för mycket begärt och jag är nöjd att jag fick denna för jag kommer att leva på den länge jag önskar bara att jag hade värdesatt de dagar som jag hade förr som jag bara tog förgivet för att de var "vanliga tråkiga dagar som alltid" i mitt då vardagliga liv ~ nu är det de som gör att mitt liv får den där extra guldkanten och som gör att jag tycker att livet blir underbart. Varför värdesatte jag dem inte då när det fanns massor av dem? För att jag inte hade den erfarenheten som jag har nu och för att de då var en självklarhet för jag "fanns och var normal". Så snälla ni som har det livet där ni själv bestämmer ~ ta inte allt förgivet för imorgon kan allt vara örändrat och det som är självklart idag kanske är lyx imorgon och det tänker man inte på förän spelplanen är helt förändrad och dess spelregler!

  CRAMAR   och hoppas att ni får en underbar kväll 

..är att ALDRIG försöka!

Försöker man ALDRIG någonting så har man ju inte heller en chans att lyckas och sen så spelar ingen roll vad det handlar om!! Att misslyckas Känns för mig farligt men när jag ser i backspegeln ser jag att jag gjort det så många gånger och ändå så har jag överlevt, jag har lärt mig saker av det och jag har blivit starkare även om jag många gånger önskat att det varit ogjort. Jag inser att först när rädslan får dig till att sluta försöka med det som skrämmer mig eller det som känns främmande, att det hindrar mig från att försöka så kan jag ju inte heller lyckas hur skrämmande det än känns att jag kan misslyckas. Och det som får mig att känna så här inser jag är de erfarenheter som jag bär med mig

När jag kommer till vägskälen i mitt liv där jag måste ta ett beslut där hjärtat och magkänslan säger en sak och hjärnan säger en sak för att den har minnena så kommer rädslan som ett brev på posten och det är ingen bra kombination. Ändå vet jag att någon gång i livet måste man våga ta ett beslut som gör att man kommer in på en väg som ger en nya erfarenhet och förhoppningsvis ger en annan erfarenhet än den man redan har. Ändå är det så skrämmande och det är vid dessa tillfällen som jag önskar att jag inte var en känslomänniska som inte kände allt det som jag känner på en och samma gång utan som bara kunde stänga av och ta ett beslut. Istället är jag som en hamster som trampar runt i sitt hjul och funderar och funderar och när jag gått där varv på varv på varv så har oftast hjärnan övertalat mig och jag har blivit feg. Ändå vet jag att det är då jag misslyckas. Är det inte så att man någon gång i livet ska lära av sina misstag? Eller gäller det bara vissa personer och ett visst klientel? Inte mig utan de som lever i den verkliga världen? Hur kan det vara så lätt för vissa att våga och så svårt för andra? Du ska veta Tvillinghjärtat mitt om du läser detta att du är en av dem som jag beundra mest för dit mod och besluten du tar   och de gör att jag älskar och beundrar dig mer för varje steg du tar på den väg de ledde dig! 

Iblande önskar jag att livet var lättare, att man fick en prövoperiod med de utmaningar, beslut man skulle ta och allt som kan få konsekvenser och ändå så vet jag att man måste våga för att vinna ~ så vad är det egentligen som är så svårt. Livet är det som finns här och nu inte det som är om ett år eller tre år och ändå så vill jag ha svaren som finns där. Varför skulle just jag gå igenom det Helvete jag fick och ha de minnen jag fick för det känns just nu som att jag inte orkar bära dem med det som finns runt mig här och nu! Allt jag önskar mig är att få känna och få finnas ~ att få vara som vem som helst om så bara för en dag så kanske jag skulle våga......................................