Ibland känns det som att människor är så måna om den fasad de har och som de visar upp att jag inte kan låta bli att undra vad det är som gömmer sig där bakom. Är det så att ju finare fasad en människa visar mot omvärlden dessto mer finns det där bakom som gömmer sig och som de inte vill ska komma fram eller är det bara min bakgrund som gör att den tanken kommer fram? Jag har hållit fast vid de senaste åren att man ska lita på sin magkänsla och de gånger som jag gjort det har det blivit rätt och ska jag lita på den även i denna fråga skulle jag direkt säga att ju finare fasad man visar dessto mer har man att dölja. Nu menar jag inte att dra alla över en kam för det finns de som har en fin fasad och har en fin insida med men det är när inte känslan stämmer som det känns falskt.

Hela tanken och känslan kom idag när jag var på en av mina långpromenader och jag gick förbi en familj som jag vet att det finns hur mycket skit som helst inom (nej jag tänker inte gå in på detaljer) men när man tittar på utsidan skulle man tro att här lever den lyckliga, perfekta familjen för att är perfekt, kanske för perfekt egentligen. Inte en blomma står fel i fönstret, gardinerna hänger så där otäckt perfekt, fönstrena saknar minsta lilla märke och egentligen skulle allt kunna ha varit tagit ur en katalog för det perfekta hemmet OM jag inte hade vetat hur det egentligen är. Var det så alla såg på mitt helvete med kunde jag inte låta bli att tänka innan tanken åter fortsatte att gå vidare ~ för jag vet att en dag kommer sprickan i fasaden och när den har kommit så spricker det fort och antingen så blir det en lättnad för att vissa på insidan gjort allt för att någon ska se hur det egentligen är medans det för andra kan bli en katastrof.

Samtidigt skrämmer reflektionen mig, för hur många såna här perfekta fasade som döljer personliga helveten finns det inte och hur många är det som tänker på dem? Hur många är det som tänker på dem och vågar reagera och ta nästa steg och agera? I mitt fall vågade ingen och idag har jag gått ifrån det men samtidigt är det skrämmande att veta att det finns de som lever i det idag och jag önskar att jag kunde göra så mycket för att ingen skulle behöva göra det. Det som skulle bli en lugn avkopplande promenad när jag njöt av solen och fåglarna blev för mig en reflektionspromenad där jag verkligen fick mig en tankeställare att vad kan jag göra för att hjälpa någon som lever där jag en gång var? Just nu kan jag inte göra något men jag har kunnat hjälpa och stöttat några men jag vet att min kämparglöd för att hjälpa kvinnor och barn kommer inte att försvinna ~ jag har inte bara hittat den rätta formen än för den finns inte enligt mig i samhället än för det finns för många som blundar för det.

Jag bär många ärr inom mig som ingen ser för jag väljer att visa min fasad som är en qvinna som är glad och positiv och som alltid har något vänligt att säga till dem som hon möter men som samtidigt vågar reagera på orättvisorna som hon ser. Ja jag erkänner, jag gömmer mig bakom en fasad jag med för att jag inte ska ses som ett offer för jag ser inte mig själv som ett offer för idag anser jag att jag är en vinnare för jag vann min och barnens frihet igen för vi levde i ett helvete där någon styrde över oss. Samtidigt kan jag se när jag möter människor som har ärr på insidan med för jag har en känslighet för dem som har samma "skada" som mig och det är jag tacksam för på ett sätt för det har gjort mig stark och att jag kan känna in och möta människor på ett sätt som jag inte tidigare kunde. Jag litar inte på människor i min omgivning på samma sätt utan idag får de förtjäna min tillit innan de får den och det är på både gott och ont men jag utsätter mig för mindre skador på det sättet.

Kanske får jag inse att människor alltid kommer att ha fasader och att det är på gott och ont men så länge de inte skadar människorna som är bakom dem så är det bara att acceptera de. Jag kan inte förändra hela samhället men jag kan fortsätta att fundera och bära med mig tanken och övertygelsen att en dag ska jag kunna hjälpa fler än jag kunnat idag att få sin frihet med för alla förtjänar att känna att de kan andas utan att någon bestämmer om de ska kunna ta nästa andetag eller inte.