MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Alla inlägg under februari 2012

Av ensammalejonmamman - 26 februari 2012 01:30


Igår efter beskedet hos läkaren men även idag så känns det som att jag har gjort en resa i, tiden ~ tillbaka till den första natten på det skyddade boendet! Jag hade ont precis överallt efter alla slagen och sparkarna men jag behövde inte höra stegen och rösterna i sjukhuskorridoren men alla andra ljuden som inte var bekanta var fortfarande skrämmande och gjorde att jag var på helspänn! Det kändes som att allt hade tagits ifrån mej och jag hade inte ens mitt eget namn längre och det kändes som att jag hde försvunnit lite till! Mamma hade lämnat mej där och det kändes som att jag inte hade kontakt med världen utanför och det fanns "nya regler" som jag skulle lära mej att leva efter! Jag hade inget mer än kläderna som jag hade på mej som var mitt och jag kände mej ensam och övergiven och tomheten var enorm och jag gav mej själv ett löfte där och då att jag ALDRIG mer skulle ta något förgivet. Allt jag visste att jag hade var här och nu! Jag var inte lovad en morgondag, jag var inte lovad att jag skulle kunna gå utanför dörren dagen efter och jag lovade mej själv att jag skulle värdesätta varje stund på ett helt annat sätt än jag hade gjort tidigare i livet för tidigare hade jag tagit dessa stunder så förgivet för de bara fanns där varje dag! Jag kunde gå ut i skogen, jag kunde åka till affären och jag kunde göra det som man bara tar förgivet att man gör i livet även om jag var kontrollerad men plötsligt så var det borta.


Sen kommer vardagen även om den inte är som den en gång var och med den så kommer tanken att "jag måste städa idag så gör jag det med barnen imorgon" men varför tänker man så egentligen? Vad är det som säjer att det kommer en morgondag och barnen och den glädje som de ger är viktigare än att det är städat och undanplockat här hemma! Varför tänker jag inte istället att jag gör detta med barnen idag och OM det kommer en morgondag så städar jag då! Egentligen så vore ju det den mest sunda tanken för det var ju det jag lovade mej själv att jag skulle ta tillvara på varje stund! De stunderna är ju de som ger mej kraften att ta nästa steg, det är ju de stunderna som ger mej glädjen. Barnen och jag gör massor av roliga saker tillsammans och vi hittar på massor med saker men egentligen så skulle man ta chansen så mycket mera för det är ju det som ger mest!


Igår när jag kom hem så slog mej tanken "om detta var min sista dag att leva vad skulle jag göra då?" Svaret är inte självklart för det finns massor av saker som jag skulle vilja göra men jag vet att jag skulle inte prioritera att städa och ha kliniskt rent hemma och såna saker. Jag vet att det är saker som man måste göra för att livet ska fungera men kanske är det så att man lägger så mycket vikt vid de sakerna så att man glömmer det som ger livet en mening och som gör att livet får det lilla extra, att man får den lilla extra glädjen och den lilla extra betydelsen i livet. Innan allt hände var jag dagligen ute i skogen med hunden på promenader men jag uppskattade det inte för jag tog det bara så förgivet för det var en del av livet men jag vet hur mycket jag saknade det när möjligheten inte fanns! Varför är det så att det ska behöva hända något innan man värdesätter det som man har runt sej! Varför är det lättare att se det negativa än det positiva? För hur många gånger ser man inte att det är dammtussar på golvet som man "måste" dammsuga upp istället för att se att det är sol ute och att man borde ta tillfället att gå ut och njuta av den?!?!?!?!


Jag är på ett sätt glad över att jag gjort denna "resa" för på ett sätt har den fått mej att inse att man inte ska ta saker förgivet i livet för de kan försvinna på en sekund eller genom en handling. Idag när jag får världens hårdaste kram av Liten och kommentaren "Min älskade mamma" så känner jag att den stunden är värd mer än allt annat! Jag känner att det finns stunder som man låser in i hjärtat och som kommer att stanna där för evigt och jag önskar att varje gång när jag kommer till valet att jag ska välja mellan två saker att jag kan minnas löftet som jag gav mej själv den natten att jag ska leva här och nu inte planara för hundra år framåt! Jag vet att man måste ha framförhållning men samtidigt så finns det stunder som inte kommer tillbaka! Man får bara en chans och väntar man för länge så försvinner den! Allt kan förändras på en sekund, med en diagnos eller med ett ord och när man kommer dit så är det bara så att man måste tänka om!


Jag känner att denna resa har lärt mej massor och jag vet att jag många gånger borde tänka på andra sätt än jag gör. Den enda människan som jag kan påverka och som jag kan få att påverka det liv som jag har och lever är mej själv! Det finns faktorer som jag inte kan påverka och det finns måsten som jag inte styr över men jag styr över många saker som påverkar min vardag och jag styr över många glädjeämnen i livet bara jag väljer att se dem och ge dem ett utrymme! Bara jag väljer att prioritera dem och prioritera rätt och de valen ligger hos mej och ingen annan! Kanske är det så att ibland behöver man ett besked som inte är så positivt och ibland behöver man motgångar för att ännu en gång bli påmind om att livet är här och nu inte imorgon och inte i nästa vecka eller när överklagan är över! Det gör ont att få "domar" men ibland så behövs det ett uppvaknande men jag önskar att de inte var så många men kanske är det priset jag får betala för att jag och barnen en dag ska få ett tryggt och bra liv! Kanske kommer jag en dag att vara tacksam över de saker som jag fått lära mej och de insikter jag fått under denna resa men framförallt att jag fått lära känna mej själv och mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag aldrig någonsin hade fått chansen att göra annars!


Jag har betalat ett pris och någon gång måste jag få det jag betalade för ~ ett liv med glädje och där jag kan leva och njuta! Hoppet är det sista som lämnar en och en dag så kanske det slår in bara jag vågar hoppas och öppna dörren till lyckan och släppa in de lyckliga stunderna och nu är stunden att börja göra det!


  KRAMAR     

Av ensammalejonmamman - 25 februari 2012 02:30



Livet går inte i repris och man ska leva varje ögonblick som om det var det sista, man ska njuta av varje ögonvblick och se det ljusa och listan går att göra enorm över alla kloka ord som sagts om detta och jag vet att man ska tänka så och att allt blir så mycket lättare om man gör det men ibland så går det helt enkelt inte! Det går inte att se ljuset i slutet av tunneln för det finns inget slut i tunneln just för tillfället och hur gör man då för att se det?


Jag känner att hur många gånger har jag inte tänkt att man inte ska ta ut saker och ting i förskott och den här gången har jag inte gjort det men ändå kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ner för kinderna, att känna att det gör ont, att känna att benen blir undansparkade ännu en gång och att det ännu en gång är en kamp som man måste kämpa för att ännu en diagnos har satts för att situationen är som den är och för att det som har hänt har hänt och då känner jag bara att när ska detta ta ett slut och kommer det att ta ett slut?!?!?!


Ibland känns det som ett "hån" att veta att jag tidigare hade en kropp som var frisk nu sitter jag där med fullt av diagnoser och får höra att om inte jag ändrar på situationen och faktorer så kommer jag troligtvis inte att uppleva min 40-årsdag för min kropp kommer inte att orka att gå på reserven och det stress och flykt läge som den hela tiden gör och har gjort i år och jag vet att jag kan inte göra något åt det! Det är inte jag som har makten till det utan det är samhället som inte har "resurser" eller som inte "vill" ta i detta! Jag är för dem bara en siffra i statistiken och att min kropp bryts ner av detta vad bryr de sej om det! Att det är jag som påverkas av att leva under denna press det syns inte i deras papper men det syns på mina värden och det syns på min kropp! 


Det är lätt att säja att man inte tänker på det och att man inte låter det påverka en för det gör det inte på ett sätt men ändå så finns det där hela tiden - omedvetet och medvetet för det görsej påmint på olika sätt! Inget i vårat liv är som det var tidigare - ingenting går längre av sej själv! Allting som händer och sker måste först tänkas igenom minst två gånger så att det är säkert, sedan måste det kollas så att det är rätt och sedan måste man tänka till en extra gång. Så många saker och tankar ligger omedvetet och påverkar, gör att man är på sin vakt, att man är på helspänn, att man är beredd att fly och att jag är beredd att försvara mej och framförallt barnen men allt detta har vi levt i så länge så det är vardagen. Jag reagerar inte längre förän jag ska förklara det för någon annan! 


Idag inser jag när jag ser en läkare som jag aldrig förr har sett torka tårar som rinner på hennes kind, titta på mej och säja: "Du gör inte bara det du måste, du gör inte bara det en mamma gör utan du gör det dessutom helt suveränt bra och starkt! Du kör på reserven men du klarar det och du kommer att fortsätta vad jag än säjer just för att du är en mamma!"
Då insåg jag att det är så det är ~ om det är så det kommer att bli, att jag kommer att stupa för att reserven tar slut, så kommer jag att köra tills dess bara för att rädda barnen för det finns inget alternativ! Så länge det inte finns ett annat alternativ så måste det finnas en reserv och det får bära eller brista! Jag får vara en siffra i statistiken utan att den kompleteras med mer bara mina barn räddas men en sak vet jag och det är att samhället kan aldrig lura mej mer att det finns ett barnperspektiv men de kan inte lura mej att säja att det finns ett människovärde heller för de har de visat mej att det inte finns för om det hade funnits det så hade inte jag mått som jag mår idag och jag hade inte suttit i den sits som jag sitter i heller.


Vare sej lagarna eller samhället visar mej att det finns människovärde eller att man värderar människor som unika individer! De visar däremot att man måste vara förbannat stark för att klara av att vara ett offer som varit utsatt för brott, man måste ha styrka och ork för att klara av att skydda sin barn, man måste ha ork för att stå upp för sej själv och de man älskar och samtidisgt ska man orka ta emot diagnoser, rehabilitering, hitta sej själv och mitt i allt ha ett fungerande liv och vardag! Inte undra på att jag undrar om slutat kommer någon gång....................................... och just nu känns det som att det ligger för långt bort redan!


KRAMAR    

Av ensammalejonmamman - 19 februari 2012 01:00

      



Som så många gånger förr i mitt liv så ju närmare det datumet jag kommer när en händelse ska ske som jag har fått ta ett beslut kring kommer ju mer funderar jag kring den, så även denna gången! Och det är bara så som jag är som person och kommer nog alltid att vara men denna gången är det inte kring händelsen och konsekvensen av den utan om det är så som jag tidigare har tänkt och tyckt -  att det bara finns två alternativ att det antingen är rätt eller fel, svart eller vitt eller om det helt enkelt är så att det kan finnas ett alternativ där mitt mellan dessa två?! 


I vissa saker är jag benhård att det bara finns rätt och fel men tidigare har jag varit det inom allt men nu är jag inte det längre. Ju mer jag tänker dessto mer osäker blir jag! För ett tag sedan när jag satt och pratade med min arbetsterapeut så kom vi in på barnen och att speciellt Skruttan märkte mycket av detta att jag glömmer saker och att jag skriver lappar om saker som andra inte skriver saker för att komma ihåg! Ofta säjer hon till mej att "Mamma vi skriver en lapp om det för annars så glömmer du det!" Hon vet att hon kan få påminna mej om en sak tre gånger medan hon bara behöver säja det en gång till dagisfröken. De märker att jag har svårt att komma på ord ibland och andra saker som har med min hjärnskada att göra men de vet inte varför mer än att det har med mammas huvud att göra för hur förklarar man en hjärnskada för små barn?!? De vet att mamma har ont i huvudet varje dag och att ibland är det så ont att jag ligger och att det några gånger varit så pass så att mormor eller morfar hämtat dem på dagis. De har fått lära sej att leva med detta och fastän det inte påverkar dem massor så påverkar det dem till en viss del! 


När vi satt och pratade om detta arbetsterapeuten och jag så kändes det så rätt att hon och min läkare skulle träffa barnen och prata med dem och att även barnen skulle få träffa en del av de "tanter" som mamma träffar varje vecka och som hjälper mej med "huvudet" och att de precis som de andra som jag valde att de skulle informera skulle få chansen att träffa dem utan att jag var med så att de kunde ställa de frågor som de själva ville utan att de skulle behöva ta hänsyn till hur jag känner det när de frågar utan att mormor och morfar skulle vara med istället! De skulle även få göra detta i hemma miljö så att de skulle få känna sej så avslappnade som möjligt och jag tyckte att det kändes så rätt som det bara kunde göra. Det kändes som att jag gav dem chansen som jag gett dem andra som behövde få denna informationen för att förstå mej så bra som det bara gick och för att det skulle bli så lite missförstånd som det bara gick. Jag kände att eftersom barnen redan känner av det så kunde de få förklaringen och eftersom de i mitt team är helt underbara så är jag inte orolig för vad de kommer att säja och jag vet att de kan ta det på ett bra sätt med barnen det är inte där oron är!


Allt kändes rätt och jag kände mej trygg i situationen och jag kände att jag hade tagit rätt beslut! Jag hade valt att inte hålla barnen utanför detta och jag hade valt att inte "hemlighålla" detaljer som de märker av och som de påverkas av! Jag skulle köra med öppna kort! Det känns fortfarande rätt men samtidigt inte lika rätt som när jag tog beslutet och på något konstigt sätt så känns det som att det är för att jag har blandat in hjärnan. När jag tog beslutet så gjorde jag det med  , jag gjorde det som kändes rätt utifrån det enbart. Nu har jag analyserat och analyserat igen och jag har funderat på barnens tankar och reaktioner efter och där har tankarna kommit in mer och mer och då litar jag inte på mina egna känslor på samma sätt! Jag känner inte efter i mej själv längre bara utan jag funderar och funderar och låter tankarna styra mer och mer!


Kanske är det så att det är så att det finns ett rätt och fel så länge vi låter   styra och inte det som finns runt oss för det är nog så att det är vi som vet bäst vad som är rätt och fel för oss och dem som står oss nära! Jag har fram till idag lytt mitt hjärta och det har lett mej rätt! Det har inte varit lätta beslut och det har inte varit lätta steg att ta men det har varit värt det och jag har fått lön för mödan! Allt är inte svart och vitt utan det finns ett grått fält men man måste våga lita på sej själv, för vågar man inte det, vem ska man då våga lita på??????


PUSS    från Lilla mej    




Av ensammalejonmamman - 16 februari 2012 02:45



Idag känns det som att terapin rörde upp en osäkerhet inom mej som jag inte känt på en evighet - och det är vad det är jag egentligen känner! Jag litar inte på mina egna känslor! Under alla åren som jag levde i helvetet så blev jag en mästare på att dölja de "negativa" känslorna för mej själv - att det gjorde ont efter slagen som jag precis hade fått för jag visste att om jag visade det så triggade det till fler slag, om jag visade att de elaka och nedvärderande kommentarerna hade effekt så kom det fler än om jag låtsades att de inte fastnade! Jag lärde mej med andra ord att ha en rustning och att inte visa hur det kändes på insidan för jag visste att det användes mot mej och att det gjorde att jag blev bestraffad värre! I början var rustningen inte så stark så den brast när jag var ensam eller när han befann sej i ett annat rum! Hur många gånger låste jag inte in mej på toaletten för att låta tårarna rinna och tryckte ansiktet i en handduk för att det inte skulle höras ut att jag grät för jag visste att någon ånger skulle han inte känna men det skulle vara som att hälla bensin på en eld och jag skulle få ännu mer av det jag redan hade fått av när jag kom ut igen! Min frihet var de timmar som han var på jobbet även om jag var kontrollerad via telefonen med jämna mellanrummen men då kundej jag vara mej själv och jag kunde lyfta av min rustning och framförallt kunde jag ha alla känslor som man har som människa! 


Idag under terapin kom vi in på ett ämne som jag vägrat att prata om på dessa tillfällen nämligen hur allt som hände under tiden i helvetet påverkade min relation med barnen! Varför jag vägrat prata om detta vet jag egentligen inte för vi har pratat om allt hur ont det än har gjort men detta har troligen gjort för ont och det gjorde det idag med och kommer att göra nästa gång med när vi ska fortsätta med det för jag inser att jag har inte fått bygga upp relationen med mina egna barn! Han har varit avundsjuk på sina egna barn för de har tagit fokuset från honom och jag har inte passat upp på bara honom! Idag tittade min terapeut på mej och jag hör henne säja: "Hur klarade du av denna tiden? Jag förstår inte det!" Och när hon uttalar de orden så inser jag hur sjukt det var!  


Jag ser bilden framför mej! Jag hade legat på sjukhuset och fått Skruttan! Eftersom det var lite speciella saker när hon föddes så blev vi kvar på sjukhuset och han var vansinnig över det när han åkte hem och när han kommer till sjukhuset dagen efter så ser jag på hans sätt att komma in i rummet att detta kommer att gå åt helvetet! Han kommer att få ett utbrott här och jag kommer att skämmas livet ur mej bland alla andra föräldrar som är lyckliga och kära oh bara njuter av att vara föräldrar! Vi går till cafeterian och där beklagar han sej hur jobbigt det är för honom hemma och att behöva åke till sjukhuset för att träffa oss och att han saknar oss och jag är så förbannat dum så jag köper detta och skriver ut mej och Skruttan på eget ansvar! Jag hinner innanför dörren hemma innan de första slagen kommer för att jag har gjort så att han inte kunnat göra det som han lovat några "vänner" att han ska hjälpa dem med! Jag minns än hur det kändes efter att vara helt slut efter att ha fått barn och förändringarna som  sker i kroppen och så få detta bara man kommer innanför dörren! Jag var livrädd och allt jag tänkte var att jag måste skydda henne för hon var så liten och oskyldig! Den dagen började kampen för att mina barn skulle överleva! Jag var en idiot som gick på hans lögner i framitden för innerst inne så visste jag att det var lögner men hoppet är det sista som lämnar en.........


Under de veckor som gick efter att vi kom hem så var jag med och snickra, lärde mej att vara mamma, skötte hela huset med städning, mat, hade honom att passa upp på 24 timmar för att vi skulle bli bestraffade så lite som möjligt........... jag skötte allt för att det skulle vara så lugnt som det bara kunde och jag fick världens depression som redan hade börjat under graviditeten och då blev jag bestraffad för det med för jag var svag!


När vi pratade om detta och jag fick frågan av henne hur jag klarade detta och hur jag hade klarat liknande situationer med de andra barnen så kände jag bara att det fanns inget val - jag var där och besluten kändes där och då som att jag var delaktig i men idag så inser jag att jag inte var delaktig i dem för fem öre så kände jag att den insikten gjorde ont! När vi sedan nystade vidare så trodde jag att hela jag skulle gå sönder när hennes frågor och vårt samtal fick mej att inse att hans agerande gjort att jag haft det svårare att knyta band och få en relation till mina barn! Den relationen har jag byggt upp när han inte varit närvarande utan varit på jobbet för han har varit som en "kil" mellan oss! Han har försökt vända barnen mot mej när de var så stor att de förstod för jämt när han berättade för mej att jag var äcklig och värdelös och allt det så satt de i hans knä eller så var de i samma rum om de var vakna! När de var små så kom alltid något emellan när jag höll på med dem som "Måste göras" på en gång och jag vågade inte säja nej för jag visste vad som hände om jag sa det! Det kändes så hemskt att inse detta och det kändes som att det fanns inte något som kunde kännas värre än detta!


Då kom frågan " Vad känner du när vi pratar om detta?" Jag tänkte efter och jag verkligen kände och allt jag kände var tomhet! Jag kände mej helt tom, som ett eko inom mej för det var så mycket som fattades så mycket som jag saknar från den tiden och det känns som att det finns så mycket som jag skulle ha fått så mycket som man har "rätt till" om man fått tre barn! Hon tittar på mej när jag gett henne det svaret och så säjer hon bara att hon känner sorg när jag berättar det, hon känner sorg från mej och hon hör sorg i min röst när jag berättar det och då känner jag bara att det är ju egentligen det jag känner men ändå är det tomhet! Och då känner jag kluvenheten! En tår kommer och jag kan inte hindra den - jag som inte gråter när människor ser kan inte hindra den och så tittar jag på henne och säjer bara: Jag kan inte känna sorg för det känns som att det är jag som valt det!


På en gång som jag sagt det så inser jag att det är så det är! Trots alla timmar som säkert blir dyng kanske även veckor och månader om jag skulle lägga ihop allt på att bearbeta och försöka lägga skulden där den hör hemma så känner jag än skulden över att jag valde fel person att bilda familj med! Jag känner fortfarande skuld över att jag stannade kvar trots att jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att komma därifrån flera gånger och jag klarade inte det för att jag inte hade möjligheterna och han hindrade mej gång på gång. Jag hade kommit därifrån men barnen hade varit kvar i helvetet. Jag känner skuld över att jag skaffade fler barn med honom eller att jag skaffade barn över huvudtaget ändå kan jag inte tänka mej att leva en endaste dag utan dem - ändå var det när första barnet som inte finns idag låg i magen som allt började och när Skruttan låg där som allt började på allvar, ett av barnen är inte mitt beslut! Jag vet att om jag hade den kunskapen och erfarenheten jag har idag så hade jag tänkt annorlunda och ändå så är det skuld jag känner och nu känner jag bara efter denna terapi är det därför som jag inte tillåter mej känna sorg över det som har hänt?


Finns det en del inom mej själv som tycker att jag får "skylla mej själv" att det som har hänt har hänt för att jag har gjort de val som jag har gjort eller hur är det egentligen som jag resonerar när det gäller mej själv? För jag tänker ju inte så när det gäller andra! Varför är det så lätt att vara dömande mot sej själv och se på mej själv med andra ögon än andra? Jag vet att jag inte förtjänade den här behandlingen, inte slagen och inte alla de nedvärderande orden, kommentarerna och alla vidriga namn som jag haft under alla åren och jag vet det och det är det som gör mej så frustrerad att jag någonstans ändå lägger skulden på mej själv! Det gör ont att fått denna insikten idag men samtidigt så ger det mej chansen att ändra det och kanske kan jag en dag känna sorgen och bearbeta den men jag vet att jag idag tog ett kliv till mot ett liv som inte innehåller detta och det är jag glad för!


PUSS    till dej från Lilla mej   

Av ensammalejonmamman - 15 februari 2012 00:45



Ibland eller rättare sagt oftast så känns det som att när jag tittat åt höger så finns där en kamp som jag borde kämpa, tittar jag åt vänster så finns där en annan kamp som jag är tvingad att kämpa och tittar jag åt alla andra håll som finns så är det fullt med kamper som jag måste ta vare sej jag vill eller orkar för jag har inget val! Många som läser det tänker säker att ja, men det är ju så livet är! Ja det vet jag oxå att det är för livet är inte en dans på rosor men det känns som att mitt liv skulle kännas som en dans på just rosor om jag slapp alla dessa kamper med socialen, hovrätter, tingsrätter om vårdnaden som känns som om den handlar om liv och död för barnen och dörför även för mej och alla utredningar som följer med detta! Jag känner att det tar på krafterna att vara småbarnsförälder men det skulle finnas massor med krafter kvar om det bara var de vanliga striderna som just en småbarnsförälder  ska behöva ta som fanns i mitt liv! 


Igår var det dags för årskontroller av två av barnen! När jag kom dit så tittade sköterska på mej som förljt barnen sedan Liten bara var månader och så kom en kommentar som fick mej att le hela dagen i kaoset igår: Är detta verkligen samma barn som jag träffade för några år sedan??!!??!!
Jag kände att jag växtr för ett bättre utlåtande och betyg hade jag inte kunnat få för hon är inte tvingad att säja det och det är som hon säjer - nu är de "normala" barn som inte längre ber om ursäkt för att de finns till de vågar ta för sej, de vågar finnas och de vågar säja att de kan saker och det bevisar för mej att något har jag iallafall gjort rätt under denna resa! Samtidigt gör det mej livrädd att veta hur lite som behövs för att de ska bli de små som känner att de inte är värda något igen - det behövs bara att de får beskedet att de måste åka tillbaka till honom så är de där igen! Det har gått år och de ber mej så gott som dagligen att de ska slippa åka tillbaka till pappa för att de vet att han kommer att slå och göra illa dem igen, de vet att de kommer inte att få mat och de vet vad de kommer att bli utsatta för med och då är det vidrigt att vara mamma och allt man kan säja är att man gör allt man kan för att de ska slippa det! Det är vidrigt att höra deras planer hur de ska gömma sej om det blir så för att ingen ska hitta dem och man vet hur lagarna ser ut och man ser att där är en kamp som man måste ta för att rädda dem från detta - men hur länge till orkar jag det....................


Idag när jag hämtade på dagis så frågade en mamma mej hur jag fick till det med att hämta och lämna och få på tre kläder och allt runt! Jag svarade att det går på rutin nu för att jag varit själv med dem sedan Liten bara var några månader! Hon förvandlades till ett frågatecken och jag insåg att hon inte förstått att jag är ensam med dem! Frågan kom som ett brev på posten: Är du själv med dem också? Hur klarar du det?
Ja hur klarar man det?!?! Vad har man för val........ Jag valde inte att bli själv med tre små och jag har samma arbetsuppgifter och ansvar som de som är två föräldrar men jag vet inte hur det är att vara två och dela på det för barnen och huset och maten var mitt ansvar redan på den tiden när vi var två sk föräldrar! Jag yrkar ensam vårdnad utan umgänge och har haft det tillfälligt i snart 3 år och jag har klarat det! Om jag yrkar att det är det jag vill ha för att rädda barnen från Helvetet så måste jag ju visa att jag klarar det! Det är inte lätt, det är inte en dans på rosor och det är mycket som jag får undvara som andra föräldrar som har delat ansvar kan göra men jag ser inte det som att jag offrar mej utan att jag gör det frivilligt för att jag vill rädda barnen! Jag vägrar att skicka barnen till det Helvete jag själv flydde från med dem men det är fortfarande en kamp och det är en kamp att få livet som ensam mamma till tre att gå ihop med allt annat som också ska skötas och gå ihop och den som kommer i sista hand ja det är jag själv!


Det finns rättegångar som jag ser som kamper som kommer att komma, vårdnadstvister, det är utredningar inför vårdnadstivster och jag vet inte allt! Det är Arbetdförmedling och det är Försäkringskassan, det är utredningare inom sjukvården och rehabilitering och det är kamper om att få det att fungera så "normalt" som det bara går för barnen trots att vi har skyddade uppgifter och det känns verkligen som att vart jag mej än i världen vänder så är det kamper så långt ögat ser för det är inget som går lätt eller smidigt och jag kan inte förstå det!


Jag kan inte förstå att man inte ser till att en vårdnadstvist ska avgöras inom en viss tid och speciellt när det handlar om småbarn! Liten har levt en sjättedel av sitt liv tillsammans med honom! Har man rätt att kalla sej för förälder då när man inte visat något som helt intresse då? Smulan har levt mindre än hälften av sitt liv tillsammans med 2 föräldrar och har ändå så klara minnen av att pappa inte var snäll och att hon inte vill tillbaka till honom! Har man rätt då att kalla sej pappa när man inte ens har frågat utomstående personer som träffat barnen hur de mår eller om de har det bra? Om två månader så har Skruttan levt halva sitt liv utan den som ska kallas sin pappa och hur stor omställning är inte det att komma tillbaka till en person som man inte vill tillbaka till och som man är livrädd för! 


Jag har många strider kvar och jag ser många strider när jag ser mej runt omkring! Jag vet inte vart jag ska hitta energin eller orken till dem men det känns som att jag på något sätt måste prioritera vilka jag ska lägga den största energin och kraften på! Samtidigt så hör de ihop för hade inte han funnits och gjort allt detta mot oss så hade vi inte befunnit oss i dessa situationer idag. Och det känns som att om jag vinner en strid så styrker den utgången för en vinst i den andra striden så fastän inte orken finns så känns det som att jag måste vinna alla! Hur jag ska klara av det och varifrån den kraften ska komma det vet jag inte men jag får försöka att ta ett steg i taget och en dag i taget! 


Kan jag rädda mina barn så har jag vunnit högsta vinsten för för mej är de det viktigaste och det är dem jag älskar mest i hela världen! Det är de som ger mej kraften att fortsätta när det känns som att foten inte orkar ta ett steg till, när det känns som att jag inte orkar ta nästa strid eller att jag ger upp här och nu! Det är de som får mej att inte ge upp för jag skulle inte kunna se dem i ögonen och säja att jag gav upp - att jag slutade att kämpa för att de skulle slippa återvända till Helvetet för jag vet att jag inte får tillbaka dem levande och när de inte skyddas av den svenska lagen så får jag som den ensamma Lejonmamman försvara dem bäst jag kan men den kunskapen och mamma  känslan jag har!


Vart jag mej i världen vänder så ska jag lita på min magkänsla och mej själv för det är det som kommer att få mej att vinna de kamper som är viktiga för mej och barnen! Och har man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer!


PUSS    till dej från Lilla mej     

Av ensammalejonmamman - 9 februari 2012 13:30

 


När jag träffade min arbetsterapeut i måndags så tittade hon på mej och sa: "Ska det inte sluta någon gång att krångla för dej!!??!!" och idag så känns det verkligen som att svaret är nej och jag kokar och det känns som att jag är på väg att sprängas och gå i molekyler för det som har hänt får inte hända och jag är vansinnig!


Jag trodde att när man befinner sej i 2000-talet så skulle det finnas något som heter modernt tänkande! Man skulle ha system som fungerade och man skulle ha anpassat dem systemen efter att personer hade olika förutsättningar i livet men idag så inser jag ännu en gång att så är inte livet! När jag fick kontakt med kommunen som jag bor i nu så berättade de för mej att det fanns handlingsplaner för hur man hanterade uppgifter kring personer som hade skyddade personuppgifter som oss - jag insåg rätt fort att det fanns brister i den men inte att de var så stora som jag inser nu att de är! Samtidigt så känns det som att de som sitter där på kommunen inte inser vilka risker de utsätter oss som har dessa för när de brister i sin hantering - för för oss så kan det handla om liv eller död om de klarar det eller inte! 


När det visade sej att skolan inte hade fungerande rutiner med hur de skulle skicka post till mej som vårdnadshavare så löste jag det med dagis och det var okej för alla parter! Jag pustade ut och kände ännu en gång att jag hade fått lösa en sak som inte var "mitt problem" och var tacksam för att jag har ett dagis som bryr sej och som jag har en öppen och rak dialog med! Jag känner att det är så mycket som krånglar och som bara går på automatik i andras liv som jag måste ta tag i men jag gör det för att jag måste ha skyddade uppgifter och det är så det ser ut här och nu! Jag släppte det och vi hade en lösning! Jag och dagisfröken skojade och sa att vi fick ha "delad vårdnad" om Skruttan eftersom kallelser till föräldramöten och allt skulle komma till henne men de skulle ändå bli berörda av det eftersom det påverkar mina dagistider så det kändes som att det var lika enkelt att det kom till henne och det var den bästa lösningen!


Tiden gick och brevet kom aldrig och till slut så kände vi att nu var det något som inte stämde! Åter igen var det dags att kontrollera varför det inte fungerade som det skulle och jag känner mej som den som har det fruktansvärda kontrollbehovet och som tjatar och jag hatar att känna mej sån! När jag ringde till henne som jag hade pratat med förra veckan så kände jag bara at jag exploderade när jag hörde varför brevet inte hade kommit! Hon hade skrivit min dotters namn, namnet som inte får finnas på något papper, och dagisets namn, som inte får förekomma tillsammans och skickat med intrenposten och nu är brevet borta! Jag kände att jag fick panik och vad jag sa det minns jag inte ens och när människan inte ens förstår vad hon gjort för fel då inser jag att det är ingen vits att prata med henne! Jag ringer i panik till dagis och pratar med Skruttans fröken som på en gång förstår allvaret innan jag ens förklarat hur jag känner det! Hon säjer bara att när de inte ens förstår hur de ska skicka ett brev fast vi har löst problemet åt dem så kan vi ju inte rapportera över till dem!


Jag känner bara att vart är brevet! Där finns mina barn på ett dagis som vi byggt upp en säkerhet som varit vattentät fram tills nu! Och det känns som att bara för att en person kombinerar min dotters namn med dagiset så bara raseras allt och det brevet försvinner! Klart att det skulle försvinna för de letar ju efter en personal inom kommunen med det namnet och det lär de ju inte hitta i första taget så hur länge det roterar det vet inte jag så just nu letar personalen på dagis efter brevet och ringer! Och jag känner bara att jag orkar inte mer! Fram tills nu har inte mina barn funnits med i några papper i kommunen, inte på något schema inte något som gjort att de kunnat spårats, som kunnat gjort att de utsätts för fara men nu är det inte så längre! Jaf får bara panik och känner att det förtroende som fanns är borta på en sekund genom ett samtal! 


En miljon tankar finns i mitt huvud och det bara snurrar! Att människan som har skrivit och skickat detta inte ens fattar att det hon har gjort är fel gör mej vansinnig men när jag sedan ringer till rektorn och får till svar på frågan hur de ska sköta uppgifter kring elever med skyddade personuppgifter att det måste den slå upp i papper och ber att få återkomma och har inte återkommit än och det gått mer än 4 timmar får mej att koka! Jag börjar undra om det är så att jag inte befinner mej på 2000-talet utan på 1800-talet och att vi inte har datorer utan att rektorn var tvungen att tyda några konstiga signaler innan den återkommer till mej med besked och att jag ligger före i tiden så att det är därför det tar tid! 


Jag vet inte vad jag ska skylla på men en sak vet jag - jag vet vad orsaken är att vi befinner oss i denna förbannade skitsituationen med skyddade uppgifter! 


PUSS    till dej från Lilla mej   

Av ensammalejonmamman - 6 februari 2012 14:30

                   



Jag HATAR att behöva minnas och jag HATAR att behöva vara där och rota för att ta fram saker som behövs som bevisning och ändå är det just det som jag behöver göra hela tiden fastän det gått år! Finns det någon som kan förstå vilka sår det river upp, vilka känslor det väcker som är så vidriga så jag bara vill frösvinna från denna jord! Det enda positiva som finns från denna tiden är mina änglar allt annat gör att jag önskar att det förflutna inte fanns! Just nu hjälper det mej inte att höra att jag är stark för det är jag inte för ännu en gång har benen sparkats undan när jag varit och rotat i det förflutna och jag har sett vilken sjuklig makt han hade över mej! Vad hjälper det då att höra att man är stark.................. inte ett dugg! Jag vill inte längre! Jag känner att jag orkar inte längre för detta har pågått för länge och det blir bara mer och mer hela tiden! 


Jag förstår att man inte kan dömma någon utan bevis men finns det någon som tänker på hur det känns att vara den som varit utsatt för allt detta?! Finns det någon som sitter där och dömer som tänker hur det känns att vara dem som levt i detta i flera år och sedan i flera år ska leta och rota i detta innan man får ett år?!?! Just nu känner jag att jag bara skulle kunna lyfta luren och ringa och säja att jag SKITER i detta de får göra precis vad de vill men jag är inte med längre! Jag skiter högaktningsfullt i hur de får fram sin bevisning för jag orkar inte, jag står inte ut i att leta, riva upp mina sår och jag vill inte se mej själv i spegeln längre och det enda jag ser är den personen som har utsatts för all denna skiten! Jag vill inte och jag orkar inte! Jag känner mej som en urvriden trasa och ett stort öppet sår på insidan!


Droppen var idag när jag ser ett papper som han fått mej att skriva hans namn på fastän det borde vara mitt namn som står på det och jag minns precis hur situationen är som att vi är där nu! Jag minns hur jag tar den sista kraften jag har för att det ska vara mitt namn som ska stå på papret men det räcker inte - han får sin vilja igenom och ändå är det bara i början av vårat förhållande! Vi har bara varit tillsammans i mindre än 1,5 år och jag är redan så "liten och går i hans koppel". Det gör så ont att behöva se det och det är inte meningen att jag ska behöva hålla på med denna skiten efter den här tiden! För mej känns det som att samhället gör samma sak mot mej som han gjorde en gång i tiden - nämligen trycker ner mej och får mej att må skit för att de inte har fått detta att komma till ett slut tidigare! Åter igen är jag en bricka i ett spel och det känns som att jag inte orkar! 


Är det meningen att det är så här mitt liv ska se ut?!?! Ska inte jag som alla andra få chansen att bygga upp ett nytt liv, gå vidare och se att jag förtjänar att bygga upp ett liv där jag kan se att jag har ett liv inte bara slita upp de sår som jag genom terapi och erfarenhet försöker att läka!?!?! Jag känner mej ibland som en nåldyna som gång på gång blir sönderstucken på insidan det är bara skillnaden att det är olika personer som gör det och det kan inte vara meningen att det är så livet ska vara även om det är mej det handlar om! Livet kan inte vara meningen att det bara ska vara en kamp för någon gång måste kampen ta slut även om det är mej det handlar om - även om man är den ensamma Lejonmamman som kämpar för sina barn och sin egen överlevnad........................................
......


PUSS    till dej från Lilla mej   

Av ensammalejonmamman - 6 februari 2012 01:45

        


I fredags var jag till Arbetsförmedligen för att vi skulle göra en sån här planläggning av min arbetsfömåga och hur de skulle kunna  hjälpa mej tillbaka till ett arbetsliv. För någon månad sedan hade vi överrapporteringen tillsammans med Försäkringskassan och min arbetsterapeut från Hjärskadeteamet och nu skulle vi ha detta mötet själv för att jag skulle med egna ord berätta hur jag såg på situationen och jag kunde inte säja annat än det jag känner - att vardagen är kaos som den är så att jag inte ser hur den skulle kunna fungera alls om jag var tvungen att arbeta mitt i allt som redan är! Det är som min handläggare med sa att efter det som kommit fram i läkarintyg och andra utredningar så ser de inte att det finns någon möjlighet för mej att återvända till ett arbetsliv så som situationen ser ut för mej idag och inte inom den närmaste tiden och det är det som hon kommer att säja till Försäkringskassan när vi träffar dem för ett avstämningsmöte i slutet av denna månad. Samtidigt känns det så frustrerande att det är så här som reglerna ser ut att man inte ser till situationen för individen utan att det bara är tiden som avgör om man får vara sjukskriven eller inte!


När jag gick därifrån så var det massor med tankar som snurrade runt i mitt huvud! Jag hade trott att jag skulle känna mej värdelös över att jag inte kunde söka arbete att jag skulle känna mej överbliven men det som jag kände var detta som står i rubriken " vad är egentligen ett värdigt liv?" Låter kanske som en konstig ekvation efter ett möte med en handläggare på Arbetsförmedlingen och jag vet inte vad det var som gav den reflektionen men det var det som blev resultatet för det känns som det är i den frågeställningen som jag så ofta hamnar till slut!


Om man hade frågat mej för några år sedan så tror jag att jag bara hade svarat något som hade låtit fint ungefär som när man lyssnar på någon kandidat i en Miss Universum-tävling som ska vinna lyssnarnas hjärta och sympati! Idag skulle jag tänka innan jag svarar för idag har jag levt utan allting utom kläderna jag hade på kroppen så jag vet vad det innebär att inte ha något och ändå så tyckte jag att jag hade ett värdigt liv för jag levde och jag hade barnen och jag var trygg på ett skyddat boende!


Andra dagar så känns det som att mitt liv inte är värdigt för fem öre för jag har inte tryggheten utan är hela tiden på hel spänn och det känns som att jag har ögon i nacken, Det känns som att det inte finns någon rättvisa alls i världen för det är jag och barnen som är offren för våldet och ändå är det vi som får rätta våra liv för att kunna skydda oss och anpassa liven så att en säkerhet kan byggas upp medan hans liv rullar på som vanligt. Bevisningen den hamnade på mej för att han ska bli fälld och det känns som att all den unga bördan den är på mina redan nertyngda axlar - ja de dagarna skulle jag svara att ett värdigt liv det är iallafall inte mitt!


Vad är då ett värdigt liv? Jag inser att det inte är så lätt att svara på som man kanske tror att det är för det beror helt och hållet på med vilka ögon man ser det på! För när jag började fundera så inser jag att livet för mej det är de stunderna som jag flyr från "vardagen" när jag måste pussla för att få ihop det med samtal med läkare, advokat, psykologer, poliser och alla andra personerna som vi har kring oss som inte de "vanliga människorna" har i sina liv. De där stunderna när jag kan släppa allt och vi kan vara en familj och glömma allt det som inte alla runt oss vet att vi har varit med om! De där få stunderna när jag inte behöver minnas alla saker som jag måste komma ihåg att skicka iväg så att de finns till förhandlingen eller tills intygen ska skrivas, eller så att de finns till det där viktiga samtalet som ska ringas som ligger till grunden för vårdnaden som är avgörande! Ibland kan jag inte låta bli att drömma vad jag ska göra med all den där tiden den där dagen eller om den dagen kommer när allt detta är slut och jag inte behöver fly för att få de där stunderna utan de där stunderna är vardagen och de är hela tiden!


Jag känner att många gånger så är det så lätt att säja att ett värdigt liv det är att....................... och så fyller man på med något som man sagt i alla åren tidigare för att man alltid sagt det, för att det alltid varit så! Jag känner att när man är ärlig mot sej själv så kan det göra ont men man tjänar på det i längden och det gjorde ont att inse att det livet som jag har just nu är inte ett värdigt liv för det är inte det livet jag vill ha och det är inte det livet vi förtjänar efter det vi varit med om men samtidigt så vet jag att när vi kommit till målet och fått ett slut så kommer vi att få ett värdigt liv och vi kommer att uppskatta det på ett helt annat sätt! Jag vet också att den insikten ger mej ytterligare en "morot" att orka kämpa vidare, att orka komma i mål för efter målgången kommer kampen om att få in värdigheten i livet!


Det är som jag och min terapeut pratade om på terapin man vet först när man står där vilka beslut man ska ta för att kunna känna att man har den bästa utgången för det nya livet. Och när jag står där ska jag ta de besluten som känns rätt för mej och barnen och jag ska våga lita på den som vet bäst - nämligen mej själv! Jag ska våga lyssna på min egen röst för den har lett mej rätt hittills och den kommer att göra det även i framtiden och jag ska gå med huvudet högt!


PUSS    till dej från Lilla mej     

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Ovido - Quiz & Flashcards