Livet går inte i repris och man ska leva varje ögonblick som om det var det sista, man ska njuta av varje ögonvblick och se det ljusa och listan går att göra enorm över alla kloka ord som sagts om detta och jag vet att man ska tänka så och att allt blir så mycket lättare om man gör det men ibland så går det helt enkelt inte! Det går inte att se ljuset i slutet av tunneln för det finns inget slut i tunneln just för tillfället och hur gör man då för att se det?

Jag känner att hur många gånger har jag inte tänkt att man inte ska ta ut saker och ting i förskott och den här gången har jag inte gjort det men ändå kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ner för kinderna, att känna att det gör ont, att känna att benen blir undansparkade ännu en gång och att det ännu en gång är en kamp som man måste kämpa för att ännu en diagnos har satts för att situationen är som den är och för att det som har hänt har hänt och då känner jag bara att när ska detta ta ett slut och kommer det att ta ett slut?!?!?!

Ibland känns det som ett "hån" att veta att jag tidigare hade en kropp som var frisk nu sitter jag där med fullt av diagnoser och får höra att om inte jag ändrar på situationen och faktorer så kommer jag troligtvis inte att uppleva min 40-årsdag för min kropp kommer inte att orka att gå på reserven och det stress och flykt läge som den hela tiden gör och har gjort i år och jag vet att jag kan inte göra något åt det! Det är inte jag som har makten till det utan det är samhället som inte har "resurser" eller som inte "vill" ta i detta! Jag är för dem bara en siffra i statistiken och att min kropp bryts ner av detta vad bryr de sej om det! Att det är jag som påverkas av att leva under denna press det syns inte i deras papper men det syns på mina värden och det syns på min kropp! 

Det är lätt att säja att man inte tänker på det och att man inte låter det påverka en för det gör det inte på ett sätt men ändå så finns det där hela tiden - omedvetet och medvetet för det görsej påmint på olika sätt! Inget i vårat liv är som det var tidigare - ingenting går längre av sej själv! Allting som händer och sker måste först tänkas igenom minst två gånger så att det är säkert, sedan måste det kollas så att det är rätt och sedan måste man tänka till en extra gång. Så många saker och tankar ligger omedvetet och påverkar, gör att man är på sin vakt, att man är på helspänn, att man är beredd att fly och att jag är beredd att försvara mej och framförallt barnen men allt detta har vi levt i så länge så det är vardagen. Jag reagerar inte längre förän jag ska förklara det för någon annan! 

Idag inser jag när jag ser en läkare som jag aldrig förr har sett torka tårar som rinner på hennes kind, titta på mej och säja: "Du gör inte bara det du måste, du gör inte bara det en mamma gör utan du gör det dessutom helt suveränt bra och starkt! Du kör på reserven men du klarar det och du kommer att fortsätta vad jag än säjer just för att du är en mamma!"
Då insåg jag att det är så det är ~ om det är så det kommer att bli, att jag kommer att stupa för att reserven tar slut, så kommer jag att köra tills dess bara för att rädda barnen för det finns inget alternativ! Så länge det inte finns ett annat alternativ så måste det finnas en reserv och det får bära eller brista! Jag får vara en siffra i statistiken utan att den kompleteras med mer bara mina barn räddas men en sak vet jag och det är att samhället kan aldrig lura mej mer att det finns ett barnperspektiv men de kan inte lura mej att säja att det finns ett människovärde heller för de har de visat mej att det inte finns för om det hade funnits det så hade inte jag mått som jag mår idag och jag hade inte suttit i den sits som jag sitter i heller.

Vare sej lagarna eller samhället visar mej att det finns människovärde eller att man värderar människor som unika individer! De visar däremot att man måste vara förbannat stark för att klara av att vara ett offer som varit utsatt för brott, man måste ha styrka och ork för att klara av att skydda sin barn, man måste ha ork för att stå upp för sej själv och de man älskar och samtidisgt ska man orka ta emot diagnoser, rehabilitering, hitta sej själv och mitt i allt ha ett fungerande liv och vardag! Inte undra på att jag undrar om slutat kommer någon gång....................................... och just nu känns det som att det ligger för långt bort redan!

KRAMAR