Jag HATAR att behöva minnas och jag HATAR att behöva vara där och rota för att ta fram saker som behövs som bevisning och ändå är det just det som jag behöver göra hela tiden fastän det gått år! Finns det någon som kan förstå vilka sår det river upp, vilka känslor det väcker som är så vidriga så jag bara vill frösvinna från denna jord! Det enda positiva som finns från denna tiden är mina änglar allt annat gör att jag önskar att det förflutna inte fanns! Just nu hjälper det mej inte att höra att jag är stark för det är jag inte för ännu en gång har benen sparkats undan när jag varit och rotat i det förflutna och jag har sett vilken sjuklig makt han hade över mej! Vad hjälper det då att höra att man är stark.................. inte ett dugg! Jag vill inte längre! Jag känner att jag orkar inte längre för detta har pågått för länge och det blir bara mer och mer hela tiden! 

Jag förstår att man inte kan dömma någon utan bevis men finns det någon som tänker på hur det känns att vara den som varit utsatt för allt detta?! Finns det någon som sitter där och dömer som tänker hur det känns att vara dem som levt i detta i flera år och sedan i flera år ska leta och rota i detta innan man får ett år?!?! Just nu känner jag att jag bara skulle kunna lyfta luren och ringa och säja att jag SKITER i detta de får göra precis vad de vill men jag är inte med längre! Jag skiter högaktningsfullt i hur de får fram sin bevisning för jag orkar inte, jag står inte ut i att leta, riva upp mina sår och jag vill inte se mej själv i spegeln längre och det enda jag ser är den personen som har utsatts för all denna skiten! Jag vill inte och jag orkar inte! Jag känner mej som en urvriden trasa och ett stort öppet sår på insidan!

Droppen var idag när jag ser ett papper som han fått mej att skriva hans namn på fastän det borde vara mitt namn som står på det och jag minns precis hur situationen är som att vi är där nu! Jag minns hur jag tar den sista kraften jag har för att det ska vara mitt namn som ska stå på papret men det räcker inte - han får sin vilja igenom och ändå är det bara i början av vårat förhållande! Vi har bara varit tillsammans i mindre än 1,5 år och jag är redan så "liten och går i hans koppel". Det gör så ont att behöva se det och det är inte meningen att jag ska behöva hålla på med denna skiten efter den här tiden! För mej känns det som att samhället gör samma sak mot mej som han gjorde en gång i tiden - nämligen trycker ner mej och får mej att må skit för att de inte har fått detta att komma till ett slut tidigare! Åter igen är jag en bricka i ett spel och det känns som att jag inte orkar! 

Är det meningen att det är så här mitt liv ska se ut?!?! Ska inte jag som alla andra få chansen att bygga upp ett nytt liv, gå vidare och se att jag förtjänar att bygga upp ett liv där jag kan se att jag har ett liv inte bara slita upp de sår som jag genom terapi och erfarenhet försöker att läka!?!?! Jag känner mej ibland som en nåldyna som gång på gång blir sönderstucken på insidan det är bara skillnaden att det är olika personer som gör det och det kan inte vara meningen att det är så livet ska vara även om det är mej det handlar om! Livet kan inte vara meningen att det bara ska vara en kamp för någon gång måste kampen ta slut även om det är mej det handlar om - även om man är den ensamma Lejonmamman som kämpar för sina barn och sin egen överlevnad........................................
......

PUSS    till dej från Lilla mej   

I fredags var jag till Arbetsförmedligen för att vi skulle göra en sån här planläggning av min arbetsfömåga och hur de skulle kunna  hjälpa mej tillbaka till ett arbetsliv. För någon månad sedan hade vi överrapporteringen tillsammans med Försäkringskassan och min arbetsterapeut från Hjärskadeteamet och nu skulle vi ha detta mötet själv för att jag skulle med egna ord berätta hur jag såg på situationen och jag kunde inte säja annat än det jag känner - att vardagen är kaos som den är så att jag inte ser hur den skulle kunna fungera alls om jag var tvungen att arbeta mitt i allt som redan är! Det är som min handläggare med sa att efter det som kommit fram i läkarintyg och andra utredningar så ser de inte att det finns någon möjlighet för mej att återvända till ett arbetsliv så som situationen ser ut för mej idag och inte inom den närmaste tiden och det är det som hon kommer att säja till Försäkringskassan när vi träffar dem för ett avstämningsmöte i slutet av denna månad. Samtidigt känns det så frustrerande att det är så här som reglerna ser ut att man inte ser till situationen för individen utan att det bara är tiden som avgör om man får vara sjukskriven eller inte!

När jag gick därifrån så var det massor med tankar som snurrade runt i mitt huvud! Jag hade trott att jag skulle känna mej värdelös över att jag inte kunde söka arbete att jag skulle känna mej överbliven men det som jag kände var detta som står i rubriken " vad är egentligen ett värdigt liv?" Låter kanske som en konstig ekvation efter ett möte med en handläggare på Arbetsförmedlingen och jag vet inte vad det var som gav den reflektionen men det var det som blev resultatet för det känns som det är i den frågeställningen som jag så ofta hamnar till slut!

Om man hade frågat mej för några år sedan så tror jag att jag bara hade svarat något som hade låtit fint ungefär som när man lyssnar på någon kandidat i en Miss Universum-tävling som ska vinna lyssnarnas hjärta och sympati! Idag skulle jag tänka innan jag svarar för idag har jag levt utan allting utom kläderna jag hade på kroppen så jag vet vad det innebär att inte ha något och ändå så tyckte jag att jag hade ett värdigt liv för jag levde och jag hade barnen och jag var trygg på ett skyddat boende!

Andra dagar så känns det som att mitt liv inte är värdigt för fem öre för jag har inte tryggheten utan är hela tiden på hel spänn och det känns som att jag har ögon i nacken, Det känns som att det inte finns någon rättvisa alls i världen för det är jag och barnen som är offren för våldet och ändå är det vi som får rätta våra liv för att kunna skydda oss och anpassa liven så att en säkerhet kan byggas upp medan hans liv rullar på som vanligt. Bevisningen den hamnade på mej för att han ska bli fälld och det känns som att all den unga bördan den är på mina redan nertyngda axlar - ja de dagarna skulle jag svara att ett värdigt liv det är iallafall inte mitt!

Vad är då ett värdigt liv? Jag inser att det inte är så lätt att svara på som man kanske tror att det är för det beror helt och hållet på med vilka ögon man ser det på! För när jag började fundera så inser jag att livet för mej det är de stunderna som jag flyr från "vardagen" när jag måste pussla för att få ihop det med samtal med läkare, advokat, psykologer, poliser och alla andra personerna som vi har kring oss som inte de "vanliga människorna" har i sina liv. De där stunderna när jag kan släppa allt och vi kan vara en familj och glömma allt det som inte alla runt oss vet att vi har varit med om! De där få stunderna när jag inte behöver minnas alla saker som jag måste komma ihåg att skicka iväg så att de finns till förhandlingen eller tills intygen ska skrivas, eller så att de finns till det där viktiga samtalet som ska ringas som ligger till grunden för vårdnaden som är avgörande! Ibland kan jag inte låta bli att drömma vad jag ska göra med all den där tiden den där dagen eller om den dagen kommer när allt detta är slut och jag inte behöver fly för att få de där stunderna utan de där stunderna är vardagen och de är hela tiden!

Jag känner att många gånger så är det så lätt att säja att ett värdigt liv det är att....................... och så fyller man på med något som man sagt i alla åren tidigare för att man alltid sagt det, för att det alltid varit så! Jag känner att när man är ärlig mot sej själv så kan det göra ont men man tjänar på det i längden och det gjorde ont att inse att det livet som jag har just nu är inte ett värdigt liv för det är inte det livet jag vill ha och det är inte det livet vi förtjänar efter det vi varit med om men samtidigt så vet jag att när vi kommit till målet och fått ett slut så kommer vi att få ett värdigt liv och vi kommer att uppskatta det på ett helt annat sätt! Jag vet också att den insikten ger mej ytterligare en "morot" att orka kämpa vidare, att orka komma i mål för efter målgången kommer kampen om att få in värdigheten i livet!

Det är som jag och min terapeut pratade om på terapin man vet först när man står där vilka beslut man ska ta för att kunna känna att man har den bästa utgången för det nya livet. Och när jag står där ska jag ta de besluten som känns rätt för mej och barnen och jag ska våga lita på den som vet bäst - nämligen mej själv! Jag ska våga lyssna på min egen röst för den har lett mej rätt hittills och den kommer att göra det även i framtiden och jag ska gå med huvudet högt!

PUSS    till dej från Lilla mej