Idag känns det som att terapin rörde upp en osäkerhet inom mej som jag inte känt på en evighet - och det är vad det är jag egentligen känner! Jag litar inte på mina egna känslor! Under alla åren som jag levde i helvetet så blev jag en mästare på att dölja de "negativa" känslorna för mej själv - att det gjorde ont efter slagen som jag precis hade fått för jag visste att om jag visade det så triggade det till fler slag, om jag visade att de elaka och nedvärderande kommentarerna hade effekt så kom det fler än om jag låtsades att de inte fastnade! Jag lärde mej med andra ord att ha en rustning och att inte visa hur det kändes på insidan för jag visste att det användes mot mej och att det gjorde att jag blev bestraffad värre! I början var rustningen inte så stark så den brast när jag var ensam eller när han befann sej i ett annat rum! Hur många gånger låste jag inte in mej på toaletten för att låta tårarna rinna och tryckte ansiktet i en handduk för att det inte skulle höras ut att jag grät för jag visste att någon ånger skulle han inte känna men det skulle vara som att hälla bensin på en eld och jag skulle få ännu mer av det jag redan hade fått av när jag kom ut igen! Min frihet var de timmar som han var på jobbet även om jag var kontrollerad via telefonen med jämna mellanrummen men då kundej jag vara mej själv och jag kunde lyfta av min rustning och framförallt kunde jag ha alla känslor som man har som människa! 

Idag under terapin kom vi in på ett ämne som jag vägrat att prata om på dessa tillfällen nämligen hur allt som hände under tiden i helvetet påverkade min relation med barnen! Varför jag vägrat prata om detta vet jag egentligen inte för vi har pratat om allt hur ont det än har gjort men detta har troligen gjort för ont och det gjorde det idag med och kommer att göra nästa gång med när vi ska fortsätta med det för jag inser att jag har inte fått bygga upp relationen med mina egna barn! Han har varit avundsjuk på sina egna barn för de har tagit fokuset från honom och jag har inte passat upp på bara honom! Idag tittade min terapeut på mej och jag hör henne säja: "Hur klarade du av denna tiden? Jag förstår inte det!" Och när hon uttalar de orden så inser jag hur sjukt det var!  

Jag ser bilden framför mej! Jag hade legat på sjukhuset och fått Skruttan! Eftersom det var lite speciella saker när hon föddes så blev vi kvar på sjukhuset och han var vansinnig över det när han åkte hem och när han kommer till sjukhuset dagen efter så ser jag på hans sätt att komma in i rummet att detta kommer att gå åt helvetet! Han kommer att få ett utbrott här och jag kommer att skämmas livet ur mej bland alla andra föräldrar som är lyckliga och kära oh bara njuter av att vara föräldrar! Vi går till cafeterian och där beklagar han sej hur jobbigt det är för honom hemma och att behöva åke till sjukhuset för att träffa oss och att han saknar oss och jag är så förbannat dum så jag köper detta och skriver ut mej och Skruttan på eget ansvar! Jag hinner innanför dörren hemma innan de första slagen kommer för att jag har gjort så att han inte kunnat göra det som han lovat några "vänner" att han ska hjälpa dem med! Jag minns än hur det kändes efter att vara helt slut efter att ha fått barn och förändringarna som  sker i kroppen och så få detta bara man kommer innanför dörren! Jag var livrädd och allt jag tänkte var att jag måste skydda henne för hon var så liten och oskyldig! Den dagen började kampen för att mina barn skulle överleva! Jag var en idiot som gick på hans lögner i framitden för innerst inne så visste jag att det var lögner men hoppet är det sista som lämnar en.........

Under de veckor som gick efter att vi kom hem så var jag med och snickra, lärde mej att vara mamma, skötte hela huset med städning, mat, hade honom att passa upp på 24 timmar för att vi skulle bli bestraffade så lite som möjligt........... jag skötte allt för att det skulle vara så lugnt som det bara kunde och jag fick världens depression som redan hade börjat under graviditeten och då blev jag bestraffad för det med för jag var svag!

När vi pratade om detta och jag fick frågan av henne hur jag klarade detta och hur jag hade klarat liknande situationer med de andra barnen så kände jag bara att det fanns inget val - jag var där och besluten kändes där och då som att jag var delaktig i men idag så inser jag att jag inte var delaktig i dem för fem öre så kände jag att den insikten gjorde ont! När vi sedan nystade vidare så trodde jag att hela jag skulle gå sönder när hennes frågor och vårt samtal fick mej att inse att hans agerande gjort att jag haft det svårare att knyta band och få en relation till mina barn! Den relationen har jag byggt upp när han inte varit närvarande utan varit på jobbet för han har varit som en "kil" mellan oss! Han har försökt vända barnen mot mej när de var så stor att de förstod för jämt när han berättade för mej att jag var äcklig och värdelös och allt det så satt de i hans knä eller så var de i samma rum om de var vakna! När de var små så kom alltid något emellan när jag höll på med dem som "Måste göras" på en gång och jag vågade inte säja nej för jag visste vad som hände om jag sa det! Det kändes så hemskt att inse detta och det kändes som att det fanns inte något som kunde kännas värre än detta!

Då kom frågan " Vad känner du när vi pratar om detta?" Jag tänkte efter och jag verkligen kände och allt jag kände var tomhet! Jag kände mej helt tom, som ett eko inom mej för det var så mycket som fattades så mycket som jag saknar från den tiden och det känns som att det finns så mycket som jag skulle ha fått så mycket som man har "rätt till" om man fått tre barn! Hon tittar på mej när jag gett henne det svaret och så säjer hon bara att hon känner sorg när jag berättar det, hon känner sorg från mej och hon hör sorg i min röst när jag berättar det och då känner jag bara att det är ju egentligen det jag känner men ändå är det tomhet! Och då känner jag kluvenheten! En tår kommer och jag kan inte hindra den - jag som inte gråter när människor ser kan inte hindra den och så tittar jag på henne och säjer bara: Jag kan inte känna sorg för det känns som att det är jag som valt det!

På en gång som jag sagt det så inser jag att det är så det är! Trots alla timmar som säkert blir dyng kanske även veckor och månader om jag skulle lägga ihop allt på att bearbeta och försöka lägga skulden där den hör hemma så känner jag än skulden över att jag valde fel person att bilda familj med! Jag känner fortfarande skuld över att jag stannade kvar trots att jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att komma därifrån flera gånger och jag klarade inte det för att jag inte hade möjligheterna och han hindrade mej gång på gång. Jag hade kommit därifrån men barnen hade varit kvar i helvetet. Jag känner skuld över att jag skaffade fler barn med honom eller att jag skaffade barn över huvudtaget ändå kan jag inte tänka mej att leva en endaste dag utan dem - ändå var det när första barnet som inte finns idag låg i magen som allt började och när Skruttan låg där som allt började på allvar, ett av barnen är inte mitt beslut! Jag vet att om jag hade den kunskapen och erfarenheten jag har idag så hade jag tänkt annorlunda och ändå så är det skuld jag känner och nu känner jag bara efter denna terapi är det därför som jag inte tillåter mej känna sorg över det som har hänt?

Finns det en del inom mej själv som tycker att jag får "skylla mej själv" att det som har hänt har hänt för att jag har gjort de val som jag har gjort eller hur är det egentligen som jag resonerar när det gäller mej själv? För jag tänker ju inte så när det gäller andra! Varför är det så lätt att vara dömande mot sej själv och se på mej själv med andra ögon än andra? Jag vet att jag inte förtjänade den här behandlingen, inte slagen och inte alla de nedvärderande orden, kommentarerna och alla vidriga namn som jag haft under alla åren och jag vet det och det är det som gör mej så frustrerad att jag någonstans ändå lägger skulden på mej själv! Det gör ont att fått denna insikten idag men samtidigt så ger det mej chansen att ändra det och kanske kan jag en dag känna sorgen och bearbeta den men jag vet att jag idag tog ett kliv till mot ett liv som inte innehåller detta och det är jag glad för!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...