När jag träffade min arbetsterapeut i måndags så tittade hon på mej och sa: "Ska det inte sluta någon gång att krångla för dej!!??!!" och idag så känns det verkligen som att svaret är nej och jag kokar och det känns som att jag är på väg att sprängas och gå i molekyler för det som har hänt får inte hända och jag är vansinnig!

Jag trodde att när man befinner sej i 2000-talet så skulle det finnas något som heter modernt tänkande! Man skulle ha system som fungerade och man skulle ha anpassat dem systemen efter att personer hade olika förutsättningar i livet men idag så inser jag ännu en gång att så är inte livet! När jag fick kontakt med kommunen som jag bor i nu så berättade de för mej att det fanns handlingsplaner för hur man hanterade uppgifter kring personer som hade skyddade personuppgifter som oss - jag insåg rätt fort att det fanns brister i den men inte att de var så stora som jag inser nu att de är! Samtidigt så känns det som att de som sitter där på kommunen inte inser vilka risker de utsätter oss som har dessa för när de brister i sin hantering - för för oss så kan det handla om liv eller död om de klarar det eller inte! 

När det visade sej att skolan inte hade fungerande rutiner med hur de skulle skicka post till mej som vårdnadshavare så löste jag det med dagis och det var okej för alla parter! Jag pustade ut och kände ännu en gång att jag hade fått lösa en sak som inte var "mitt problem" och var tacksam för att jag har ett dagis som bryr sej och som jag har en öppen och rak dialog med! Jag känner att det är så mycket som krånglar och som bara går på automatik i andras liv som jag måste ta tag i men jag gör det för att jag måste ha skyddade uppgifter och det är så det ser ut här och nu! Jag släppte det och vi hade en lösning! Jag och dagisfröken skojade och sa att vi fick ha "delad vårdnad" om Skruttan eftersom kallelser till föräldramöten och allt skulle komma till henne men de skulle ändå bli berörda av det eftersom det påverkar mina dagistider så det kändes som att det var lika enkelt att det kom till henne och det var den bästa lösningen!

Tiden gick och brevet kom aldrig och till slut så kände vi att nu var det något som inte stämde! Åter igen var det dags att kontrollera varför det inte fungerade som det skulle och jag känner mej som den som har det fruktansvärda kontrollbehovet och som tjatar och jag hatar att känna mej sån! När jag ringde till henne som jag hade pratat med förra veckan så kände jag bara at jag exploderade när jag hörde varför brevet inte hade kommit! Hon hade skrivit min dotters namn, namnet som inte får finnas på något papper, och dagisets namn, som inte får förekomma tillsammans och skickat med intrenposten och nu är brevet borta! Jag kände att jag fick panik och vad jag sa det minns jag inte ens och när människan inte ens förstår vad hon gjort för fel då inser jag att det är ingen vits att prata med henne! Jag ringer i panik till dagis och pratar med Skruttans fröken som på en gång förstår allvaret innan jag ens förklarat hur jag känner det! Hon säjer bara att när de inte ens förstår hur de ska skicka ett brev fast vi har löst problemet åt dem så kan vi ju inte rapportera över till dem!

Jag känner bara att vart är brevet! Där finns mina barn på ett dagis som vi byggt upp en säkerhet som varit vattentät fram tills nu! Och det känns som att bara för att en person kombinerar min dotters namn med dagiset så bara raseras allt och det brevet försvinner! Klart att det skulle försvinna för de letar ju efter en personal inom kommunen med det namnet och det lär de ju inte hitta i första taget så hur länge det roterar det vet inte jag så just nu letar personalen på dagis efter brevet och ringer! Och jag känner bara att jag orkar inte mer! Fram tills nu har inte mina barn funnits med i några papper i kommunen, inte på något schema inte något som gjort att de kunnat spårats, som kunnat gjort att de utsätts för fara men nu är det inte så längre! Jaf får bara panik och känner att det förtroende som fanns är borta på en sekund genom ett samtal! 

En miljon tankar finns i mitt huvud och det bara snurrar! Att människan som har skrivit och skickat detta inte ens fattar att det hon har gjort är fel gör mej vansinnig men när jag sedan ringer till rektorn och får till svar på frågan hur de ska sköta uppgifter kring elever med skyddade personuppgifter att det måste den slå upp i papper och ber att få återkomma och har inte återkommit än och det gått mer än 4 timmar får mej att koka! Jag börjar undra om det är så att jag inte befinner mej på 2000-talet utan på 1800-talet och att vi inte har datorer utan att rektorn var tvungen att tyda några konstiga signaler innan den återkommer till mej med besked och att jag ligger före i tiden så att det är därför det tar tid! 

Jag vet inte vad jag ska skylla på men en sak vet jag - jag vet vad orsaken är att vi befinner oss i denna förbannade skitsituationen med skyddade uppgifter! 

PUSS    till dej från Lilla mej