......................och in med det nya heter det och idag så slog det mej att det är så det fungerar i livet och när det gäller det psykiska med minnen och med den energi som jag känner att jag inte har heller! Jag har inte rensat så att jag kan fylla på med nya minnen som är positiva och ger energi och livsglädje och jag har inte tömt mej på den negativa energin så att jag kan fylla på med ny positiv energi och nu när jag har börjat så inser jag att det är detta som jag skulle ha gjort tidigare!

Om jag köper en ny soffa så inser jag att jag inte kommer att få plats med både den gamla och den nya soffan utan jag tar bort den gamla för att få plats för den nya, När jag gör det så får mitt hem ett lyft och oftast så känner jag att jag blir gladare och jag får mer energi av att mitt hem har fått en förnyelse och att det har fått ett lyft. Idag så insåg jag att det är så det blir när jag lyfter fram de gamla minnena som jag inte velat minnas eller ta fram för att bearbeta och när jag gör det så lämnar jag plats för nya minnen som är positiva och som gör att jag lyfts upp som människa men samtidigt att jag känner att mitt psykiska mående lyfts upp - jag får mer energi!

Ibland så känns det som att man gör allt så invecklat, jag försöker se det på så krångliga sätt och så kommer det en "blixt från en klar himmel" och så inser man att det är inte svårare än man gör det för det är inte mer krångligt än det är i vardagen! Negariva minnen måste bearbetas och lämna plats för positiva, positiva uppleverlser måste komma och ta platsen där de negativa upplevelserna har funnits! Och jag inser att denna processen har redan börjat utan att jag varit medveten om det för jag har hittat en energi till att ta tag i saker som jag tidigare tänkt att jag gör imorgon men imorgon kom aldrig, jag kommer med ideer på saker att göra, måla och pyssla och jag njuter att den sidan har kommit tillbaka för det känns som att när det finns igen så är det på väg åt rätt håll sen kommer det att komma fler uppförsbackar men jag har visat att jag har överlevt dem förut och jag kommer att göra det igen!

Jag har många gånger känt det under denna resan att det har känts som att man behöver olika nycklar för att komma vidare, för att kunna ta nästa steg och nu känns det som att jag kommer att kunna ta nästa steg, att jag kommer att våga satsa på att våga provocera fram minnena för jag inser ännu mer att jag ska ha fram dem, jag ska minnas, känna och jag ska erkänna dem högt och jag ska bearbeta dem men när jag gjort det så finns det plats för nya minnen och det är som min och barnens terapeuter har sagt att efter alla trauman vi varit med om så är det som vi behöver vara med om just detta att få in det normala och att se att vi inte blir bestraffade för att vi misslyckas utan att det tillhör livet och att man får göra det och att det är tillåtet!

Jag ska kämpa framåt, jag ska inte släppa fokus på att bearbeta och få bort det som tar platsen från att jag ska kunna fylla på med positiva minnen som gör att jag växer som människa men som även ger mej energin till att komma framåt och att växa och ta tag i sakerna som får mej att må bättre men även det som ger mej en chans att se att när jag misslyckas så är det mänskligt och jag lär mej på det men det är ingen där och bestraffar mej ~ för den delen hör till livet den med! 

  KRAMAR    

När min psykolog i mitt team i veckan använde ordet provocera så såg jag framför mej en tuffing som går på stan och provocerar fram bråk, eller som provocerar fram reaktioner så att andra känner sej kränkta. Jag såg tidningsrubriker om människor som känt sej provocerade i olika situationer och hela jag fylldes av en negativ känsla för ordet för mej var negativt och fyllde inte någon som helst positiv känsla eller funktion! Jag kände att allt som hade med det ordet att göra är något som jag bara skulle dra mej så långt bort ifrån som jag bara kunde och vända ryggen från, jag skulle inte vilja befatta mej med det över huvdtaget.

                                                                                                                                    Allt började med att hon läste denna registering som jag gjort av mina tankar och känslorna som det har rivit upp inom mej och det är som jag sagt till henne ~ jag kan många gånger inte säja vad det är jag känner för att det är "negativa" känslor, eller känslor som jag har stoppat in i ett fack som räknas som negativa för att de alltid förljdes av bestrafningar psykiskt eller fysiskt! När vi hade kommit så här långt så började det jobbiga för nu kom vi in på de känsliga ämnena!

Jag har gått på terapi med min terapeut i 1,5 år och jag har inte känt och jag har även sagt det till henne att jag inte har kontakt med mina känslor som är "negativa" för mej! Nu när jag pratade med min psykolog så förstod jag precis vad hon menade när hon sa att det blev så att man lärde in ett beteende att förneka de känslor som man inte ville ha, inte tilläts ha eller som gjorde för ont att ha! Jag känd igen mej i två av kategorierna för det tilläts inte att jag var arg! Irriterad fick jag vara så länge det var riktat mot andra så det lärde jag mej fort att vända alla känslorna som var negativa till irritation och rikta det mot dem som fanns runt oss istället mot honom för då slapp jag de bestraffningarna!

                                                                                                                                    Sorg ~ det tillät jag mej inte heller att känna för hur skulle jag orka det!?!?!? Tillät jag mej att börja känna det så skulle jag aldrig sluta gråta för mitt liv var ju bara tragiskt, och jag fick inte gråta eller vara ledsen för då var jag svag och det var man inte hemma hos oss! Jag började med ett beteende som var så att jag la helt enkelt locket på för att slippa bli bestraffad! Senare så vägrade jag visa för honom hur mycket han sårade mej fysiskt och psykiskt så dä la jag på locket ännu mer och ännu hårdare och stängde inne känslorna ännu mer! Mitt beteende blev ännu mer utpräglat att man höll dessa känslor inom sej och de fanns inte! 

                                                                                                                                          Nu inser jag att detta är ett av de värsta misstag som jag kunnat göra mot mej själv för jag har övat in ett beteende, ett mönster som är nästintill omöjligt att bryta för jag känner inte igen känslorna längre, jag vet inte hur man släpper fram dem och jag vet inte hur man hanterar dem för jag har tryckt ner dem för länge! Det är som hon säjer för att man ska kunna bearbeta ska det göra ont, man ska gråta, man ska vara arg och man ska känna att man verkligen får utlopp för dessa känslor. Jag har suttit på min terapi ~ det har varit jobbigt, ja men jag har fått reaktionen när jag har kommit hem och varit själv men jag börjar tro att det är som hon säjer att för att jag skulle ha fått de rätta resultaten så är det på terapin och framför andra som de skulle ha kommit för nu följer jag mönstret som jag tidigare gjort och som jag byggt upp! Men NU ska det brytas genom att hon ska provocera fram dessa känslor och jag ska provocera fram minnen!

När vi började att prata så kände jag att jag inte var beredd att återvända i minnet till åren innan misshandeln. Det finns inte kraft och energi att vara här och nu så hur ska det finnas kraft att vara där med i minnet och minnas, uppleva och känna. När vi hade pratat och diskuterat i över en timme så insåg jag och hörde i mitt eget resonemang att det var detta som jag var tvungen att göra för att komma vidare, för att bryta mönstret! Jag var tvungen att ta några steg tillbaka för att kunna gå framåt hur dumt det än låter och hur dumt det än känns för mej som är tidsoptimist och där allt ska gå fort framåt!Jag insåg där och då att jag måste göra en minnesresa till det förflutna, jag måste låta henne provocera fram känslorna ~ sorg och aggression för att jag ska lära känna igen dem! Jag måste göra det fastän det har en negativ klang, innebörd och att det känns negativt det ordet för mej! Jag känner ju mer jag har tänkt på det att det kommer att bli positivt för mej till slut! Jag måste göra detta för min och barnens skull även om det kommer att svida och göra ont inombords! 

På något konstigt sätt så inser jag att ibland så måste man för att komma vidare i livet gå tillbaka och göra de saker som blev fel där och då så rätt som det bara går! Det är inte alla saker som man kan göra det med, men de som man kan göra det med de ska jag ta chansen! Jag vet att det kommer att kännas jobbigt och jag vet att det kommer att göra ont. Jag som inte gråter så att andra ser kommer att få svälja min stolthet! Jag kommer att få bli den svaga jag och på något sätt så känner jag att jag önskar att de som var på skyddade boendet hade tvingat mej att komma till den gränsen att jag bara bröt ihop när jag var själv och inte hade några barn och ingen som var beroende av mej, för kanske hade jag då lärt mej att "lyfta på locket" och lärt mej känna igen känslorna som jag inte fick känna! 

Det känns konstig att vara vuxen, mamma och ta ansvar för så mycket och samtidigt inte kunna identifiera sina egna känslor! Samtidigt så inser jag att det är som hon sa till mej att när man levt tillräckligt länge i ett trauma så stänger man av de känslor som inte det finns utrymme för och det var det jag gjorde för att överleva. Samtidigt så väljer jag att se det så att jag har modet att se att jag inte kan känna igen de här känslorna och att jag har lärt mej ett beteende som jag inte tycker om och som jag inte mår bra av! Nu ska jag bryta detta mönster och beteende och jag gör det för min och barnens skull även om det kommer att göra ont och det kommer att kosta tid och energi som egentligen inte finns men det känns som att vi är värda det och för en gångs skull så är jag beredd att ta ett steg tillbaka för att komma framåt! För en gångs skull är jag beredd att låta det ta tid för jag inser att det tar tid att bygga upp det som har brytits ner och jag ska för en gångs skull satsa på mej för det är mina barn värda att ha en mamma som fungerar och även om jag vid min ålder borde känna igen mina känslor så vågar jag idag erkänna att det som har hänt har gjort att jag inte gör det men jag vågar samtidigt erkänna att jag förtjänar en chans att lära mej att känna igen dem ~ och jag ska ta den! 

   KRAMAR   

Känns verkligen som att när nästippen kommer ovanför "vattenytan" och har varit där ett tag och jag känner att det börjar finnas ett liv och en vardag som känns lite lättare att leva så händer det något som förändrar förutsättningarna för livet igen ~ så även denna gången!  Idag så blev det ett besök med min terapeut på schemat och eftersom det bara är tre gånger kvar innan det är klart med terapin med henne så känns det som att vi försöker binda ihop säcken! Vi pratar om det som vi har gått igenom tillsammans men även hur jag har upplevt det som vi har gjort för att jag ska ha kunnat bearbetat. En del av mej är överlycklig över att jag ska avsluta terapin för det känns som att varje gång som jag åker in så påminns jag om det som har hänt medan en annan del av mej är livrädd att jag ska återvända till att bli den personen som inte vågar känna och tänka utan lägger "locket på känslokastrullen" istället! Samtidigt så vet jag att jag är modigare nu och jag kom till terapin med en person som jag inte kände, den personen som skulle vara jag och jag går därifrån med en person som jag håller på att "lära känna och utforska" och framförallt håller på att bygga upp till den personen det var meningen att hon skulle bli ~ mitt rätta jag! 

Idag insåg jag att man aldrig slutas att utvecklas och växa som person om man är beredd att lyssna på sej själv och andra! Min terapeut frågade mej vad det var som jag tyckte hade fungerat på terapin och varit det som varit "verksamt" för mej! Då insåg jag att när jag kom dit så trodde jag att hon skulle servera färdiga lösningar! Jag var så van att lyssna på vad alla andra tyckte, tänkte och framför allt vad alla andra tyckte och tänkte att jag skulle göra och rätta mej efter det så det var det jag förväntade mej att hon med skulle göra! När hon inte gjorde det utan bollade tillbaka frågorna till mej, mitt traumatiserade, förvirrade jag så blev jag ännu mer förvirrad! Hur skulle jag kunna veta det och det var ju inte jag som skulle komma med lösningarna jag var ju där för att få hjälp! Idag inser jag att det som fungerade bäst och som har gjort att jag står där jag står idag det är att hon gav mej modet att lita på mej själv och att hon gav mej verktygen att hitta svaren hos mej själv! Jag kommer att tvivla många gånger i mitt liv, jag kommer att undra om jag gör rätt, om jag tänker rätt eller om jag reagerar rätt men någonstans kommer allt det som hon gett mej under timmmarna av terapi finnas med mej som verktyg! Jag är starkare idag än jag någonsin varit för jag inser att jag inte ska acceptera att människor behandlat mej på ett sätt som inte känns okej för mej, jag ska inte acceptera saker som inte är vad jag vill och framförallt jag ska inte förneka mej själv mer! Självklara saker säkert för de flesta men det var det inte för mej för jag och mina känslor, vilja och tycken fanns inte! Och efter allt som hände på slutet så var jag traumtiserad och förvirrad och det gjorde inte något lättare! Sen inser jag att det är som hon säjer att det kommer att komma nya situationer som jag kanske kommer att behöva hjälp och vägledning i men jag känner att jag vågar ta det beslutet där och då för jag vet att jag är värd mer än att bara lägga mej för andras vilja och tycken! Jag är lika mycket värd som andra och min vilja är lika viktig som alla andras! Jag kommer inte att sänka mina gränser mer för de är lika viktiga för mej som andras är för dem!

Kändes som att massa stenar har fallit från mitt   bara genom att jag tagit ett beslut för ett bra tag sedan att jag skulle avsluta terapin men även för att det fortfarande känns rätt! Det känns som att jag idag vågar ta beslut som jag inte vågade ta tidigare! Jag vågar lita på mej själv på ett annat sätt och det kändes verkligen som min terapeut sa Jag vågar ha ett leende på läpparna även när jag pratar om mitt liv och besluten ~ det vågade jag inte innan och kunde inte heller ha! Det fanns inte orken men inte heller glädjen i liver på samma sätt till det men nu ser jag ljuset i live och vardagen på ett helt annat sätt! Jag kände att det äntligen kändes som att livet var på väg åt rätt håll!

                                                                                                                                    Förra veckan såg jag en notis på nätet att Skatteverkets data med skyddade personuppgifter hade blivit kapad! Jag kände på en gång att jag fick ont i magen men någonstans så kände jag att jag kan inte ha sådan otur att det med händer oss för det måste finnas något stopp någon gång på allt som händer! Det stod även i denna notisen att de skulle ta kontakt med de personerna som berördes av detta och med det så tänkte jag inte så mycket mer på det! Jag kände att ännu en gång var jag tvungen att tänka att jag kan inte ta ut saker i förskott och OM det har drabbat oss så får jag ta det då! Jag inser nu att jag borde ha förstått att vi var drabbade för det är mitt liv vi pratar om! Jag borde inte ha tänkt OM de kontaktar oss utan NÄR de kontaktar oss för att berätta att våra uppgifter har kommit ut!

Mycket riktigt så kom brevet idag att de ville att jag skulle ta kontakt med dem så fort som möjligt och jag kände att det var lika bra att få det gjort så jag ringde på en gång när jag kommit hem! Jag fick prata med en kvinna som berättade att de hade upptäckt att vi tillhörde de personerna som de hade fått ut våra personnummer med i dagsläget så kunde de inte se att det hade kommit ut några övriga uppgifter men de kunde inte garantera något! En del av mej var överlycklig över att detta var den enda upplysningen som de kommit åt men sedan insåg jag vad hon sagt att vi var tvungen att lämna kontaktuppgifter för att vi var innefattade i den förundersökning som inletts för att de skulle se vilka uppgifter som kommit ut under kapningen! Samtidigt så finns tanken om de klarat att göra det en gång vad är det som säjer att de inte gör det en gång till...................................

Jag blir så irriterad för jag och barnen har våra skyddade uppgifter av en orsak och man känner sej redan nog utsatt och rädd och så händer detta och det gör inte att jag känner mej tryggare! Hundra tankar har snurrat i mitt huvud och jag förmodar att hundra till kommer att hinna snurra där om vad som kan hända! Jag känner det som att bara min näsa kommer över "vattenytan och kan andas luft" så händer något som förändrar spelreglerna! Om våran adress har kommit ut, eller om vårat alias har kommit ut eller något annat av de uppgifterna som de har så är det ännu en orosfaktor som läggs på de som redan finns och jag känner att jag orkar inte med det! Samtidigt så känns det som att det är en oro att gå och vänta på att få ett besked och jag vet efter min egen resa att förundersökningar och rättvisans arm och kugghjul maler inte fort så det är inte att ett besked kommer att komma imorgon! Jag vill inte leva med rädslan att det ska ligga ett brev från honom i brevlådan för jag vet inte hur jag skulle reagera, jag vill inte leva med en ännu större rädsla att han ska stå utanför dörren en dag bara för att våran adress kan ha kommit ut! Rädslan och pressen var redan så stor på oss och just nu så känns den enormt  mycket större och det känns som att mina axlar är för små och spröda för att bära det -  och ändå så har jag inget val - det är bara att fortsätta att kämpa och fortsätta att gå för jag har ingen att dela det med och att ge upp är inget alternativ!

Orsaken till att man har skyddade uppgifter är inte att man tycker att det är kul eller att det är en häftig grej ~ det är för att man är livrädd och för att man inte vet vad konsekvenserna blir om man skulle bli hittad! Jag tycker därför att det är under all kritik att något sånt här kan hända men det visar hur utsatt man är även om man lever i ett samhälle som ska skydda en genom att man inte ska finnas till på samma sätt och med samma förutsättningar som alla andra men ännu en gång så inser jag att den enda som jag kan lita på fullt ut är mej..........................

  KRAMAR     

Jag känner att jag ibland hade en knapp som jag kunde trycka på som bara stängde av och på mina åsikter och känslor efter om det passade mej eller inte för det känns som att jag vissa gånger verkligen är en tickande bomb! Känns som att jag med skulle vilja vara en sån som bara lider med ibland och vare sej tycker bu eller bä men jag är inte en sån och jag har en åsikt och jag tycker, tänker och står för den efter att ha varit en sån som inte kunnat gjort det och jag kan inte stänga av det även om jag önskar att jag kunde det ibland!

Jag känner att när jag ser något som jag inte tycker är rätt, eller att den som redan är utsatt eller är svagare än andra blir ännu mer utsatt så bara exploderar jag och orsaken till det är att jag känner igen mej själv. Jag vet hur det är att vara den som hela tiden är i underläge, som kämpar för att komma upp till ytan och som hela tiden känner sej mindre än alla andra och jag vet hur ont det kan göra! Jag vet att det inte bara är slag från knytnävar eller sparkar som gör ont utan att även små ord kan göra ont och göra skada! Jag vågar reagera, jag vågar se vad som är fel och samtidigt så känner jag att jag önskar att jag bara kunde blunda för det är så mycket och det är så lite ork som finns!

Ibland undrar jag vart respekten för andra har tagit vägen i samhället för den känns som att den inte finns längre! Barn har inte fått respekten med sej hemifrån i uppfostran och de visar den inte för varann. Vuxna visar inte respekt för varandra och det känns som att respekt är ett ord som snart har försvunnit ur samhället och samtidigt så är det en sån sak som borde vara så självklar för allt som man behöver tänka på är hur man själv skulle vilja bli bemött! Jag lär mina barn när de bråkar och slåss och inte kan komma fram till en lösning själva "att hur skulle du vilja att din kompis gjorde om det var dej som de hade gjort så här mot?" Fast mina barn är små så kommer de snabbt fram till en lösning om hur de skulle vilja att deras vänner skulle göra och leken eller det som de höll på med kan fortsätta! Jag menar inte att jag är en supermamma men när barn klarar av det så borde fler vuxna klara av det! Det är så enkelt att tänka att så som vi vill bli behandlad så ska vi behandla andra!

Det känns som att när man har en åsikt, säjer den och står för den, och speciellt när man till på köpet är tjej, så väntar nästan de som hör när man säjer den att jag ska be om ursäkt för att jag har en åsikt och för att jag uttrycker den och jag vägrar. I för många år så rättade jag mej efter någon annan, jag satte mina egna tankar, känslor och åsikter åt sidan och jag tänker inte göra det mer för jag är en människa som har samma rättigheter som alla andra att tycka och tänka! Jag kommer att fortsätta att tycka och tänka och framförallt att reagera även i framtiden och det kommer ingen att kunna ta ifrån mej igen för nu är jag så stark att jag vågar stå upp för det! Jag är inte en sämre människa eller en bättre människa för att jag har åsikter - jag är bara en människa som bryr mej och som vill förändra! Jag kan nog uppfattas som kaxig men jag är inte det utan jag vågar bara tro på det jag står för och jag vågar tro på mej själv för jag har varit nedbruten som person men har lyckats bygga upp mej igen!

Jag lär mina barn att de ska tro på sej själv och att de ska våga tycka, tänka och stå upp för det så varför ska jag inte våga göra det själv! Jag inser att vissa tycker att det är farligt att andra har åsikter men det är för att de inte litar på sej själv, för att de inte är starka i sej själv och sina åsikter och att jag eller andra som har åsikter är ett hot!  

Jag kommer att fortsätta att stå upp för det som jag tycker är rätt! 

Jag kommer att fortsätta att reagera över det som jag tycker är fel 

Jag kommer att fortsätta att vara den jag är och respektera mej själv och andra och att vi inte tycker lika för jag har levt ett liv där man inte fick tycka eller tänka annat än den personen och det tänker jag inte acceptera en gång till i mitt liv!

Jag är jag och Du är du! Det enda som vi måste göra är att acceptera att vi är olika, tycker och tänker olika och vi måste visa varann RESPEKT för det är inte farligt att ha en åsikt om man är stark i sej själv och litar på sej själv och om man gör det är det inte farligt att andra har åsikter heller som inte är lika som mina!

  KRAMAR    

Idag har vi haft en sån här dag när vi har levt ett liv som varit så "normalt" som det bara går med våra förutsättningar och jag känner att varje gång vi gör det och det fungerar att vi gör det så njuter jag! Jag känner att jag får kraft att gå vidare, att kämpa vdare och ta "fajterna" som kommer för jag har fått känna på hur ett liv kan vara utan allt det där som inte hörde till livet innan Helvetet och allt fanns! I veckan när jag letade efter ett papper som min advokat skulle ha så ramlade det ut ett brev som vi fick i uppgift när jag gick i 9:an att skriva till oss själva! Vi skulle där skriva hur vi trodde att våran framtid skulle se ut! Jag var bara tvungen att sätta mej ner och läsa det när det ramlade ur pärmen även om jag visste att det skulle göra ont för fastän jag inte mindes vad som stod där så vet jag iallafall att det inte är den situationen som jag befinner mej i idag som jag skrev om då! 

Jag var bara tvungen att le när jag läste det för jag hade skrivit om att jag trodde att jag skulle bo i ett rött hus med vita knutar, jag skulle inte ha några barn och jag skulle jobba med helt andra saker än jag gjort ~ inget stämde med den verklighet som jag har levt i! Det som fick mej att le mest var hur naivt jag såg på livet då för det var verkligen med "reklamfilmsögon" som jag såg på livet. Jag kunde se framför mej hur jag satt och åt frukost med solen som lös in genom fönstret och inga problem i världen fanns då! Jag är glad att jag inte visste hur livet skulle se ut och vad det hade med sej!

Samtidigt så fick det mej att tänka! Många motgångar och jobbiga saker skulle jag vilja vara utan! Jag skulle vilja att barnen hade sluppit gå igenom det som de har gjort för de förtjänar en så mycket bättre uppväxt och framförallt en så mycket bättre start i livet, men nu blev det som det blev och vi har gjort det bästa av det! När jag tänker på det som har varit så ser jag ju att samtidigt som det har varit jobbigt så har det fått mej att värdesätta andra saker som jag tidigare bara tog förgivet. Jag har aldrig förr värdesatt att kunna gå utanför dörren för det var bara något som jag tog förgivet för jag gjorde det varje dag och jag gjorde det flera gånger varje dag precis när jag kände för det! Sedan en dag så kunde jag det inte ~ och det fick mej att värdesätta det den dagen jag kunde göra det igen! Förutsättningen för att vara utomhus kommer aldrig mer att bli den samma men jag kan göra det och jag värdesätter det!

Bara det att ha pengar kvar på kontot även om det inte är miljoner är något jag värdesätter idag för jag har levt under flera år med att jag har fått bett om pengar för att få åka och köpa mat till familjen, eller för att ens kunna köpa ett tuggummi till mej själv. Jag har levt med att redovisa var enda krona som kom in och som gick ut och därför värdesätter jag att kunna köpa maten som vi behver utan att be om lov! Bara det att kunna bestämma själv vad jag tycker om för mat och vad jag inte tycker om för mat ger massor!

Ju mer jag tänkte dessto mer inser jag att livet är en berg och dalbana! Det är bara det att mitt liv haft högre toppar som jag skulle och ska över än många andra någonsin ska över i hela sitt liv. Jag har klarat det och belöningen kommer nu när jag har dessa neråt turer som kommer mellan och jag kan känna att jag njuter av dem! Det är bara så att det finns massor av saker i livet som vi egentligen borde uppskatta men vi tar dem bara förgivet! Det är bara det att inget i livet är ett löfte om att det ska finnas där jämt ~ det är bara ett lån vi har! Idag värdesätter jag saker som bara tidigare fanns där och jag njuter på ett helt annat sätt!

Jag lever här och nu! Om det kommer en morgondag det vet jag inte! Om jag är frisk och kan gå om en månad det vet jag inte heller det enda jag kan veta det är att jag har stunden precis nu och jag har chansen att göra något bra av den, något som jag kan minnas och glädjas över och den chansen kommer inte tillbaka! Även om livet är en berg och dalbana så kommer det någon gång en lättare bit bara man är beredd att se den och bara man vågar ta chansen för den chansen kommer aldrig tillbaka och när man kört vidare i berg och dalbanan då är det försent för man får bara en chans!

Jag tänker ta de chanser som kommer för jag vet att när jag inte kunde göra det som jag tidigare bara tagit förgivet så var det som höll mej vid "liv" minnet av alla chanser som jag tagit och som jag gömt glädjen av i mitt hjärta! Den kan ingen ta ifrån en och den kan man ta fram när det är som jobbigast och det känns som att man inte orkar kämpa mer, att man inte orkar ta ett endaste steg till..............................................
...........

   KRAMAR