Känns verkligen som att när nästippen kommer ovanför "vattenytan" och har varit där ett tag och jag känner att det börjar finnas ett liv och en vardag som känns lite lättare att leva så händer det något som förändrar förutsättningarna för livet igen ~ så även denna gången!  Idag så blev det ett besök med min terapeut på schemat och eftersom det bara är tre gånger kvar innan det är klart med terapin med henne så känns det som att vi försöker binda ihop säcken! Vi pratar om det som vi har gått igenom tillsammans men även hur jag har upplevt det som vi har gjort för att jag ska ha kunnat bearbetat. En del av mej är överlycklig över att jag ska avsluta terapin för det känns som att varje gång som jag åker in så påminns jag om det som har hänt medan en annan del av mej är livrädd att jag ska återvända till att bli den personen som inte vågar känna och tänka utan lägger "locket på känslokastrullen" istället! Samtidigt så vet jag att jag är modigare nu och jag kom till terapin med en person som jag inte kände, den personen som skulle vara jag och jag går därifrån med en person som jag håller på att "lära känna och utforska" och framförallt håller på att bygga upp till den personen det var meningen att hon skulle bli ~ mitt rätta jag! 

Idag insåg jag att man aldrig slutas att utvecklas och växa som person om man är beredd att lyssna på sej själv och andra! Min terapeut frågade mej vad det var som jag tyckte hade fungerat på terapin och varit det som varit "verksamt" för mej! Då insåg jag att när jag kom dit så trodde jag att hon skulle servera färdiga lösningar! Jag var så van att lyssna på vad alla andra tyckte, tänkte och framför allt vad alla andra tyckte och tänkte att jag skulle göra och rätta mej efter det så det var det jag förväntade mej att hon med skulle göra! När hon inte gjorde det utan bollade tillbaka frågorna till mej, mitt traumatiserade, förvirrade jag så blev jag ännu mer förvirrad! Hur skulle jag kunna veta det och det var ju inte jag som skulle komma med lösningarna jag var ju där för att få hjälp! Idag inser jag att det som fungerade bäst och som har gjort att jag står där jag står idag det är att hon gav mej modet att lita på mej själv och att hon gav mej verktygen att hitta svaren hos mej själv! Jag kommer att tvivla många gånger i mitt liv, jag kommer att undra om jag gör rätt, om jag tänker rätt eller om jag reagerar rätt men någonstans kommer allt det som hon gett mej under timmmarna av terapi finnas med mej som verktyg! Jag är starkare idag än jag någonsin varit för jag inser att jag inte ska acceptera att människor behandlat mej på ett sätt som inte känns okej för mej, jag ska inte acceptera saker som inte är vad jag vill och framförallt jag ska inte förneka mej själv mer! Självklara saker säkert för de flesta men det var det inte för mej för jag och mina känslor, vilja och tycken fanns inte! Och efter allt som hände på slutet så var jag traumtiserad och förvirrad och det gjorde inte något lättare! Sen inser jag att det är som hon säjer att det kommer att komma nya situationer som jag kanske kommer att behöva hjälp och vägledning i men jag känner att jag vågar ta det beslutet där och då för jag vet att jag är värd mer än att bara lägga mej för andras vilja och tycken! Jag är lika mycket värd som andra och min vilja är lika viktig som alla andras! Jag kommer inte att sänka mina gränser mer för de är lika viktiga för mej som andras är för dem!

Kändes som att massa stenar har fallit från mitt   bara genom att jag tagit ett beslut för ett bra tag sedan att jag skulle avsluta terapin men även för att det fortfarande känns rätt! Det känns som att jag idag vågar ta beslut som jag inte vågade ta tidigare! Jag vågar lita på mej själv på ett annat sätt och det kändes verkligen som min terapeut sa Jag vågar ha ett leende på läpparna även när jag pratar om mitt liv och besluten ~ det vågade jag inte innan och kunde inte heller ha! Det fanns inte orken men inte heller glädjen i liver på samma sätt till det men nu ser jag ljuset i live och vardagen på ett helt annat sätt! Jag kände att det äntligen kändes som att livet var på väg åt rätt håll!

                                                                                                                                    Förra veckan såg jag en notis på nätet att Skatteverkets data med skyddade personuppgifter hade blivit kapad! Jag kände på en gång att jag fick ont i magen men någonstans så kände jag att jag kan inte ha sådan otur att det med händer oss för det måste finnas något stopp någon gång på allt som händer! Det stod även i denna notisen att de skulle ta kontakt med de personerna som berördes av detta och med det så tänkte jag inte så mycket mer på det! Jag kände att ännu en gång var jag tvungen att tänka att jag kan inte ta ut saker i förskott och OM det har drabbat oss så får jag ta det då! Jag inser nu att jag borde ha förstått att vi var drabbade för det är mitt liv vi pratar om! Jag borde inte ha tänkt OM de kontaktar oss utan NÄR de kontaktar oss för att berätta att våra uppgifter har kommit ut!

Mycket riktigt så kom brevet idag att de ville att jag skulle ta kontakt med dem så fort som möjligt och jag kände att det var lika bra att få det gjort så jag ringde på en gång när jag kommit hem! Jag fick prata med en kvinna som berättade att de hade upptäckt att vi tillhörde de personerna som de hade fått ut våra personnummer med i dagsläget så kunde de inte se att det hade kommit ut några övriga uppgifter men de kunde inte garantera något! En del av mej var överlycklig över att detta var den enda upplysningen som de kommit åt men sedan insåg jag vad hon sagt att vi var tvungen att lämna kontaktuppgifter för att vi var innefattade i den förundersökning som inletts för att de skulle se vilka uppgifter som kommit ut under kapningen! Samtidigt så finns tanken om de klarat att göra det en gång vad är det som säjer att de inte gör det en gång till...................................

Jag blir så irriterad för jag och barnen har våra skyddade uppgifter av en orsak och man känner sej redan nog utsatt och rädd och så händer detta och det gör inte att jag känner mej tryggare! Hundra tankar har snurrat i mitt huvud och jag förmodar att hundra till kommer att hinna snurra där om vad som kan hända! Jag känner det som att bara min näsa kommer över "vattenytan och kan andas luft" så händer något som förändrar spelreglerna! Om våran adress har kommit ut, eller om vårat alias har kommit ut eller något annat av de uppgifterna som de har så är det ännu en orosfaktor som läggs på de som redan finns och jag känner att jag orkar inte med det! Samtidigt så känns det som att det är en oro att gå och vänta på att få ett besked och jag vet efter min egen resa att förundersökningar och rättvisans arm och kugghjul maler inte fort så det är inte att ett besked kommer att komma imorgon! Jag vill inte leva med rädslan att det ska ligga ett brev från honom i brevlådan för jag vet inte hur jag skulle reagera, jag vill inte leva med en ännu större rädsla att han ska stå utanför dörren en dag bara för att våran adress kan ha kommit ut! Rädslan och pressen var redan så stor på oss och just nu så känns den enormt  mycket större och det känns som att mina axlar är för små och spröda för att bära det -  och ändå så har jag inget val - det är bara att fortsätta att kämpa och fortsätta att gå för jag har ingen att dela det med och att ge upp är inget alternativ!

Orsaken till att man har skyddade uppgifter är inte att man tycker att det är kul eller att det är en häftig grej ~ det är för att man är livrädd och för att man inte vet vad konsekvenserna blir om man skulle bli hittad! Jag tycker därför att det är under all kritik att något sånt här kan hända men det visar hur utsatt man är även om man lever i ett samhälle som ska skydda en genom att man inte ska finnas till på samma sätt och med samma förutsättningar som alla andra men ännu en gång så inser jag att den enda som jag kan lita på fullt ut är mej..........................

  KRAMAR