Ibland så kommer tanken upp att när ska kämpandet ta slut? Kommer den dagen någonsin att komma för jag vet att livet är en kamp och att det hela tiden kommer nya saker som man ska klara av och som man ska lära sej och som man ska komma över men det känns som att det vore skönt om det någon gång bara ett litet tag kunde gå på en "raksträcka" för om jag inte ska kämpa mot myndigheter så ska jag kämpa mot något annat men oftast känns det som att jag ska kämpa mot flera saker samtidigt! 

Jag visste när jag skaffade barn att det skulle bli en "kamp" med uppfostran och att vara förälder men inte trodde jag att jag skulle få kämpa för mina barns existens och överlevnad på det sättet som jag har gjort och fortfarande gör och jag trodde framför allt inte att det fanns ett så dåligt barnperspektiv som det finns i samhället! 

Smulan är inne i en sån vidirg period där det gör ont i mej att se henne! vad hon än gör så går hon in helhjärtat för att göra det, som tex att göra en pärlplatta, och när hon är färdig med den så är hon helnöjd och stolt för att sedan sekunden efter säja att det bara blir fel, den är inte fin och förstöra den! Jag kan se på henne hur hon tycker att hon har misslyckats och trots att det gått år och att hon var så liten när vi kom därifrån så ser jag mönstret och beteendet som Skruttan hade när vi kom därifrån och som BUP har skrivit i intyg till vårdnadstvisten, att "pappa" sagt till dem att de inte kunde och dög till något och att det var denna självbilden som de hade med sej! Och det gör så ont i mej att se att trots att vi, dagis och alla som finns i barnens liv nu verkligen bygger upp dem och lyfter upp dem och berömmer dem så sitter kritiken så djupt där och då känner jag hur ont det gör! Detta är en kamp som jag egentligen inte skulle behöva ta för det är inte jag som har orsakat den och ändå är det jag som får ta den, det är jag som får hitta vägarna för att försöka lindra, medla och ännu en gång försöka berömma henne ioch ändå förlja rådet som deras terapeut gett ~ att inte göra en stor grej av det! 

Det känns som att jag ska kämpa mot rättssystemet! Rättegången som skjuts upp nu för andra gången, en rättegång som jag överlevde, vårdnadstvinsten som pågår men som dras ut så att den har pågått i år och det känns som att är det verkligen mänskligt att det får hålla på så här länge? Hur det än är så känns det som att jag inte kan starta mitt "nya" liv fullt ut innan jag fått ett avslut på det gamla och det får jag först när en dom kommer som inte är överklagad och vårdnaden är klar för då vet jag vad vi har att rätta oss efter! Det känns som att så länge inte det avslutet har kommit så är det så mycket som måste hållas färskt för att jag ska komma till det! 

Det ska kämpas med Försäkringskassan, Atbetsförmedling och andra myndigheter som ska vara med i processen och mitt i allt detta normala så kommer dagis, skola och allt annat som hör vardagen till men här kommer det som krånglar till det och lägger andra, mer komplicerade processer nämligen de skyddade uppgifterna och gör att det är fler kamper och fler steg som ska tänkas och göras och mitt i allt så förväntas det bara att jag ska orka och klara det ~ för det finns inget annat alternativ om vi ska överleva psykiskt och inte fysiskt heller för den delen! Men hur ska man orka med allt år på år om det inte får något slut?

För mej så finns det inget alternativ ~ jag måste orka kämpa! Livet är en kamp för alla men i mitt liv har det kommit in så många fler moment av kamp än vad det finns i de flesta andras! Samtidigt får jag tänka och hoppas att det är så att livet inte ger oss mer än vad vi klarar av! Att när livet ger mej nya utmaningar och testar mej så ska jag kunna tänka att istället för varför händer detta så ska jag kunna tänka att detta händer och det finns en mening med det och jag kommer att se det sen för på något konstigt sett så har jag sett med det mesta lite längre fram att det funnits en mening även om jag inte sett det där och då! Tyvärr har jag inte det tålamodet som jag önskar att jag skulle ha men kanske kommer jag en dag att kunna tänka att jag klarade kampen och jag njuter av segern och jag känner av raksträckan! Kanske kommer den dagen! Jag vet i alla fall att nästa gång som jag känner att jag är på väg att ge upp ska jag påminna mej om varför jag började denna kampen ~ för att vi skulle få ett värdig liv och ett hem där vi kunde känna oss trygga och idag har vi ett hem där vi inte lever med någon som skadar och gör illa oss och det visar mej att det varit värt kamperna och det ger mej kraft att kämpa vidare för att det är så livet ska se ut även i framtiden ~ för oss allihopa inte bara mej!

  KRAMAR