Idag har jag bara haft en sån frustration över allt och ingenting ~ över allt som jag inte kan styra och över allt som jag inte rår över och ändå så vet jag att det är sådan fruktansvärt bortkastad energi och fastän jag vet det så kan jag inte göra något för att få bort känslan den bara finns där och påverkar mej! Jag inser att om inte alla de som är "så mycket mer akuta i samhällets ögon" så hade jag för några dagar sedan fått ett avslut på ett av mina mål men nu blev det inte så, jag är åter sjukskriven för att jag nu har nya sjukdagar och väntar för att se om Försäkringskassan godkänner det trots att inget fortfarande har förändrats sen jag blev utförsäkrad och mitt i allt så undrar jag vad som egentligen har förändrats i mitt liv samtidigt som jag inser att massor och allt har förändrats! Rörigt? Kanske det låter som, men det är inget mot vad det är att leva mitt liv! 

Jag har två personer som har min tillåtelse att kalla mej för söt och den ena är mammas faster som skulle kalla mej för det vad jag än sa för det har hon gjort sen jag var liten och i hennes ögon kommer jag alltid att vara den "lilla och söta" hur gammal jag än blir! Den andra är en "tant" som är min kloker och som finns i min närhet och jag är så tacksam att hon finns och tänker längre än min hjärna tänker många gånger! Jag kan erkänna att det är så att den som är äldre är klokare och det är bara att respektera.

När jag satt med min psykolog här i veckan och gick igenom mina minnen som jag frammanat så kom hon fram till samma sak som mej ~ att jag kan mana fram dem men att jag inte kan koppla ihop dem med känslorna som ledsamhet och argheten på samma sätt som jag borde göra och känna! Detta speciellt när jag skriver om barnen och jag känner det själv att där lägger jag "locket på" ännu mer för att jag har varit tvungen att göra det under så lång tid. En kommentar som hon sa har fastnat mer än alla de andra och det var den att hon tyckte att jag skulle skriva en bok för jag kunde få med henne minnet med detaljer och så att hon blev berörd men mina känslor fanns inte där men hon kände! Och det är så det känns för mej med för jag vågar inte släppa fram mina känslor för de har varit nertryckta så länge så jag minns inte hur man känner när man har dem eller hur man hanterar dem! De är inte en del av mej längre för jag har blivit för bestraffad för dem för länge och för mycket

Jag fick i "uppdrag" att fortsätta att minnas men att ta fram minnen om barnen och även koncentrera mej på vad det är jag känner när jag minns detta! Jag känner att okej, jag behöver det för att jag ska komma vidare samtidigt som det inte var vad jag hoppades på!  Jag hade hoppats som den optimist jag är att hon skulle säja "Bra! Du såg mönstret att det inte var ditt fel" och vad jag trodde eller hoppades sen det vet jag inte men det var inte att jag skulle rota ännu mer i det som varit ialla fall men nu blev det så och innerst inne så vet jag att det är det jag behöver för att förstå men det är så jobbigt så jag vill inte! 

Idag så kändes det som att det inte fanns något som kändes som att jag förstod varför jag skulle minnas för att komma framåt efter att ha fått fram ett av de jobbigaste minnena under denna minnes-resan! Jag kände frustration innan och den blev inte mindre efter och det kändes som att jag verkligen skulle ha behövt detta som jag pratat med dem om ~ någonstans att göra av all denna frustration och irration, att bara få tömma ur mej den, men nu hade jag det inte! När jag var på väg till dagis så träffade jag på min Tant Kloker som bara ger mej en stor kram och frågar hur det är med hennes sötis för att hon ser att det är något! Jag berättar en kortversion eftersom hon är en av få personer som vet hur mitt liv ser ut och som lever i min närhet! Hon tittar på mej med sina gamla, kloka ögon som bara utstrålar så mycket värme, omtanke och kärlek och så säjer hon en så klok sak:

"När du går i skolan läser du historia för att du ska förstå världen du lever i nu! Kanske är det så att du måste minnas och lära dej din historia för att förstå dej här och nu.................."

Det kändes där och då som att hon lika gärna hade kunnat gett mej något "lugnande" för det är ju klart att det är så det är! Det känns ofta som att andra inte förstår mej  och jag kräver inte att någon ska göra det för hur ska någon kunna göra det som inte har levt mitt liv ~ för ibland så känns det som att jag undrar om det verkligen händer på riktigt men tyvärr så är det så! Jag inser att först när jag förstår mej själv i det förflutna så kan jag förstå mej själv där jag är nu! Då kak jag nog vara mer förlåtande mot mej själv och jag kan förstå varför jag reagerar och framförallt resonerar som jag gör i vissa situationer! Det är som jag tänkte nu ikväll ~ jag förklarar massor av saker till personalen på dagis som inte andra föräldrar ens tänker en tanke på att nämna och jag gör det för att jag har den ryggsäcken som jag har! Jag inser att om jag inte berättat för personalen om det som hänt och det vi varit med om delvis eller rättare sagt så mycket som jag tyckte att de behövde veta för att ta hand om barnen men även fyllt på efter vägen för att de skulle kunna hjälpa barnen i olika situationer så skulle de reagera på detta och jag tror många gånger att de skulle ha funderat vad jag egentligen försökte dölja med att berätta om sakerna. Det känns som för att jag har berättat om det som varit har de en förståelse för det som händer idag! Varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? För att det är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra troligen...............................

Kanske är det bara att acceptera att det är så det är ~ att för att jag ska kunna förstå mej själv och mina reaktioner så måste jag minnas! Nu har jag chansen att få hjälpen med detta och jag har den bästa hjälpen om jag skulle känna att jag faller och att jag håller på att rasar och jag har en som lyssnar på mej! Jag känner att egentligen så har jag inget att förlora för det har gjort ont hela denna resa och det kan inte göra mer ont det kan bara bli bättre........................

Jag vet att man måste våga för att vinna och jag har vågat nu inser jag att jag även måste våga minnas och jag ska våga även denna gången även om det kommer att göra ont! Jag har bevisat för mej själv tidigare att jag blir stark när jag måste även om jag inte insett det och att jag klarar mer än jag tror och jag ska göra det även denna gången! 

                                                                                                                                           KRAMAR