............................det är vad jag alltid brukar säja och alltid brukar leva efter men ibland så känns det bara att hur mycket ska man orka och hur länge går det! Tydligen längre än jag trodde och att jag orkar och orkade mer än jag trodde men en sak vet jag och det är att om inte jag hade haft trollen så hade jag gett upp för länge sedan för det är mycket de som ger mej kraften att kämpa men samtidigt är det för deras skull som jag kämpar vidare trots att kroppen skriker att den inte orkar och trots att jag undrar varför jag ska behöva "bråka och kämpa" för allt som borde gå på automatik! 

Igår var jag till en specialistläkare och jag känner ibland att jag bara vill skrika och slå, jag blir så frustrerad på denna situationen och jag kan inte göra något för att påverka det och det som är så frustrerande är att de kan se att det finns fysiska förändringar hos mej men de kan inte säja om de är kroniska eller om det är situationen som gör att de finns där. Jag som är allergis mot allt vad mediciner heter känner då på en gång att jag vill inte ha mediciner om det är så för om jag äter det kommer jag att undra om det är medicinerna som gjorde att det blev kroniskt och samtidigt känner jag att jag inte orkar mer utredningar eller diagnoser just nu och ja, det kanke är sturstekniken att jag stoppar huvudet i sanden men jag orkar inte! Det har kommit diagnos på diagnos i år som haft samma orsak och jag orkar inte ta in mer nu, det går inte och för en gångs skull var det en läkare som förstod mej och som tog in det jag sa och det kändes helt underbart! Han förstod att medicinen som jag skulle må bättre av här och nu skulle göra att jag inte kunde prestera och då kan jag inte ens vara ute med barnen och leka med dem för musklerna kommer inte att lyda så mycket ~ och det priset är jag inte beredd att betala. Jag är inte beredd att betala ett pris som kanske innebär att jag inte orkar gå mer än 300 meter på en dag för att det ska vara mindre med besvär! Och han lyssnade på mej och jag växte genom att det var någon som lyssnade och förstod mej! Att tårarna forsade innan och efter var en annan sak ~ han bekräftade och lyssnade på mej medan jag var där och det fick mej att växa! 

Idag var vi till skolan jag och en fröken från dagis för att rapportera över Skruttan och eftersom de varit som de varit med papper och som de skött det så kändes det inte säkert. Jag kände att jag ville bli överbevisad att jag kunde lämna mitt barn där och att jag kunde känna mej så trygg som det bara går i den situationen som vi befinner oss i! Kan inte säja att det började så där jättebra när det visade sej att det var kaos och de hade glömt att vi skulle komma trots att det var de som hade bestämt tiden. Rektorn hon var på väg hem så de fick stoppa henne och det kändes bara som att detta var inte det som jag hade tänkt mej! Läraren det var en ängel som ramlat ner från himlen så henne har jag inget illa att säja om överhuvudtaget och jag känner att jag måste ge detta en chans men det känns inte hundra i magen med magkänslan. Jag känner en oro men samtidigt så inser jag att det är för att det är nu jag ska bygga upp allt detta som fungerat så bra nu när de varit på dagis en gång till! Det är nu det finns utrymme för alla misstagen och det är nu som det kan hända saker som sätter oss i fara och detta är ingen drömsits för mej som är kontrollmänniska och har blivit det ännu mer på ett sätt för att jag måste ha både "hängslen och livrem" för att inget ska komma till honom!

När vi satt där och pratade så känns det som att det kommer så många saker som gör att jag funderar om det verkligen förstår och om de verkligen tar in vad det är som vi säjer! Samtidigt så får jag dåligt samvete för att jag tänker så för hur ska någon kunna förstå som inte lever vårat liv, som inte befinner sej i våran vardag när jag själv vaknar vissa dagar och tänker att det måste vara en mardröm, det händer inte och sedan så inser jag att det händer, det är vårat liv och det är så det sett ut och kommer att se ut i en obestämd tid framåt och det är då tanken kommer: Kommer jag att orka detta utan att ge upp?

Jag blir livrädd när tanken kommer för jag vet att jag inte får ge upp, jag får inte tänka så och jag måste orka men ändå så kan jag inte hålla garden uppe så att tanken inte kommer. Jag vet att jag inte borde tänka så, jag ska inte tänka så................................. och ändå så kommer tanken och jag kan inte få bort den! den finns där i kroppen och den sitter fast! Jag har inte bara kämpat i dagar, veckor eller månader utan det är år och kroppen tar stryk! Psyket tar stryk även om det inte är vad jag vill erkänna och det är bara så att många frågar mej hur orkar du med tre små barn själv? Det är inte de som är det jobbiga egentligen det är allt det andra runt omkring som tar energin! Utan det skulle det finnas massor över till barnen och att hitta på saker att göra med dem!

Kanske kommer dagen när inte valet finns att fortsätta eller ge upp men en sak vet jag att just nu så är det för tidigt att ge upp för det finns fortfarande en liten del av mej kvar som orkar, en liten gnutta kraft kvar men det som det fortfarande finns massor kvar av det är envisheten för den lär aldrig försvinna ellerbli mindre igen och det är den som fått mej att överleva genom allt! Det är den jag har att tacka att jag lever idag!!!!

  KRAMAR