När min psykolog i mitt team i veckan använde ordet provocera så såg jag framför mej en tuffing som går på stan och provocerar fram bråk, eller som provocerar fram reaktioner så att andra känner sej kränkta. Jag såg tidningsrubriker om människor som känt sej provocerade i olika situationer och hela jag fylldes av en negativ känsla för ordet för mej var negativt och fyllde inte någon som helst positiv känsla eller funktion! Jag kände att allt som hade med det ordet att göra är något som jag bara skulle dra mej så långt bort ifrån som jag bara kunde och vända ryggen från, jag skulle inte vilja befatta mej med det över huvdtaget.

                                                                                                                                    Allt började med att hon läste denna registering som jag gjort av mina tankar och känslorna som det har rivit upp inom mej och det är som jag sagt till henne ~ jag kan många gånger inte säja vad det är jag känner för att det är "negativa" känslor, eller känslor som jag har stoppat in i ett fack som räknas som negativa för att de alltid förljdes av bestrafningar psykiskt eller fysiskt! När vi hade kommit så här långt så började det jobbiga för nu kom vi in på de känsliga ämnena!

Jag har gått på terapi med min terapeut i 1,5 år och jag har inte känt och jag har även sagt det till henne att jag inte har kontakt med mina känslor som är "negativa" för mej! Nu när jag pratade med min psykolog så förstod jag precis vad hon menade när hon sa att det blev så att man lärde in ett beteende att förneka de känslor som man inte ville ha, inte tilläts ha eller som gjorde för ont att ha! Jag känd igen mej i två av kategorierna för det tilläts inte att jag var arg! Irriterad fick jag vara så länge det var riktat mot andra så det lärde jag mej fort att vända alla känslorna som var negativa till irritation och rikta det mot dem som fanns runt oss istället mot honom för då slapp jag de bestraffningarna!

                                                                                                                                    Sorg ~ det tillät jag mej inte heller att känna för hur skulle jag orka det!?!?!? Tillät jag mej att börja känna det så skulle jag aldrig sluta gråta för mitt liv var ju bara tragiskt, och jag fick inte gråta eller vara ledsen för då var jag svag och det var man inte hemma hos oss! Jag började med ett beteende som var så att jag la helt enkelt locket på för att slippa bli bestraffad! Senare så vägrade jag visa för honom hur mycket han sårade mej fysiskt och psykiskt så dä la jag på locket ännu mer och ännu hårdare och stängde inne känslorna ännu mer! Mitt beteende blev ännu mer utpräglat att man höll dessa känslor inom sej och de fanns inte! 

                                                                                                                                          Nu inser jag att detta är ett av de värsta misstag som jag kunnat göra mot mej själv för jag har övat in ett beteende, ett mönster som är nästintill omöjligt att bryta för jag känner inte igen känslorna längre, jag vet inte hur man släpper fram dem och jag vet inte hur man hanterar dem för jag har tryckt ner dem för länge! Det är som hon säjer för att man ska kunna bearbeta ska det göra ont, man ska gråta, man ska vara arg och man ska känna att man verkligen får utlopp för dessa känslor. Jag har suttit på min terapi ~ det har varit jobbigt, ja men jag har fått reaktionen när jag har kommit hem och varit själv men jag börjar tro att det är som hon säjer att för att jag skulle ha fått de rätta resultaten så är det på terapin och framför andra som de skulle ha kommit för nu följer jag mönstret som jag tidigare gjort och som jag byggt upp! Men NU ska det brytas genom att hon ska provocera fram dessa känslor och jag ska provocera fram minnen!

När vi började att prata så kände jag att jag inte var beredd att återvända i minnet till åren innan misshandeln. Det finns inte kraft och energi att vara här och nu så hur ska det finnas kraft att vara där med i minnet och minnas, uppleva och känna. När vi hade pratat och diskuterat i över en timme så insåg jag och hörde i mitt eget resonemang att det var detta som jag var tvungen att göra för att komma vidare, för att bryta mönstret! Jag var tvungen att ta några steg tillbaka för att kunna gå framåt hur dumt det än låter och hur dumt det än känns för mej som är tidsoptimist och där allt ska gå fort framåt!Jag insåg där och då att jag måste göra en minnesresa till det förflutna, jag måste låta henne provocera fram känslorna ~ sorg och aggression för att jag ska lära känna igen dem! Jag måste göra det fastän det har en negativ klang, innebörd och att det känns negativt det ordet för mej! Jag känner ju mer jag har tänkt på det att det kommer att bli positivt för mej till slut! Jag måste göra detta för min och barnens skull även om det kommer att svida och göra ont inombords! 

På något konstigt sätt så inser jag att ibland så måste man för att komma vidare i livet gå tillbaka och göra de saker som blev fel där och då så rätt som det bara går! Det är inte alla saker som man kan göra det med, men de som man kan göra det med de ska jag ta chansen! Jag vet att det kommer att kännas jobbigt och jag vet att det kommer att göra ont. Jag som inte gråter så att andra ser kommer att få svälja min stolthet! Jag kommer att få bli den svaga jag och på något sätt så känner jag att jag önskar att de som var på skyddade boendet hade tvingat mej att komma till den gränsen att jag bara bröt ihop när jag var själv och inte hade några barn och ingen som var beroende av mej, för kanske hade jag då lärt mej att "lyfta på locket" och lärt mej känna igen känslorna som jag inte fick känna! 

Det känns konstig att vara vuxen, mamma och ta ansvar för så mycket och samtidigt inte kunna identifiera sina egna känslor! Samtidigt så inser jag att det är som hon sa till mej att när man levt tillräckligt länge i ett trauma så stänger man av de känslor som inte det finns utrymme för och det var det jag gjorde för att överleva. Samtidigt så väljer jag att se det så att jag har modet att se att jag inte kan känna igen de här känslorna och att jag har lärt mej ett beteende som jag inte tycker om och som jag inte mår bra av! Nu ska jag bryta detta mönster och beteende och jag gör det för min och barnens skull även om det kommer att göra ont och det kommer att kosta tid och energi som egentligen inte finns men det känns som att vi är värda det och för en gångs skull så är jag beredd att ta ett steg tillbaka för att komma framåt! För en gångs skull är jag beredd att låta det ta tid för jag inser att det tar tid att bygga upp det som har brytits ner och jag ska för en gångs skull satsa på mej för det är mina barn värda att ha en mamma som fungerar och även om jag vid min ålder borde känna igen mina känslor så vågar jag idag erkänna att det som har hänt har gjort att jag inte gör det men jag vågar samtidigt erkänna att jag förtjänar en chans att lära mej att känna igen dem ~ och jag ska ta den! 

   KRAMAR