I fredags hände en vardagshändelse som gjorde att jag ännu en gång insåg att mina barn inte har samma referensram som andra i deras ålder. Vi skulle cykla till dagis och när vi ska ner genom en viadukt så ser jag att det står poliser uppe på vägen och kollar förare och hastighet och jag kände på en gång i magen att detta kommer inte att sluta bra men låtsades som ingenting för att barnen kanske inte ens skulle se det. Naurligtvis så visade det sej att lasern som de mäter hastgheter med den tjuter och en som de stoppat och "tagit" var tvungen att diskutera med dem samtidigt som han gallskrek och gestikulerade och vips så stämde min magkänsla till 110% ~ denna dagen började inte bra och skulle påverka barnen mer än jag visste när vi gick upp den morgonen.

I 20 minuter fick jag stå och lugna mina två äldsta för att mängder av minnen från när polisen kom hem till Helvetet började rullas upp för dem. Det kommer mängdav frågor och mängder av saker som de aldrig tidigare hade berättat för mej och jag kände att jag visste inte vad jag skulle säja eller hur jag skulle förklara det för dem. De är ändå barn och kan inte förstå allt som hände under dessa år men samtidigt vet jag att jag måste förklara för dem så att de kan leva med det. Ett tag funderade jag på om jag istället för att fortsätta till dagis skulle ta med dem hem men samtidigt kändes det som att dagis var ett nödvändigt ont för att de skulle få annat att tänka på. Barnen var inte som de brukar vara när jag lämnar dem och jag är så tacksam att jag fick möjligheten att prata med en av deras fröknar och förklara vad det var som hade hänt.

Skruttan berättade för en kille att de hade sett "massor" an poliser när vi åkte till dagis och han tittade på henne med en avundsjuk blick och sa bara ordet "Häftigt" men det var det sista som mina barn kände och det var i den stunden som jag kände att mina barns erfarenheter skiljer sej så myket från de andra barnens. Det är ju just så som barn ska se på poliser som snälla och häftiga men för mina så är de förknippade med liv och död, att pappa slår mamma och rädsla och panik.

När vi skulle åka hem så var det med fasa som de cyklade med för tänk om polisen stod kvar och tog med dem hem till pappa igen eller om de tog mej. Jag kände att jag visste inte vad jag skulle kunna säja mer än att poliser är snälla och att de inte tar någon om de inte har gjort något fel. När jag hämtade dem berättade deras fröken att händelsen från morgonen hade följt med dem och påverkat dem hela dagen och Skruttan hade inte lekt tillsammans med andra utan dragit sej undan och det var då hon hade kunnat prata med henne tack vare att jag hade berättat vad som hade hänt. Det är såna gånger som jag är glad att jag är den jag är och kör med öppna kort och har slutat att dölja det som händer i vårat liv och påverkar oss på olika sätt för annars kan de ju inte hjälpa barnen.

Fredagens händelse har påverkat hela helgen så igår bestämde jag att vi skulle fly vardagen och bara komma bort ett tag. Det hjälpte och barnen blev gladare men de är så hemst att se hur en sån här sak som att se poliser kan väcka så mycket minnen inom dem och riva upp såna sår igen. De har sovit oroligt på nätterna och vaknat flera gånger för att ytterligare en gång prata om det som kommit upp i samband med detta. På dagarna har de varit lättirriterade och gått och grubblat och det känns så orättvist. De är så små och skulle inte behöva bära på dessa minnen och inte bli påverkade på detta sättet. Samtidigt så lever han som gjort allt detta mot oss och är orsaken till att vi mår som vi gör sitt vanliga liv och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att han skänker dem en tanke om vad han har gjort eller hur de påverkats av det för i hans sjuka hjärna så har han aldrig gjort något. Känns så orättvist men samtidigt så har jag lärt mej att leva med att livet inte är rättvist men jag kan inte förlika mej med allt som barnen varit med om och absolut inte att det är en person som ska kallas för förälder/pappa som orsakat dem alla dessa sår och minnen.

Samtidigt får jag tänka som deras terapeut säjer att det enda jag kan göra är att ge dem nya, glada minnen som ersätter dem gamla och jobbiga och det ska jag göra men det är inte lätt när hela tiden det förflutna gör sej påmint i vardagen genom händelser som tillhör just vardagen och inte går att påverka!

PUSS    till dej från mej  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...