Igår var det nog ett av de nyttigaste terapitillfällena men santidigt ett av dejobbigaste som jag varit på. Jag fick konfontera mej själv med hjälp av henne och att hon mer var så att hon berättade vad hon såg. Jag vet att jag många gånger i livet ser mej själv som mindre betydelsfull att inte man ska lägga så mycket vikt vid vad jag tycker eller tänker men det som fick mej att reagera igår var att hon på ett så tydligt sätt kunde se att jag gör detta mot mej själv.

Jag tror att jag alltid har haft en snedvriden självbild men att den blev ännu mer snedvriden under åren i Helvetet. Ibland önskade jag att jag vågade fråga dem som jag har kontakt med hur de ser på mej men jag skulle inte våga det för jag är livrädd för svaren. Jag känner att jag nästan ber om ursäkt vissa gånger för att jag finns till eller för att jag öppnar munnen och har en åsikt. Detta är något som ligger omedvetet och jag tror att det har med det att jag varit nedtryckt under så många år och fått höra hur ful, äcklig och värdelös jag varit.

Igår när hon ställde frågan till mej; Varför gör du så här mot dej själv? Varför förminskar du dej själv? Är det någor som jag sänder ut som gör att du känner så?

På en gång kunde jag svara på att det inte var något som hon sände ut som gjorde att jag kände så men jag kunde inte svara på frågan varför jag förminskar mej själv och det jag tycker och tänker för jag vet att jag har samma rätt som alla andra att ha en åsikt och finnas till men jag gör ändå detta mot mej själv. Jag känner att det gjorde så ont att få den insikten men samtidigt så var det nyttigt för det får mej att kunna tänka på det och kunna jobba så att detta försvinner för jag vill inte förminska mej själv.

Idag när jag pratade med min älskade Sis så inser jag att jag gör det i så många situationer. Om det finns mat kvar och någon annan vill ha det så får de ta det även om jag ville ha det för varför ska jag ha det?!? Om jag har en åsikt så säjer jag allid efteråt att det är ju vad jag tycker! ~ skulle inte personen som jag pratar med förstå det själv och det känns som att jag lika gärna kunde säja förlåt att jag tycker något.

Jag skulle kunna göra en lista som vore enorm när jag förminskar mej själv men jag vill ju inte göra det ~ et var ju så jag hade det i Helvetet att jag blev förminskad men även nedtryckt. Bara min "näsa kom ovanför vattenytan" så blev jag nedtryckt igen och nu inser jag att det är samma sak som jag gör mot mej själv. Jag ska arbeta med det men det gör så ont att se att jag gör detta mot mej själv. Och det som skrämmer mej var att min terapeut sa att när jag förminskade mej själv fick jag ett annat kroppsspråk, röst och liksom "krömp" och det känns så hemskt att det kan synas så tydligt samtidigt som detvar nyttigt för mej att höra att det inte bara var orden utan även sättet att säja det och hela mitt kroppsspråk som visade det.

Inatt har jag funderat över orsakerna till att jag gör detta och jag tror att det är som hon säjer att jag lärde mej det beteendet när jag bodde i Helvetet för att jag visste att om jag gjorde mej liten så slapp jag bestraffningar eller de blev iallafall lindrigare. Då var det en fråga om liv eller död men det är det inte idag och ändå så gör jag det! Jag har visat att jag har kraften att fortsätta att kämpa trots att det är motvind men ändå kan jag inte se mej som den jag är. Jag tillåter inte mej själv att vara den som jag en gång var ~ en som inte bad om ursäkt för att finnas eller att tycka saker. Jag vill inte vara sån som gör det och ändå så har jag gjort det under så lång tid. 

Jag inser att jag har en lång väg kvar att vandra innan jag bearbetat vissa delar av det som finns inom mej för jag inser at bearbetningen kommer att fortgå under hela livet men jag kommer inte att påverkas av den på samma sätt. Jag kan vara glad at det finns människor runt mej som kan visa för mej och hjälpa mej att se saker som jag glr motmej själv, att de finns där och stöttar mej. Min självbild är det bara jag som kan bygga upp och rätta till så att den överensstämmer med verkligheten men det är så mycket lättare för mej att ta åt mej av det negativa än av det positiva. Jag är nog rädd för att veta hur andra ser mej för det kanske är samma person som den jag ser när jag tittar och tänker på mej själv. Kanske kan den förändras bara jag får fler vinklar på hur andra uppfattar mej och en dag bli övertygad om att jag inte är den svaga, som inte klarar mycket som jag fått höra varje dag under flera års tid som ett mantra.

PUSS    till dej från mej    

 

T

25 augusti 2011 20:16

Med tanke på hur du har levt under de åren i Helvetet så är det inte konstigt att du fortfarande har ett beteende där du "krymper" och ursäktar dig i olika situationer utan att du tänker på det då det under en lång tid var din vardag. Jag beundrar dig för mig är du otroligt stark. Sen gjorde du ett bra val att fortsätta med din terapi (tänker på ett tidigare inlägg) då du den senaste gången fick nya saker att bearbeta. En dag kommer du att gå med näsan högt över vattenytan utan att ens behöva kämpa efter luft för att du är den du är och inte alls behöver be om ursäkt för dina tankar och åsikter!
Många många styrke kramar till dig!

http://tsblogg.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

26 augusti 2011 14:19

TACK dina ord värmer

 

Marie

27 augusti 2011 10:32

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Fast min resa ser ut på ett annorlunda sätt jämfört med din. Du är så klok trots allt du gått igenom, du går framåt o det är ju lixom det som är meningen. Det är exakt samma sak för mig. Vi kämpar på! Var rädd om dig!
Kraaaaam / Marie =0)

ensammalejonmamman

28 augusti 2011 21:20

TACK!
Tillsammans är vi stark och dina ord vämer
KRAMAR TILLBAKA vännen

 

Tyra

28 augusti 2011 11:51

Du är den starkaste jag känner!

http://www.tittamammajagflyger.blogg.se

ensammalejonmamman

28 augusti 2011 21:19

Detsamma tycker jag om dej KRAMAR I MASSOR

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...