Idag var första gången som jag var på terapi efter sommaruppehållet och det var med blandade känslor som jag äkte dit. På ett sätt vet jag att jag behöver terapin för det är inte misshandeln och Det som jag bearbetar utan det är med mej själv som jag jobbar med mina tankar och funderingar. En annan del av mej säjer att jag bara ska strunta i att fortsätta för det borde var klart vid detta laget efter mängder av terapitankar och mängder av ord och hela tiden så känns det som att dessa sidor bråkar med varandra.

När jag hade min sista terapi innan "sommarlovet" så sa min terapeut till mej att jag under sommaren skulle fundera över om jag ville fortsätta eller om jag tyckte att vi skulle göra ett avslut. Hela denna terapin har varit helt uppbyggt på vad jag har känt för att prata om och vad jag har velat berätta och det har passat mej men jag har några gånger märkt att hon tycker att det måste finnas en fortsättning på det jag berättar men frågorna har varit få.

Under hela sommaren har mina två sidor diskuterat med varandra fram och tillbaka och egentligen hade jag inget direkt svar till henne när jag åkte idag men jag bestämde mej för att jag skulle ta det när jag såg henne igen utefter vad jag kände där och då. Ibland så känner jag bara att det är frågan om hur länge man är ett offer för eftersom de vanliga terapeuterna ansåg att jag var för frisk att gå hos dem för att jag inte hade tankar på att ta mitt eget liv så känns det som att detta är ett "förbarmande" att jag får gå hos henne ~ fast innerst inne vet jag att det inte är så. När min terapeut kom och hämtade mej i väntrummet så kände jag att jag hade kunnat börja gråta för det var en sån lättnad att se henne, veta att jag kunde vräka ur mej allt som legat inommej och bara kokat och som jag inte vågar berätta för andra för att jag är rädd för att de ska tycka att jag är galen. Idag kändes det som om trappstegen upp till "mitt-hemlighets-rum" aldrig skulle bli klara.

När jag satte mej i min fåtölj så kände jag att känslorna bara bubblade upp och det blev som ringar på vattnet när en droppe faller ~ de blev bara fler och fler. Nr hon frågade hur det kändes att vara tillbaka så kände jag att det enda jag kunde säja var att det var underbart men jobbigt. Jag känner mej stolt över mej själv efter denna dag för jag känner att jag har kunnat förklara för henne vad jag vill med terapin ~ nämligen att hon får mej att tänka och minnas till slutet av minnet eller händelserna även om det gör ont. Jag insåg idag att jag måste ha den smärtan för att bearbeta och kunna komma från dem. Jag insåg idag att det är rätt av henne att vara "som en elvisp i mina tankar" för utan hennes hjälp vågar jag inte tänka de jobbiga tankarna och minnena till slutet för det gör så ont. Det är inga minnen som jag önskar att någon skulle ha men jag inser att jag har dem och jag måste göra det viktigaste ~ att minnas och bearbeta och förlåta mej själv.

Udag under denna timme insåg jag att jag än idag inte har förlåtit mej själv för att jag inte lyssnade på vad min kropp och alla sinnen sa när jag började detta förhållande, att jag inte lyssnade på hjärtat när det sa att detta inte var kärlek. Jag inser att jag stannade kvar för att jag värnade för mycket om att vi skulle vara en familj och för att jag såg det som ett misslyckande att inte barnen fick bo med båda sina föräldrar. Det finns så mycket som jag trott att jag förlåtit mej själv för men som jag idag inser att jag inte har. Jag lägger omedvetet skulden på mej själv för allt som hänt ävne om jag vet att den inte hör hemma här.

Idag var många av mina funderingar inriktade på hur det kunde bli så här att jag blev så liten i förhållandet och att jag försvann. Hur jag kunde släppa allt som jag trodde och tyckte bara för att det skulle vara lugnt hemma. Jag kommer inte att veta svaret inom en snar framtid men jag vet att jag är på väg för jag inser idag att det finns två sidor av mej som jag visar i relationer med människor. Det är en anonymsida som jag visar för dem som inte betyder något för mej eller som jag inte vill släppa in på mitt liv medans jag visar den äkta för dem som jag litar på och som jag vill ska vara en del av mitt liv. Jag har insett att livet i Helvetet har gett mej en känslighet som gör att jag rtegistrerar och känner av saker och känslor som andra inte ens lägger märke till. Jag kan se på en skriven mening vad personen som skrivit menat och känner även om det inte står i orden. Jag kan se på en människa hur den mår eller känner sej även om den visar en annan fasad. Jag har fått en känslighet och lyhördhet som man bara får genom denna erfarenheten och jag är glad för den samtidigt som det är en förbannelse att ha den för man ser och känner så mycket mer än andra.

Jag är den jag är idag för att jag har varit med om allt det som jag har varit med om i det förflutna. Jag kan inte sudda ut minnena eller det jag känner det som kan suddas ut är jag och det har hänt förr men jag tänker inte tillåta att det händer igen. Jag är den jag är och jag ska vara stolt över den jag är för jag är unik som alla andra. Ingen är den andra lik men jag inser att man måste älska sej själv innan man kan älska andra och man måste lita på sej själv innan man kan lita på andra. Jag vet att jag har fått en ny chans i livet och den chansen tänker jag ta. Det är en chans att bli den jag vill bli och ha det livet som jag vill ha. Det är inte alla som får en andra chans men jag har fått det och jag tänker inte tappa bort den eller mej själv igen.

Egentligen så var det meningen att jag skulle dö den kvällen och hade jag inte svimmat sista gången och han hade trott att han hade lyckats och gått ut så hade jag varit död. Jag fick en andra chans att bli lycklig och jag tänker inte låta den chansen gå mej förbi för jag förtjänar lyckan och jag har vänner, familj och en underbar terapeut som finns för mej och någonstans inom mej har jag även styrkan och kraften att kunna nå fram  till målet och jag kommer att komma dit en dag även om vägen är krokig och många backar!

PUSS    till dej från lilla mej   

 

Marie

18 augusti 2011 08:51

Hej skulle vilja läsa din blogg men det är svårt när du har röd text , det är svårt att se vad du har skrivit och det är ju synd.

ensammalejonmamman

18 augusti 2011 21:06

TACK för den upplysningen! Det tänkte jag inte på men jag ska ändra texten till en annan färg på en gång. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...