.............har jag hört att man kan ha men jag var inte medveten om att vissa kunde ha en hel kyrkogård i sin garderob men det inser jag nu efter att ha försökt få fram intyg och bevisning en gång till! 

Inför förra rättegången när jag ringde om intyg så kom det upp massor av frågetecken! Versioner som kom fram när jag ringde för att få papper på saker och ting stämde inte med versionen som jag hade med mej från tiden som jag hade bakom mej! Jag tänkte inte så mycket mer på det utan koncentrerade mej mer på det som låg framför! Nu efteråt har detta komiit upp med tankarna men energin har inte funnits för att ta tag i dem och inte lusten heller för jag vill inte ha den personen som gjort mej och barnen mest illa i hela världen mer i mitt huvud än vad han redan är genom att han gör sej påmind genom skadorna och de svårigheter som de ger mej i vardagen men även de psykiska ärren och skadorna som finns! Parallellt med brottsmålet så finns det andra mål och uppgörelser som måste redas ut och dessa har legat vilande tills det skulle bli lugnare men när vi insåg att det inte kommer att bli lugnare så var det bara att ta tagi dem och tiden började rinna ut! Nu i några dagar så har jag ringt runt men även varit runt och samlat in intyg till dessa ärenden och det är då som jag inser ännu tydligare att det är verkligen en psykopat med en hel kykogård av lik i garderoben som jag har levt med under dessa år. Det gör så förbannat ont att jag önskar att jag slapp veta dessa saker och jag är så enormt tacksam att det inte finns ett uns svartsjuka i mej för då hade jag inte överlevt dessa upptäckter!

Jag skulle kunna fylla mängder av sidor med upptäckterna jag har gjort men jag tänker inte göra det! Jag behöver sova för imorgon är tanken att det ska vara kalas och det är det sista jag känner att jag orkar eller vill men barnen ska inte behöva bli lidande! Jag känner bara att jag måste få tömma mej på det som fick bägaren att rinna över idag för det äcklar mej och fanns det en möjlighet att man kunde sanera insidan på mej själv så skulle jag göra det nu men det gör det inte, så det är bara att kämpa vidare med vetskapen! Nu vet jag ~ förut visste jag bara utan bevis men nu är det bekräftat!

Under alla åren så fanns en känsla av att det fanns någon annan! Jag kan inte förklara den känslan, den bara fanns där och jag vet att jag tog upp den med honom flera gånger men jag fick bara till svar att jag inbillade mej, att han aldrig skulle göra något sådant, att jag hade inget att vara orolig för och jag skulle kunna göra listan enorm! svartsjuk det är det sista jag är så för mej var detta en chock att jag kände så här för i mina tidigare förhållanden hade tanken inte ens slagit mej fastän de hade varit ute tillsammans med tjejkompisar eller pratat om en annan tjej eller sagt att någon såg bra ut, jag har inte ens en uns svartsjuka i mej så jag kände inte igen mej själv med dessa tankar men känslan fanns där att det fanns någon! Till slut så hade jag hört detta så många gånger att jag vågade knappt tro på mej själv att jag hade den här känslan! Det var och är inte jag................

De få gångerna som jag och barnen var borta ett längre tag så ville han veta när vi skulle komma hem! Vågade jag fråga varför det var viktigt så hade han alltit någon förklaring och fortsatte jag att fråga så blev jag bestraffad, antingen fysiskt eller psykiskt eller både och så det var bättre att hålla käft! Varför jag inte stack medans jag var borta har jag funderat många gånger ~ för det första vet jag att jag inte hade någonstans att gömma mej, jag hade inga pengar eftersom han hade tömt mitt konto så fort pengar kom in på det och jag skulle inte ha lyckats och jag hade varit död på en gång när han hittade mej så jag var nog klok som inte försökte! Om vi hade varit borta någon dag så var huset tipp topp, allt var rentvättat och renbäddat i sängarna och det var något som han ALDRIG gjorde annars för det var kvinnans uppgift att sköta hemmet och gjorde jag det inte var det bestraffning på det med!

Jag är inte den som snokar och jag vågade inte det när det gällde detta heller men känslan fanns i hela min kropp att det fanns någon annan! Det var gånger som han försvann och skullebara åka och köpa något men var borta mycket längre än vad jag visste att det tog! Massor av saker som kändes fel men jag hade inte modet att ställa honom mot väggen! Jag frågade honom de dagar som var "bra dagar" när jag hade varit den perfekta sambon som löd honom och bara sa ja och amen om det fanns någon men fick alltid samma svar "Nej! Jag älskar bara dej!" Att inte världen rasade när han uttalade den lögnen det förstår jag inte för han vet inte vad känslor är utan älskar bara sej själv!

Idag fick jag svart på vitt utan att snoka bevis på att det funnits någon/några där hela tiden sedan det blev han och jag! Jag kan inte säja att det var så överraskande eftersom jag känt det på mej, jag känner mej inte sårad, jag känner inte något av det jag trodde att jag skulle känna mer än att jag känner mej äcklad av mej själv! Jag känner mej så äcklad att jag skulle ge vad som helst för att få sanera mej själv på insidan! Det känns precis som att jag varit en ersättning för någon annan! Jag känner mej äcklig och billig och jag har inte ens haft valet om jag har velat vara den "andra" kvinnan och ändå har jag delat den jag levt tillsammans med och som jag har barn tillsammans med hela tiden och det får mej att vilja kräkas och bara vilja sanera min insida! Jag kan vara glad att jag inte fått nåt skit som könssjukdom eller annat och jag är tacksam för att jag fått helt underbara barn men annars så känner jag bara ännu mer äckelkänslor för denna mannen eller jag vet inte ens om man kan kalla honom för det, kräk är nog ett bättre ord för jag tycker inte att man gör så! Jag känner ett sånt förakt! Jag har återigen fått bevis att jag varit en bricka i ett spel och jag vill inte rota i det som varit, jag vill inte veta men när jag måste ha fram papper och jag måste ha fram saker som ska styrka upp så är det bara så att jag åter igen är maktlös - jag måste göra det som är bäst!

Jag känner mej tom! Det känns som att jag inte vet vad jag ska tro! En klok qvinna sa till mej tidigt på denna resa att man ska aldrig rota på djupet i det en pskopat har gjort för ju mer man rotar dessto sjukare blir det och jag är beredd att hålla med henne! Jag tyckte allt var sjukt från början men på den nivån som jag är på nu är det skrämmande sjukt! Jag tar upp mindre än en tiondel av det som sker här i min blogg och jag vet att om jag läser detta om många år kommer detta att skrämma mej så inte är det konstigt att mitt liv skrämmer mej vissa dagar och inte var det konstigt att jag var livrädd när jag levde där! Sen är det bara så att det är människor med känslor de spelar med men eftersom de inte har känslor själv så vet de inte hur det känns att bli sårade eller hur det känns att bli äcklad! 

Jag vet iallafall hur det känns att bli äcklad av sej själv och av andra ~ och jag tror inte att det är sista gången som jag kommer att bli det heller för än är inte denna resan slut..............................................
..............................

PUSS    till dej från Lilla mej    

Många gånger så kan jag känna när människor säjer att jag är stark att vart ser de den styrkan! För jag känner mej verkligen inte stark ~ jag känner bara att jag gör det som jag är tvungen att göra överleva! Jag måste rädda barnen från att behöva återvända till helvetet, jag måste se till att vi har mat på bordet, tak över huvudet, att det finns kläder och att allt fungerar och mitt i allt det ska jag vara en fungerande mamma och person! Någonstans ska jag hinna med mej själv och mina intressen och samtidigt ska jag hinna earbeta det som jag har varit med om, hjälpa barnen att bearbeta och någonstans ska det finnas plats för min egen rehabilitering! Eftersom det är så den sista tiden har sett ut eller de sista åren har sett ut så ser jag inte att man behöver styrka för att klara av dem för det är vardagen för mej!

Ikväll när min advokat ringde rätt sent så kände jag på en gång att det inte var för att säja hej som han ringde och mycket riktigt så var det inte därför! Det känns som att efter denna resa som tagit sin tid så känner vi varann rätt så bra så jag vet lite hur han tänker och vise versa! Jag kan höra på hans röst att det ännu en gång är en sak som han helst inte skulle vilja berätta för mej men som han ändå är tvungen att säja och jag vet på en gång vad det är! Överklagan har gått igenom - jag kommer att få gå igenom helvetetscermonin en gång till! På något konstigt sätt så känns det inte lika hemskt som jag trodde att det skulle göra. När papren om överklagan kom så rann tårarna och hela jag rasade samma men denna gången känns det bara som en bekkräftan att det jag befarade var sant! Det är då jag inser att jag är stark - detta ska inte få trycka ner mej ännu en gång! Det är jobbigt och jag vill inte men nu är det så här det ser ut och jag måste passera det för att komma till målet och jag har inget val! Jag måste för att få min nystart i livet som jag och barnen förtjänar! Det som kom efter var jag mindre beredd på men jag överlevde det med och för mej visade det att det finns en styrka där som andra sett så mycket längre än mej!

Nästan varje gång som jag pratat med min advokat så säjer han till mej under samtalet " jag beundrar dej och jag kan inte förstå att du kan vara så saklig och inte det minsta bitter eller hatisk mot denna man som gjort dej och barnen så illa...................". Många gånger har jag tänkt att detta är bara något som han säjer för att jag ska bli glad men ju längre tid som jag haft honom dessto mer inser jag att han är inte en sån person som säjer saker som han inte menar! Sen så anlitade min H honom och nästan varje gång som de pratar så säjer han samma sak till henne når han frågar om vi pratat med varann! Det fick mej att inse att han inte är van med detta hos klienter och det fick mej att analysera mej själv! Jag känner förakt för denna psykopat att han har kunna gjort detta mot sina egna barn som han egentligen skulle ha gjort allt för att skydda istället! Jag känner att jag aldrig kommer att kunna ge honom en andra chans eller förlåta honom för det han gjort men han är inte värd att hata för det tar för mycket energi och att vara bitter det förlorar jag själv på!

Allt jag vill är att få ett avslut så att jag och barnen kan få en nystart i livet där vi inte behöver fundera vad det är som kommer att hända längre fram! Jag vill veta att samhället inte accepterar det som han gjort mot oss och att de visar att han gjort fel! Jag vill inte behöva minnas alla de gånger som han gjorde illa oss fysiskt och psykiskt och hur ont det gjorde! Allt jag ber om är ett slut och att vi ska få ett värdigt liv och jag anser inte att det är för mycket begärt! 

Alla har vi styrkan inom oss och jag inser att jag har den även om jag inte ser det när jag tittar mej själv i spegeln! Jag inser att eftersom andra ser den så ser jag den med om jag vågar se mej själv med ögon som inte är så kritiska och med de ögon som ser på andra! Om jag vågar lita på mej själv så är jag stark och om jag är stark så kommer jag att klara av den biten som jag har kvar för att komma i mål............................

PUSS    till dej från Lilla mej   

............men ibland så kan jag inte låta bli att önska att det vore det någon gång! Idag har det varit en sån där dag när för mycket har gått för mycket emot men jag överlevde det med men det känns att orken som finns nu är inte densamma som den en gång var. Jag erkänner jag är slut både fysiskt och psykiskt och minsta grej får det att rinna över för det är för mycket och har varit under för lång tid. 

Jag och en på barnens dagis har funderat och utrett varför inte Skruttans papper om att hon är placerad på skolan har kommit! Att våran post tar längre tid det är ett faktum men att den tar så här lång tid det finns inte på kartan så förra veckan tyckte vi att nu var det färdigväntat och hon började nysta i detta efter mitt godkännande! Idag känner jag bara att jag kokar och att det är tur att det är fler än jag som vågar ta tag i saker för det visar sej att när kommunen upptäckte att det inte fanns någon adress då visste man inte hur man skulle göra med placeringen så då lät man det bara vara så hon var inte placerad. Det får mej att koka för om man har skolplikt då ska det inte ligga på fröknar på dagis och föräldrars ansvar att kolla hur situationen än ser ut runt dem för det ska vara lika regler som gäller för alla! Det som fick mej att explodera det var det att de inte kunde skicka brev och information till mej på den adressen som vi använder för då hamade den i rullarna och Skruttan blev en person som hamnade i de offentliga paprena. Jag såg rött och jag hade kunnat åkt till dem och frågat om de hade ett system så var från 1800-talet. Hur kan man bara få ha det så här? Vi löste det till slut med en lösning som jag inte hade haft om jag inte hade haft utomstående personer som ställer upp för mej men det är så sjukt att det inte finns lösningar och att man hela tiden ska behöva tänka och hitta lösningar. Det känns som att det hela tiden blir så tungrott och jag vet inte hur länge till jag orkar ha ett liv som ser ut så här men vad finns det för alternativ ~ att vi finns med i papper och är lätta att hitta och det är inget alternativ! Men varför kan det inte vara lätt något i denna situation..........................

Efter denna underbara dag när massor annat hände som jag inte ens orkar ta upp för det är så vidrigt jobbigt var det dags för min terapi! Förra veckan så sa min terapeut till mej att jag hade stängt av och att jag tom hade stängt av mot mej själv. När hon sa detta så kändes det som att hon pratade om någon annna än mej! Jag var inte avstängd för jag kände och reagerade och jag släpper in människor och jag tar in intryck och massor av sånt! Under veckan som har gått har jag insett att jag har stängt av och jag har gjort det för att överleva för jag orkar inte. Det finns inte energi till vardagen så hur ska jag orka med allt annat! Detta var vidrigt att inse! Sen kom insikten om att jag hela tiden varit en bricka i spelet och jag inser att jag varit det sen innan vi blev ett par och det sved! 

När jag började på terapin var allt jag ville att hon skulle ställa frågor till mej som fick mej att tänka längre än jag vågade då ~ nu när hon gör det så önskar jag att hon inte skulle göra det för jag inser att det finns så mycket som jag bär med mej och som kommer att göra sej påmint och ont i resten av mitt liv. Jag har så många ärr som kommer att rivas upp i olika situationer men samtidigt har jag insett att jag överlever dem för jag har bevisat det för mej själv gång på gång! Jag har kommit förbi dem och de har läkt och för varje gång som de har rivits upp så har jag fått bekräftelse på att det inte är samma beteende som komer som följden på dem som det var när såret blev till! Jag inser att jag har kommit så långt på min väg men samtidigt så inser jag att jag har sååååååååå långt kvar att gå men jag kommer att klara det och för första gången blir jag inte livrädd när vi pratar om att vi ska avsluta och vi tom bestämmer ett datum för jag inser att jag kommer att klara det!

Jag var ingen när jag kom från Helvetet för jag hade tillåtit att jag själv hade raderats ut och jag har sett det som att det är hon som har byggt upp mej igen men jag inser nu att det är jag som byggt upp mej själv och att hon har hjälpt mej! Jag kommer att rasa och falla många gånger i framtiden men jag kommer att klara det och för varje gång som jag gör det så kommer det att gå fortare att resa sej för jag har mer erfarenhet av det ~ och den är det bara jag som kan ge mej själv! Ingen kan servera den till mej!

Så arg som jag är just nu har jag nog aldrig varit i mitt liv! Jag känner mej lurad på massor, känner att jag blivit utnyttjad, känner mej äcklad av att jag blivit utnyttjad och jag förstår inte att det kunde bli så här och att jag kunde låta det hända och då blir jag ännu mer arg och det finns inte någon som kan ta emot denna ilska. Det leder till en maktlöshet för att jag inte kan påverka hur situationen är och att livet inte är som jag tänkte eller ville och för att det är så olikt det livet jag trodde att det skulle vara! Jag inser att jag har rätt att vara arg för jag kan inte rå för att det blev så här och det är inte jag som har påverkat det eller påverkat det för det är som jag skrev igår ~ jag var bara en bricka i spelet och det var inte jag som bestämde spelreglerna så vem skulle inte vara arg i min situation när det kommer upp grej på grej, minne på minne där man ser och förstår att man bara var ett reskap för att förverkliga hans plan och mål! Jag och barnen är därifrån och det var priset jag fick betala och en dag kanske jag inte är arg längre utan har bearbetat detta klart men här och nu ska jag tillåta mej att känna det jag känner ~ vare sej det är positiva eller negativa känslor!

PUSS    till dej från Lilla mej   

TACK för din kommentar!
Eftersom du skriver den så personligt så väljer jag att inte publicera den för jag vill inte att det du skriver till mej ska kunna läsas av alla för det känns som att jag lämnar ut dej för mycket!

Jag vill bara att du ska veta att jag är ett levande exempel på att man klarar mer än man tror och jag vet att du kommer att lyckas för det visar du genom det du skriver!

Man ska aldrig sluta att kämpa för sina barn ~ de är värda det bästa de kan få!
BAMSEKRAMAR till dej och du får gärna skriva hur det går för dej och jag finns om du vill ha någon att bolla med! Jag är inget proffs men kan dela med mej av min erfarenhet    

När man lever tillsammans med en psykopat är man bara en bricka i deras spel eller plan eller vad man vill kalla det, kärt barn har många namn, för mej så var det ett Helvete och jag levde mitt i det! Jag insåg inte då att han var en psykopat och jag har än idag svårt att ta in det ordet även om jag inser att det är just det som han är men en sak som jag efter denna dagen kan ta in mer än jag någonsin kan ta in är att jag hela tiden inte var något annat än en bricka i ett spel för honom. Det som det spelet gick ut på var att han skulle vinna och få alla fördelarna och vi andra - ja oss sket han i för vi var bara brickor mot hans vinst och framgång! Varför skulle vi ha känslor när inte han hade det.....................................

Många gånger har jag efter att jag insett att både jag och barnen var just brickor i spelet undrat när vi blev det! Jag inser att jag blev gravid för att jag skulle bli kvar, för att han skulle kunna kontrollera mej och spela på mina mammakänslor att jag skulle stanna kvar och förlåta mer för han är inte dum när det gäller att räkna ut fördelar för sin egen del! Samtidigt ville en liten del av mej så gärna tro att det var av kärlek som barnen blev till men idag så föll den sista biten på plats som fick me att inse att det funnits en strategi bakom hela vårat förhållande och jag vet inte om sanningen var den lindrigaste i detta fallet för den gjorde förbannat ont! Det känns som att jag precis hinner resa mej efter den förra knuffen innan nästa kommer ~ finns det ett slut på nya upptäckter av det förflutna?!?!?

Jag har i över en vecka jagat ett papper som skulle få slut på ännu en del av det förflutna! Jag skulle kunna stänga ytterligar ett lock och gå vidare men det avgörande var vad det stod för namn på denna, hans eller mitt! Inte bara för resultatet rent "praktiskt" utan även för svaret om jag hade varit en bricka i hans psykaopatiska spel redan från starten av vårat förhållande! Någonstans inom mej har jag vetat svaret att detta var ett för avgörande papper för att mitt namn skulle stå på det men någonstans har hoppet ändå funnits att det skulle vara mitt namn på det, att det skulle ha funnits något som varit friskt i vårat förhållande. Det som varit genomgående i vårat förhållande har varit att det som varit viktigt och avgörande har stått i hans namn och det som inte varit något värt har stått på mej och så även i detta fallet ~ hans namn stod på detta och jag har ännu en gång blivit totalt lurad av honom visar det sej flera år senare. 

När jag kom till mitt skyddade boende sa en kvinna till mej att dessa män är dumma tills det gäller egen vinning för där är de så smarta så det är otäckt för där kan de räkna ut massor av steg längre fram och massor med om senare och det visade sej denna gången och jag kände mej så lurad och äcklad. Tårarna bärnde innanför kinderna men de kunde inte komma ut det enda jag kände att jag kunde göra var att återvända till ett gammalt beteende ~ gå till duschen och försöka att tvätta bort äckelkänslan för det känns som att han har förpestat hela mej! Jag har varit en bricka för att han skulle kunna förflytta sej framåt på spelplanen som han ville utan att möta mer hinder än nödvändigt, ha någon som ställer upp och tar stötarna, river hindrena och som han kan styra totalt för han vet vilka de ömma punkterna är och för att den personen är livrädd och vet vad bestraffningen blir om hon inte lyder! 

Jag är så arg på mej själv att jag lät det hända! Varför? Hade jag inte gått med på det hade sitsen sett helt anorlunda ut idag och jag hade inte behövt känna så här! Jag vet att känslan går inte att tvätta bort, besvikelsen och äckelkänslan över att jag har varit en bricka som har utnyttjats sitter på insidan och det spelar ingen roll hur mycket tvål eller vatten som används så sitter den kvar! Och jag vill inte ha den kvar för den hjälper mej inte utan stjälper mej och det är det sista jag behöver! Ändå vet jag att jag gjorde detta, tillät detta för att jag var så naiv och trodde att han älskade mej och att alla ville mej väl! Nu är jag tvärs om ~ nu får andra visa mej att de inte vill mej illa för nu är det den förutsättningen som jag går in i en relation med andra människor med och hur fel är inte det!

Jag har varit en bricka i ett psykopatiskt spel och jag har den erfarenheten med mej! Jag vet vad det är att vara maktlös och inte styra över sitt eget liv eller handlanden och jag får försöka att se att där jag står idag ~ där är det jag som styr över mej själv till största delen iallafall! Kanske gör det att det som sitter på insidan gör mindre ont för vatten och tvål hjälper inte och hur gärna jag än vill så går inte saker att få ogjorda!

PUSS    till dej från Lilla mej