................... och jag överlevde trots att jag inte trodde det!!!!!!

Ibland känns det som att det bara är så mycket jobbigt som man måste ta tag i så saker som är ännu jobbigare de skjuter man upp och just detta var en sån sak men jag gjorde det och jag överlevde trots att jag trodde att det skulle knäcka mej. Jag återvände i minnet till den kvällen jag blev misshandlad för sista gången!

Poliserna som kom till platsen var inte proffesionella och det var många som reagerade efteråt på deras agerande och hur de förhöll sej. En anmälan på dem gjordes och det kom ett beslut om åtgärder men i den vevan kom även rådet att detta skulle överklagas. Sagt och gjort så togs beslutet att det skulle göras men till denna överklagan var jag tvungen att skriva om min personliga upplevelse och ge det till personen som hade gjort anmälan. Detta har känts som en uppgift jag inte orkat med. Hur skulle jag klara av att återvända till den händelsen och få ner känslor och upplevelser på papper så att andra skulle förstå det? Jag tänkte jag gör det imorgon men den dagen kom inte förän nu!

Jag har skrivit och verkligen gått igenom varje steg om vad som hände när poliserna kom till platsen i mitt huvud och det var så hemskt för jag kände verkligen inom mej hur jag kände när jag var där. Jag kände hur rädd jag var, hur ont det gjorde i varje kroppsdel och hur hela kroppen skakade och det enda jag kunde fokusera på var att jag var tvungen att rädda och skydda barnen. Kroppen löd mej inte men tanken på barnen fick mej att klara av situationen och det som var tvunget att göras.

Idag när brevet skrevs så var det tanken på att ingen annan som kommer i denna situation ska behöva uppleva det som jag fick uppleva den kvällen som fick mej att fortsätta trots att allt inom mej bara skrek att jag inte skulle klara det! Jag blir arg över att de som ska finnas för att man ska kunna känna sej säker och som ska se att lagen följs och kallas poliser ska kunna ha sån liten förståelse och agera på ett sådant sätt som dessa två gjorde. Bara det att skriva idag fick mej att inse vilken fara de utsatte oss för och det gör mej så glad att jag inte insåg det då för det hade gjort mej stel av skräck.

Det som skrämmer mej är att det finns säkert fler med mej som fått en skräckupplevelse av när poliserna har kommit till platsen och gett med sej när de tjatat att de inte ska göra en anmälan för att man redan är så utsatt och rädd. Jag önskar att det inte fanns någon mer än mej men jag vet att så är inte fallet. Jag har skrivit om min upplevelse och det är det enda som jag kan göra i dagsläget för att ingen ytterligare ska bli utsatt för det eller jag hoppas att det kan hjälpa till så att flera slipper den behandlingen som jag fick. Idag är jag glad att jag stod på mej men det är inte lätt och speciellt inte när det spelas på ens mamma-roll.

Jag känner mej helt tom inuti nu och kanske var det samma effekt med det som denna bloggen har med mej - det jag skriver av mej här det har jag lättare att lämna. Jag hoppas att jag en dag kan påverka hur det ser ut i samhället och att jag kan göra något för att fler än jag och mina barn ska bli utsatta för det som vi var. Jag vet att det förekommer mer än vad jag egentligen vågar tro men jag vågar se att det finns och jag kommer när mina händer inte längre är bakbundna att agera men det är svårt att göra något när man lever i ett samhälle som inte vågar se vad som händer inom hemmen och de stängda väggarna.

Kommer dagen att komma när samhället och människorna som lever i det vågar se vad som händer även om det inte är positivt? Kommer dagen att komma när samhället vågar se och agera och det blir en trygg vardag för många barn och även andra som inte vet om det kommer en dag  efter den som är nu eller om det kommer en annan timme efter den man befinner sej på för man vet inte vad som händer när personen kommer in i rummet som man är livrädd för? Kommer det en dag när alla får känna sej trygga i sitt eget hem och liv? Jag vet inte men det jag kan göra för att den dagen ska komma det kommer jag att göra och inget kommer att kunna hindra mej den dagen för jag anser att ALLA har rätt till det!

 PUSS   till dej från lilla mej    

Ikväll satt jag och pratade med en vän och hon ställde frågan "Hur kan du vara så stark? Hur gör du?" Känner att jag har fått den frågan tidigare men det var först idag som jag insåg en av mina styrkor, för jag inser att det är en kombination mellan mycket som gör att jag är den jag är och har klarat det som jag faktiskt har fram till dags datum men det som gör mej stark är att jag inte längre är rädd för ensamheten och det är i den som jag hittar svaren och som jag inser vad som är rätt och fel.

Detta låter helt knäppt säkert och jätteflummigt men tidigare var jag livrädd för att vara ensam för det var då som alla tankar, reaktioner och känslor kom och jag orkade inte med dem. Jag orkade inte känna eller tycka för jag visste att allt som inte var till fördel för andra var förknippat med bestraffning. Det var även i ensamheten som jag var sårbar för då ramlade "rustningen" som jag hade byggt upp av lite grann och det fanns "luckor" som sårande pilar kunde komma in i. 

När jag kom till skyddade boendet så gjorde jag allt för att slippa vara ensam. Jag ville inte tänka, reagera eller känna efter vad som fanns inom mej, eller rättare sagt jag vågade inte för jag visste inte om jag skulle hålla ihop då. Allt var kaos runt mej så hur skulle det inte vara inom mej?! Jag valde att vara vaken så mycket det bara gick för i drömmen kunde jag inte styra vad som skulle komma fram och hur jag skulle reagera. Jag valde att alltid vara på ställen där någon fanns som jag kunde prata med och tänka på annat. Min standardfras var att fråga om det var varmt ute eftersom jag inte vågade gå ut och det kändes befogat att fråga.Tårar var fortfarande förknippat med svaghet och det skulle man inte vara för då kom slagen och de elaka kommentarerna.

Usch va jobbigt detta var att sktriva men jag ska komma igenom detta och kunna lägga det på den "bearbetade delen" 

Jag kan fortfarande minnas dagen jag skrev kontrakt på det som skulle bli vårat nya hem. En lägenhet som jag inte hade sett och drömhemmet som jag hade sett ut själv berättade soc helt enkelt att dit fick jag inte flytta för jag skulle inte klara det. Jag kände att ännu en gång kom kommentaren jag så ofta fått höra att jag inte skulle klara det och jag valde att lyssna på den som så många gånger tidigare för det hörde till det "vardagliga". Idag vet jag att jag hade klarat det för jag gör det idag och att jag skulle ha stått på mej för den som jag skrev kontrakt på då blev aldrig ett hem bara ett ställe som vi hade våra saker på.

Den värsta paniken jag kände när jag skulle flytta var att jag skulle bli ensam. Jag hade ingen när barnen hade somnat som kunde distrahera så jag kunde slippa att tänka eller känna. Jag kände mej som den ensammaste Lejonmamman i världen men jag insåg även att jag var tvungen att överleva just för att jag hade barnen och var tvungen att skydda dem och med den känslan kom kravet att jag var tvungen att klara av ensamheten.

Jag kan från hjärtat erkänna att ensamheten var hemsk i början. Tårarna rann bara barnen hade somnat, jag blev arg för att reaktionerna kom och att jag insåg vad som hade hänt. Mitt sorgearbete och minnes-bearbetning startade förs är jag kom till ensamheten. Jag hade inget val för känslorna och reaktioner "överföll mej"

Ju längre tiden gick och ju mer jag insåg att vad jag än gjorde så skulle jag aldrig komma ifrån ensamheten och de känslor som den väckt så lärde jag mej att acceptera. Jag accepterade att detta som välde fram var något som fanns inom mej och det fanns där vare sej jag ville eller inte och om jag skulle kunna släppa de å var det tvunget att få komma ut. När jag hade kommit till det stadiet så blev jag stark för jag vågade se det som jag tidigare blundat för - jag var en människa med käsnlor och jag kunde acceptera dem.

Idag är ensamheten min "största tillgång" för när jag våga umgås med mej själv så inser jag vad som är rätt och fel. Jag inser att det som hände inte var pga mej utan ett val som en annan person gjorde. Jag har lärt mej att man dör inte av tårar de gör en starkare för att de läker. Jag har insett så mycket under denna ensamhet och jag kommer att inse mer saker i framtiden. Jag är glad att jag kunde acceptera den och att jag kunde ge mej chansen att lyssna till mej själv och jag önskar att min vän oxå kunde lära sej det!

Man är starkare än man tror - bara man inser det själv!!!!!!

Puss   till dej från mej    

Jag är så stolt över att jag vann denna gången över det förflutna och allt som detrör upp. Allt började egentligen innan vi åkte iväg på våran semester med att Smulan började att bearbeta allt med att vara "pappa". Det är skrämmande att se henne för hon är verkligen som honom i kroppen och hon har helt avstängda ögon. Hon gör allt det som han en gång gjorde mot oss om man tar bort det sexuella. Fastän jag är stor så vill jag inte stå med ryggen mot henne för man vet aldrig vad som kommer men det är ju hennes syskon som få ut mest för alla elakheteroch gärna när ingen annan ser.

Det som skrämmer mej mest är det att när man frågar henne varför hon gör så skrattar hon. ögonen är avstängd och svaret man får är: Jag gör som pappa! Förut så tog jag en diskussion med henne vid dessa tillfällen men jag har lärt mej att det går inte att prata med henne då utan det är bättre att ta det när det avstängda är borta hur jobbigt det än är att vänta så måste man göra det. Jag har gjort som BUP har sagt att jag ska visa att jag inte accepterar att detta händer och sker i mitt hem men samtidigt se det som att det är en del i bearbetningen vilket är jättejobbigt - dels för att detrör upp mängder av minnen hos mej och de andra men det jobbigaste är att jag ser hur dåligt hon mår av att vara så.

Denna gången så trodde jag aldrig att det skulle komma till ett slut för det pågick dag på dag och jag har verkligen fått bita ihop och räknat till 1110 för att inte bli arg eftersom det inte är något som hon kan rå för. Jag har försökt att medla och jag har försökt att visa att jag älskar henne och att jag finns där för henne och dem alla men det är inte alltid så lätt att räcka till.

Imorse vaknade jag och Smulan tidigare än de andra så jag valde att ta med mej henne ner och sätta mej vid köksbordet med henne i knä och försöka förklara för henne hur det känns för mej när hon gör så här. Jag kände att det fick bär eller brista och mitt tålamod började ta slut så det var den enda lösningen som jag kunde hitta på. Jag försökte förklara så att hon skulle förstå men det är inte alltid så lätt att förklara det man som vuxen inte kan förklara för sej själv till en liten sårad tjej på tre år som mår skit men det kändes som om jag lyckades till största delen. Smulan tittade på mej med sina stora ledsna ögon och så får jag en kram som värmde genom hela kroppen. Sen tittar hon på mej och säjer: Mamma! Jag vill spola ner pappa i toaletten för då kommer han aldrg mer tillbaka!

Jag försökte att hålla tårarna tillbaka men det var svårt. Hon tog fram ett papper och på det skulle vi skriva pappa och sedan tog hon min hand och vi gick till toaletten. Där skrynklade hon ihop papret, kastade ner det i toaletten och spolade, Nu mamma kommer han aldrig mer tillbaka!

Jag bad en stilla bön att det inte skulle bli stopp av lappen så att den var tvungen att ta upp den igen och någon lyssnade på mej för toaletten fungerar fortfarande.

När vi kom tillbaka till köket gav hon mej en bamsekram och sa i mitt öra: Mamma jag älskar dej, jag tker om dej jättmycket!!!!

Då kom tårarna både av glädje men framförallt av lättnaden. Ännu en gång har vi övervunnit det som ligger bakom oss och vi har tagit ytterligare ett steg framåt. Kärleken och vi har klarat av ännu en prövning och för varje hinder vi kommer över dessto starkare blir vi och vi kommer att klara det som ligger framför. Vi kan inte göra något åt det som ligger bakom men vi kan påverka framtiden och vi kan ta chanserna som kommer. Ingen klarar allt men alla klarar något och jag tror att kärleken övervinner ondskan.

Jag kommer att fortsätta att be att barnen ska slippa återvända till helvetet som jag aldrig skulle återvända till men samtidigt ska jag leva för här och nu för ännu en gång har vi besegrat minnena och trauman som vi varit med om och genom det blivit starkare. Kärleken övervinner allt och det kommer den att göra i framtiden med  

Puss    till dej från lilla mej    

De orden skrev Finaste på sin blogg och det är ord som har fastnat i mitt huvud men somjag inte tidigare har känt stämt in på mej och mitt liv förän idag när det kändes att det är ju så det är och det är just hoppet och att jag aldrig gav upp som gör att jag befinner mej där jag befinner mej idag - att jag är i livetoch jag väljer att leva det.

Jag tycker inte att ett liv ska behöva vara som det är för mej och barnen. Vi lever med skyddade uppgifter, vi har traumatiska minnen från den som egentligen skulle ha skyddat oss/dem som vi bearbetar. Många gånger kände jag att jag hade gett upp när jag bodde i Helvetet men idag vet jag att jag aldrig gjorde det för jag hade hoppet kvar att vi skulle komma därifrån och att vi skulle få ett bättre liv och vi har det idag.

Allt blev så självklart för mej idag när jag svarade på ett meddelande där det stod att det inte var så här som livet skulle vara, så som vi hade det. Mitt svar till denna person kom så naturligt och det chackade mej lite för jag svarade helt enkelt att det är inte meningen att det ska vara att man ska behöva leva hemligt men att vi har det bättre idag än när vi levde där och det var då den enkla sanningen slog mej. Jag känner mej friare nu och jag känner mej starkare nu och jag bestämmer över mej själv för att jag aldrig gav upp. Jag hade gjort ett slut på helvetet även om det inte blev slutet som jag ville.

När jag var på semester med barnen och hade en vaken-natt så gick tankarna mellan allt möjligt. Jag funderade mycket vad det var som gjorde att jag trots allt vågade göra slut. Jag kunde minnas hur jag låg i sängen och drömde mej bort hur jag skulle möblera och ha det i mitt och barnens hemoh ur vi skulle sitta och äta i lugn och ro och andra vardagssituationer och på något sätt så visade även detta för mej att jag hade trots allt inte gett upp även om det kändes så.Även om det under perioder har känts som om jag skulle ge upp och skita i allt så är det som en vän sa till mej att jag skulle aldrig tillåta mej själv att göra det och det ligger mängder i de orden. Jag har för mycket att förlora så jag skulle aldrig ge upp och jag skulle aldrig sluta kämpa för det är alltid för tidigt att ge upp.

Hur jobbigt det än har känts och hur höga än hindrena har varit så har hoppet hjälpt mej över dem och jag har haft kämparandan inom mej även om det inte har känts som om den har funnits där. Min styrka har varit att jag hela tiden har sett framåt och nu befinner jag mej där jag en gång bara kunde fantisera om då att befinna mej med barnen. Jag har förverkligat en "dröm" och jag kommer att förverkliga fler om jag bara fortsätter att titta framåt och se till min styrka och minnas orden att det alltid är för tidigt för att ge upp för någonstans inom en finns kraften och viljan att fortsätta framåt och en dag kommer vi att nå målet.

PUSS    till dej från mej