Under hela denna resa har jag påpekat att det känns som om det skulle behövas en plan B om inte den säkerhet som jag med hjälp av andra har byggt upp men jag känner att detta resonemang har inte fått något gehör. När jag skulle söka så att mitt besöksförbud skulle förlängas så fick jag frågan varför jag ville det eftersom han inte hade sökt upp mej under den tiden som jag haft förbudet! Var det inte just det som var meningen med det att han inte skulle söka upp oss? Tydligen inte eftersom de frågade den frågan och att det blev en svaghet för att få det nya.

När vi sökte våra skyddade uppgifter så konstaterades att det fanns en påtaglig fara och risk och att det var därför som vi fick dem. Socialen har kommit fram till samma sak men ändå så finns det ingen reservplan om han skulle komma eller om något annat skulle dyka upp. Jag har en egen plan men inte som någon har hjälpt till med av de myndigheter som man trodde skulle hjälpa en.

Igår kom dock samtalet som jag så länge har fruktat att det skulle komma. En myndighet kontaktar mej för att de har sett att det inte finns ett tillräckligt gott skydd om det skulle hända något och om hoten blir satta till verklighet. Vad som orsakar att detta kommer just nu det vet jag inte och jag känner att jag klarar inte att fundera över det heller för det känns som om det är nog jobbigt iallafall. Kan inte låta bli att tänka tanken att var det för att det skulle komma från dem själv som gjorde att de inte lyssnade på mej när jag bad om det!

Många gånger känns det som att de olika myndigheterna har satt mej i en sits som inte jag har kunskapen eller kraften att sitta i. Jag är ensam och har inte befunnit mej i en liknande situation tidigare och jag känner ingen som har befunnit sej i den heller. Ändå har jag fått lägga pussel och försökt att se vad nästa steg kunde bli för att barnen och jag skulle få ett så tryggt liv som möjligt. Jag har haft möjlighet att bolla med människor som haft mer kunskap och erfarenhet än mej men det är tack vare att jag hamnade på ett skyddat boende och fick kontakten genom det. Är det egentligen inte detta som polis och socialen ska göra?

När vi nyss hade kommit ifrån helvetet fick jag försöka prata med barnen vad vi skulle göra om pappa kom. Hur lätt är det att vara en ensam mamma och skydda tre livrädda barn samtidigt som man är livrädd själv? Jag vet vad han är kapabel till och jag vet även vad han utsatt mej för. På mina axlar hamnade dock ansvaret att skydda oss alla. Hur menar de att jag skulle kunna göra det ett av mina barn kunde inte ens gå när vi kom därifrån.

Många gånger känns det som om jag har bett om att de skulle gå in och trygga våran vardag och liv men det känns som om det är så att det måste hända något först. Är det verligen meningen att det är så det ska vara? När jag pratade med polisen och åklagaren innan rättegången så sa de att man kunde ansöka om vissa saker för att man skulle känna sej tryggare medans de i andra andetaget sa att man även var tvungen att bevisa att man var i behov av det. Känner att det är ett så frustrerande resonemang för när jag kan bevisa det så kanske det är för sent för att jag är sönderslagen eller inte ens lever längre. Kanske har jag inga barn vid det laget och jag känner att det är så fel.

När jag diskuterade med dem längre och fick berätta lite hur jag hade byggt upp tryggheten och säkerheten runt mej så berömmer poliserna mej och säjer att jag verkligen har tänkt till och vidtagit massor av åtgärder som de annars kunde rekomendera mej. Känner att de åtgärder som jag har vidtagit har jag inte gjort för att jag tycker att de är roliga och underlättar våran vardag utan den gör den förbannat mycket svårare att leva i så borde det då inte vara ett bevis på att jag känner att det finns ett hot och att jag är rädd för min och barnens säkerhet!!!!

Hur ska ett samhälle som inte vill se farorna kunna säkra de som lever där? Är det pengarna som styr eller är det just detta att de inte vågar se att det inte är så bra värld som vi lever i som de vill. Jag känner att samtalet gav mej ett hopp om att jag och barnen ska kunna känna oss tryggare men samtidigt känner jag att det borde ha kommit tidigare. Det borde ha kommit från dag ett för alla borde ha rätt att känna sej trygga i sitt egna hem och det har inte vi gjort på många år. Kanske kommer den dagen och jag hoppas det!

PUSS    till dej från mej