De orden skrev Finaste på sin blogg och det är ord som har fastnat i mitt huvud men somjag inte tidigare har känt stämt in på mej och mitt liv förän idag när det kändes att det är ju så det är och det är just hoppet och att jag aldrig gav upp som gör att jag befinner mej där jag befinner mej idag - att jag är i livetoch jag väljer att leva det.

Jag tycker inte att ett liv ska behöva vara som det är för mej och barnen. Vi lever med skyddade uppgifter, vi har traumatiska minnen från den som egentligen skulle ha skyddat oss/dem som vi bearbetar. Många gånger kände jag att jag hade gett upp när jag bodde i Helvetet men idag vet jag att jag aldrig gjorde det för jag hade hoppet kvar att vi skulle komma därifrån och att vi skulle få ett bättre liv och vi har det idag.

Allt blev så självklart för mej idag när jag svarade på ett meddelande där det stod att det inte var så här som livet skulle vara, så som vi hade det. Mitt svar till denna person kom så naturligt och det chackade mej lite för jag svarade helt enkelt att det är inte meningen att det ska vara att man ska behöva leva hemligt men att vi har det bättre idag än när vi levde där och det var då den enkla sanningen slog mej. Jag känner mej friare nu och jag känner mej starkare nu och jag bestämmer över mej själv för att jag aldrig gav upp. Jag hade gjort ett slut på helvetet även om det inte blev slutet som jag ville.

När jag var på semester med barnen och hade en vaken-natt så gick tankarna mellan allt möjligt. Jag funderade mycket vad det var som gjorde att jag trots allt vågade göra slut. Jag kunde minnas hur jag låg i sängen och drömde mej bort hur jag skulle möblera och ha det i mitt och barnens hemoh ur vi skulle sitta och äta i lugn och ro och andra vardagssituationer och på något sätt så visade även detta för mej att jag hade trots allt inte gett upp även om det kändes så.Även om det under perioder har känts som om jag skulle ge upp och skita i allt så är det som en vän sa till mej att jag skulle aldrig tillåta mej själv att göra det och det ligger mängder i de orden. Jag har för mycket att förlora så jag skulle aldrig ge upp och jag skulle aldrig sluta kämpa för det är alltid för tidigt att ge upp.

Hur jobbigt det än har känts och hur höga än hindrena har varit så har hoppet hjälpt mej över dem och jag har haft kämparandan inom mej även om det inte har känts som om den har funnits där. Min styrka har varit att jag hela tiden har sett framåt och nu befinner jag mej där jag en gång bara kunde fantisera om då att befinna mej med barnen. Jag har förverkligat en "dröm" och jag kommer att förverkliga fler om jag bara fortsätter att titta framåt och se till min styrka och minnas orden att det alltid är för tidigt för att ge upp för någonstans inom en finns kraften och viljan att fortsätta framåt och en dag kommer vi att nå målet.

PUSS    till dej från mej