Jag kan inte låta bli att undra över varför jag är så förbannat envis!!!! Under flera veckor har jag gått och hostat och host och hostat igen så att jag nästan ha kräkts och en "vanlig" person skulle ha sökt läkare på en gång men jag går och tänker att det går över och fortsätter att kämpa på. När jag och barnen kom hem från våran semester så kände jag verkligen att energin fanns inte för jag tog mej nästan inte med cykel till dagis men inte heller denna gången lyssnade jag på kroppen utan fortsatte att kämpa. När jag väl tog mej i kragen och sökte så visade det sej att jag hade lunginflammation med vätska i lungorna.

När jag sitter där hos läkaren så känner jag att jag måste bara fråga rakt ut om jag inte borde vara sämre när jag har det än vad jag kände mej! Han tittar länge på mej innan han svara och det han säjer fick mej at vakna upp: Du har levt under stress och press i en lång tid, du har klarat av att vara på benen trots att det har varit övermänskliga förutsättningar och krav på dej, du har tre små som är beroende av dej och du är van att kämpa! Du är nog den envisaste jag har träffat så jag tror att om du skulle lyssna till din kropp så skulle du rasa ihop men du gör inte det för att du vet att du måste kämpa för dej och dina barn och så är det även nu!

Just i den stunden som han sa det så kände jag inte så mycket eller rättare sagt jag fattade nog inte och kunde inte ta åt mej av det han sa. Det är ju faktiskt så det är är. Jag har kämpat för att barnen inte ska behöva återvända till helvetet i två års tid, jag har kämpat för att rätvisa ska skipas i samma tid och jag har satt krav på mej själv som egentligen inte är mänskliga och även samhället har satt enorma krav på mej som de inte ställer på föräldrar som inte befinner sej i samma situation som mej. Jag är envis och den kommer jag långt på men samtidigt så är det sån press på mej att det finns inget utrymme för att känna efter. Mina barn har bara mej så jag är så illa tvungen att fotsätta att sätta den ena foten före den andra. Och ibland känns det så motigt att fortsätta för lagarna är så fel. Jag och barnen levde i samma helvete med samma övergrepp men mej ifrågasätter ingen när jag säjer att jag aldrig mer skulle återvända när jag hade tagit oss därifrån men när det gäller barnen så ska minsta lilla granskas. De kan inte försvara sej lika mycket som jag kunde och ändå så har jag de skador som jag har idag vad skulle de då kunna få om de blir tvingade att återvända om de ens överlever det. Jag vet att de skulle brytas ner psykiskt på bara några minuter med honom för han har den inverkan och jag vet att det skulle vara omöjligt att bygga upp det förtroendet som jag har byggt upp mellan dem och mej idag om det hände! Känns så frustrerande att det finns så stora hål när det gäller barn som varit utsatta för övergrepp hemma och just detta med umgänge men en dag ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva genomlida denna kamp som vi haft. 

Jag betalade ett pris för att jag och barnen skulle komma från helvetet och det var den sista misshandeln och mina skador och kanske är det så att min envishet en dag kommer att ge mej belöningen för allt mitt kämpande genom att jag och barnen äntligen kan bli trygga - att det blir ett slut. Envishet kan vara bra ibland men min envishet tror jag ibland är en last för den gör att jag fortsätter att kämpa trots att det egentligen inte finns vare sej kraft eller energi men det är där som just detta kommer in som läkaren säjer att det finns inget val för mej, jag kan inte känna efter för jag måste fortsätt att kämpa för mina barn.

Jag känner att när det handlar om barn så är det verkligen som min första socialsekreterare sa att jag är lugn och går att diskutera med tills det kommer in och handlar om mina barn då vaknar lejonmamman i mej och jag slåss med klorna för att skydda dem! Är det inte vad varje mamma skulle göra för att skydda dem som är det viktigaste för dem i livet!?! 

Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att kunna ge mina barn säkerheten och jag kommer en dag att kunna kämpa för att andra utsatta barn och mammor kanske kommer att ha en lag som skyddar dem mer än vad jag hade - och kanske kommer då min envishet väl till pass!!!!!! 

PUSS    till dej från lilla mej