Ikväll satt jag och pratade med en vän och hon ställde frågan "Hur kan du vara så stark? Hur gör du?" Känner att jag har fått den frågan tidigare men det var först idag som jag insåg en av mina styrkor, för jag inser att det är en kombination mellan mycket som gör att jag är den jag är och har klarat det som jag faktiskt har fram till dags datum men det som gör mej stark är att jag inte längre är rädd för ensamheten och det är i den som jag hittar svaren och som jag inser vad som är rätt och fel.

Detta låter helt knäppt säkert och jätteflummigt men tidigare var jag livrädd för att vara ensam för det var då som alla tankar, reaktioner och känslor kom och jag orkade inte med dem. Jag orkade inte känna eller tycka för jag visste att allt som inte var till fördel för andra var förknippat med bestraffning. Det var även i ensamheten som jag var sårbar för då ramlade "rustningen" som jag hade byggt upp av lite grann och det fanns "luckor" som sårande pilar kunde komma in i. 

När jag kom till skyddade boendet så gjorde jag allt för att slippa vara ensam. Jag ville inte tänka, reagera eller känna efter vad som fanns inom mej, eller rättare sagt jag vågade inte för jag visste inte om jag skulle hålla ihop då. Allt var kaos runt mej så hur skulle det inte vara inom mej?! Jag valde att vara vaken så mycket det bara gick för i drömmen kunde jag inte styra vad som skulle komma fram och hur jag skulle reagera. Jag valde att alltid vara på ställen där någon fanns som jag kunde prata med och tänka på annat. Min standardfras var att fråga om det var varmt ute eftersom jag inte vågade gå ut och det kändes befogat att fråga.Tårar var fortfarande förknippat med svaghet och det skulle man inte vara för då kom slagen och de elaka kommentarerna.

Usch va jobbigt detta var att sktriva men jag ska komma igenom detta och kunna lägga det på den "bearbetade delen" 

Jag kan fortfarande minnas dagen jag skrev kontrakt på det som skulle bli vårat nya hem. En lägenhet som jag inte hade sett och drömhemmet som jag hade sett ut själv berättade soc helt enkelt att dit fick jag inte flytta för jag skulle inte klara det. Jag kände att ännu en gång kom kommentaren jag så ofta fått höra att jag inte skulle klara det och jag valde att lyssna på den som så många gånger tidigare för det hörde till det "vardagliga". Idag vet jag att jag hade klarat det för jag gör det idag och att jag skulle ha stått på mej för den som jag skrev kontrakt på då blev aldrig ett hem bara ett ställe som vi hade våra saker på.

Den värsta paniken jag kände när jag skulle flytta var att jag skulle bli ensam. Jag hade ingen när barnen hade somnat som kunde distrahera så jag kunde slippa att tänka eller känna. Jag kände mej som den ensammaste Lejonmamman i världen men jag insåg även att jag var tvungen att överleva just för att jag hade barnen och var tvungen att skydda dem och med den känslan kom kravet att jag var tvungen att klara av ensamheten.

Jag kan från hjärtat erkänna att ensamheten var hemsk i början. Tårarna rann bara barnen hade somnat, jag blev arg för att reaktionerna kom och att jag insåg vad som hade hänt. Mitt sorgearbete och minnes-bearbetning startade förs är jag kom till ensamheten. Jag hade inget val för känslorna och reaktioner "överföll mej"

Ju längre tiden gick och ju mer jag insåg att vad jag än gjorde så skulle jag aldrig komma ifrån ensamheten och de känslor som den väckt så lärde jag mej att acceptera. Jag accepterade att detta som välde fram var något som fanns inom mej och det fanns där vare sej jag ville eller inte och om jag skulle kunna släppa de å var det tvunget att få komma ut. När jag hade kommit till det stadiet så blev jag stark för jag vågade se det som jag tidigare blundat för - jag var en människa med käsnlor och jag kunde acceptera dem.

Idag är ensamheten min "största tillgång" för när jag våga umgås med mej själv så inser jag vad som är rätt och fel. Jag inser att det som hände inte var pga mej utan ett val som en annan person gjorde. Jag har lärt mej att man dör inte av tårar de gör en starkare för att de läker. Jag har insett så mycket under denna ensamhet och jag kommer att inse mer saker i framtiden. Jag är glad att jag kunde acceptera den och att jag kunde ge mej chansen att lyssna till mej själv och jag önskar att min vän oxå kunde lära sej det!

Man är starkare än man tror - bara man inser det själv!!!!!!

Puss   till dej från mej