" Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.

  Att vara stark är inte att veta bäst eller att vara främst.

  Att vara stark är att acceptera livets villkor.

  Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat.

  Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt.

  Att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Fick en fråga på en kommentar för ett tag sedan som var hur jag kom vidare efter att ha levt med en psykopat. Hela kommentaren berörde mej på ett sådant sätt att jag visste inte vad jag skulle skriva för det hade lika gärna kunnat vara jag som hade skrivit kommentaren och jag valde att inte publicera den för jag kände att jag inte ville lämna ut någon men den satte igång många tankar i mitt huvud.

När jag kom ifrån Helvetet hade jag varit utsatt för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som hade haft det så här och var livrädd att berätta för någon ~ för vem skulle tro på mej?!? Jag hade 35 kronor på kontot för resten hade Det tvingat mej att betala mat och räkningar för. Mina pengar var alltid de som gick åt först och sedan fick jag be honom om pengar för att ens kunna köpa ett tuggummi. Mitt självförtroende fanns inte alls och jag visste bara det som jag hade fått höra genom alla åren att jag var fet, ful och äcklig och att jag skulle vara glad att det fanns någon som ville ha mej. Självkänslan den fanns inte heller för jag hade fått höra hela tiden att jag aldrig skulle klara mej utan honom vare sej fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt så hur skulle jag klara av mej själv och tre små barn?!?

När jag kom till mitt skyddande boende så visste jag egentligen inte vad jag tyckte om eller vad jag inte tyckte om, eller vem jag var och hux flux så var jag där utan den som under de sista åren hade berättat för mej vad jag skulle tycka eller tänka. Jag kände bara panik och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Polisanmälan hade jag gjort några kvällar innan och jag kände panik inför denna med. Vad skulle hända när han insåg att det verkligen blev en anmälan gjord och att jag sto fast vid den. Vad skulle hända när jag skulle bli kallad på förhör och skulle jag kunna berätta det som hade hänt under alla åren fastän jag visste att han hade sagt att om jag berättade så skulle han döda mej och ingen skulle tro på mej! Jag tror att det var i den stunden som jag insåg att detta var min chans att kunna rädda barnen och även mej från Helvetet.

Jag har fått höra många gånger under denna resa att jag varit stark men jag har inte kunnat se det. Idag inser jag att man har en inre styrka som man inte är medveten om förän man måste använda den. Man ger inte upp och man klarar mycket mer än man tror. Jag kom från Helvetet för drygt två år sedan och jag har fortfarande dagar som jag mår skit och det känns som om jag inte kommer att orka ta ett enda steg till men man ger inte upp och speciellt inte som mamma för man kan inte svika sina barn. De dagar som har varit värst har jag satt mej och tittat på mina barn och känt att det gör så ont inom mej allt de har fått utstått och det ger mej kraft att kämpa lite till. Ju fler steg jag har tagit dessto mer har jag insett att det finns någon mening med allt som har hänt även om man inte ser det när man befinner sej där och jag vet att du har den styrkan inom dej du med! Du kommer att hitta den och du och din dotter kommer att bli starka tillsammans.

Att hitta sej själv igen är inte lätt! Jag letar fortfarande och jag testar saker för att åter hitta  mej för det var jag som försvann under alla dessa år. Jag var en "streckgubbe" när jag träffade Det men alla åren med honom gjorde att jag suddade ut mej själv mer och mer så när jag kom därifrån så fanns det bara märkena i pappret kvar. Jag lovar dej att man klarar att hitta sej själv och man klarar att bygga upp sej själv men man blir aldrig den man var tidigare men man blir starkare och man viker sej inte för samma saker ännu en gång!

Jag tror att man kommer vidare genom att låta sej känna allt det som man känner. Vissa dagar var jag bara jätteledsen och då tillät jag mej inte vara det men idag inser jag att det är ett sorgearbete för den personen som man levde med var inte den som man blev kär i och samtidigt så sörjde jag det som jag aldrig fick. Jag var arg, kände mej lurad på livet, jag var uppgiven, vansinnig och vissa dagar bara var jag ingenting. Jag stängde av mina känslor och jag tror att det länge gjorde att jag stod kvar på samma ruta och stampade för jag accepterade inte det som hade varit eller de känslor som det väckte i mej.

Jag minns när jag satt på mitt första polisförhör och jag hade bara panik för jag var helt inställd på att polisen inte skulle tro på mej och att han skulle be mej "dra den om Rödluvan och Vargen med". När kommentaren kom att "de visste hur det kunde vara att leva tillsammans med "såna" och han bad om ursäkt för att han var tvungen att ställa vissa frågor insåg jag att det fanns de som trodde på mej. En liten bit av muren föll och jag kunde berätta lite mer än jag hade tänkt. Senare blev det fler förhör och jag kunde berätta lite mer och lite mer för varje förhör.

Det som är det viktigaste att minnas det är att DET ÄR INTE DITT FEL DET SOM HAR HÄNT! Det tog mej en evighet att inse och det finns dagar när jag fortfarande lägger skulden på mej själv och faller tillbaka i gamla mönster. Det är HAN som hade ett val och har gjort detta mot dej precis som att han som jag levde tillsammans med och fick barn med hade ett val när han utsatte oss för allt som han har gjort. Snälla gör inte som mej och lägg skulden på dej själv för det hjälper dej inte att komma vidare. Jag kunde säja till mina barn att det inte var deras fel det som de hade blivit utsatta för men jag la den skulden plus allt som han gjort mot mej på mej själv och det är inte rätt. Alla människor har ett val och de måste själv stå för det de gör!

Jag önskar att jag kunde få dej på bättre tankar och ge dej massor av kraft men jag kan inget mer säja än att jag vet hur det känns när man är där men det blir bättre ~  det tar tid men det är värt det för man får ett mycket bättre liv och det är du och din dotter värda!!!!!

Jag finns här om du vill och jag skickar många styrkekramar till dej och jag VET att du kommer att komma vidare! Jag kan rekomendera att prata och skriva av sej och det är en av orsakerna till att jag började blogga (fast då var tanken att ingen skulle hitta min blogg och mitt svammel)

Puss    från Lilla mej