................... och jag överlevde trots att jag inte trodde det!!!!!!

Ibland känns det som att det bara är så mycket jobbigt som man måste ta tag i så saker som är ännu jobbigare de skjuter man upp och just detta var en sån sak men jag gjorde det och jag överlevde trots att jag trodde att det skulle knäcka mej. Jag återvände i minnet till den kvällen jag blev misshandlad för sista gången!

Poliserna som kom till platsen var inte proffesionella och det var många som reagerade efteråt på deras agerande och hur de förhöll sej. En anmälan på dem gjordes och det kom ett beslut om åtgärder men i den vevan kom även rådet att detta skulle överklagas. Sagt och gjort så togs beslutet att det skulle göras men till denna överklagan var jag tvungen att skriva om min personliga upplevelse och ge det till personen som hade gjort anmälan. Detta har känts som en uppgift jag inte orkat med. Hur skulle jag klara av att återvända till den händelsen och få ner känslor och upplevelser på papper så att andra skulle förstå det? Jag tänkte jag gör det imorgon men den dagen kom inte förän nu!

Jag har skrivit och verkligen gått igenom varje steg om vad som hände när poliserna kom till platsen i mitt huvud och det var så hemskt för jag kände verkligen inom mej hur jag kände när jag var där. Jag kände hur rädd jag var, hur ont det gjorde i varje kroppsdel och hur hela kroppen skakade och det enda jag kunde fokusera på var att jag var tvungen att rädda och skydda barnen. Kroppen löd mej inte men tanken på barnen fick mej att klara av situationen och det som var tvunget att göras.

Idag när brevet skrevs så var det tanken på att ingen annan som kommer i denna situation ska behöva uppleva det som jag fick uppleva den kvällen som fick mej att fortsätta trots att allt inom mej bara skrek att jag inte skulle klara det! Jag blir arg över att de som ska finnas för att man ska kunna känna sej säker och som ska se att lagen följs och kallas poliser ska kunna ha sån liten förståelse och agera på ett sådant sätt som dessa två gjorde. Bara det att skriva idag fick mej att inse vilken fara de utsatte oss för och det gör mej så glad att jag inte insåg det då för det hade gjort mej stel av skräck.

Det som skrämmer mej är att det finns säkert fler med mej som fått en skräckupplevelse av när poliserna har kommit till platsen och gett med sej när de tjatat att de inte ska göra en anmälan för att man redan är så utsatt och rädd. Jag önskar att det inte fanns någon mer än mej men jag vet att så är inte fallet. Jag har skrivit om min upplevelse och det är det enda som jag kan göra i dagsläget för att ingen ytterligare ska bli utsatt för det eller jag hoppas att det kan hjälpa till så att flera slipper den behandlingen som jag fick. Idag är jag glad att jag stod på mej men det är inte lätt och speciellt inte när det spelas på ens mamma-roll.

Jag känner mej helt tom inuti nu och kanske var det samma effekt med det som denna bloggen har med mej - det jag skriver av mej här det har jag lättare att lämna. Jag hoppas att jag en dag kan påverka hur det ser ut i samhället och att jag kan göra något för att fler än jag och mina barn ska bli utsatta för det som vi var. Jag vet att det förekommer mer än vad jag egentligen vågar tro men jag vågar se att det finns och jag kommer när mina händer inte längre är bakbundna att agera men det är svårt att göra något när man lever i ett samhälle som inte vågar se vad som händer inom hemmen och de stängda väggarna.

Kommer dagen att komma när samhället och människorna som lever i det vågar se vad som händer även om det inte är positivt? Kommer dagen att komma när samhället vågar se och agera och det blir en trygg vardag för många barn och även andra som inte vet om det kommer en dag  efter den som är nu eller om det kommer en annan timme efter den man befinner sej på för man vet inte vad som händer när personen kommer in i rummet som man är livrädd för? Kommer det en dag när alla får känna sej trygga i sitt eget hem och liv? Jag vet inte men det jag kan göra för att den dagen ska komma det kommer jag att göra och inget kommer att kunna hindra mej den dagen för jag anser att ALLA har rätt till det!

 PUSS   till dej från lilla mej