Imorse vaknade jag med panik och bara kände mej nere och jag kunde inte förstå varför! Jag tänkt att det kommer att gå över bara dagen har börjat men när jag klev in i duschen så kände jag att det lir bara värre och värre. Vet inte när jag senast var tvungen att ta en av de lugnanade tabletter som jag har för dessa tillfällen men idag var jag det för jag kände att det skulle inte fungera - jag skulle inte klara av denna dag trots att jag inte har något val. Jag kände efter i hela kroppen vad det var som hade orsakat detta men insåg att det bara var en obehaglig och jobbig känsla i hela kroppen som fanns där samtdigt som den påverkade mej mer än vad jag ville tillåta.

Jag tänkte att det är säkert lunginflammationen och att jag inte kan andas som jag ska som påverkar mej men när jag åter hade kontaktat läkaren och vi hade kommit fram till att jag skulle iväg på lungröntgen så fanns känslan iallafall kvar - det var inte det som var orsaken. Jag och Skruttan gick ner för att äta och frukost och efter det så hämtade jag tidningen för att se vad som har hänt ute i vida världen och då insåg jag vilken dag det är idag -  det är den vidriga årsdagen som jag önskade förra året att den aldrig mer skulle inträffa men tydligen så ströks den aldrg ur almanackan och jag fattar inte hur min kropp kunde vara medveten om detta datum eftersom hjärnan aldrig vet vilket datum det är.

På en gång så mindes jag hur det kändes förra året vid detta datum! Jag kunde känna hur det kändes att åka hem från jobbet och inte ha en aning om vad som väntade när jag skulle öppna dörren. Jag kunde minnas klockslagen och jag kunde känna hur de kändes - inte slagen men hurkänkande det kändes allt som hände och hur jag behandlades när räddningen i form av poliserna kom.

Idag känner jag bara uppgivenhet över att jag inte har kommit längre än vad jag har gjort för det känns som om ingenting är avslutat vare sej när det gäller rättegångar eller vårdnad. Jag har kommit jättelångt pesonligt men samtidigt är det så litet som behövs för att man ska falla bakåt igen men det postiva är att det är lättare att åter komma upp på fötterna med. Kanske är det som min terapeut säjer att årsdagar är jobbiga för det är så myket som kommer upp med dem och så många tankar som kommer. Kanske är det jus vad jag behöver - att få må dåligt, sörja men samtidigt se ljuset av de framseg som också har tagits för de är många.

Jag önskar att det rättsliga hade varit klart, att jag kunde säja till barnen att de inte behövde åtevända men samtidigt om det hade varit klart så är det så mycket som inte hade varit med och då hade det nog inte känts som ett bra avslut iallafall. så jag får se det att nu har jag och de som hjälper mej fått fram det mesta och det som inte kommer upp nu det kommer att komma fram för jag vet att rättvisan kommer att segra när det gäller barnen för annars kan jag lika gärna ge upp min kamp och det tänker jag inte. Barnen är världens framtid och det får man inte glömma. 

Idag ska jag tillåta mej att känna de känslor som finns inom mej men jag ska inte låta dem påvera mej mer än tvunget för när det känns som jobbigast så ska jag se till de framsteg som barnen och jag har tagit tillsammans och se de personer som vi är idag - det är händelsern som ligger bakom som har påverkat oss till dem vi är idag och det ska jag försöka att minnas för jag är stolt över de personer som vi blivitoch den styrka som vi byggt upp tillsammans!

Puss   till dej från mej