Jag kan åter igen inte sova för att det finns en oro i min kropp som inte låter mej vara ifred och jag vänder och vrider på mej i sängen. En enda tanke maler i mitt huvud och det är att hur länge till ska jag orka kämpa? Jag är inte den som ger upp men just nu så känns det som att bara jag har klarat av ett hinder så kommer det ett nytt som är värre än det första och det krävs ännu mer för att komma över det och jag vet inte om jag orkar det.

Det är massor av år som jag har levt under press att vara någon som jag egentligen inte är utan vara den personen som fick minsta möjliga bestraffningarna och därför så ändrade jag mej. När jag kom från det så känns det som att jag under de senaste två åren har levt under en lupp där det inte är tillåtet med misstag för då bedöms jag som en "dålig mamma". Helst skulle jag ha haft ett enormt kontaktnät så att det fanns back-up för allla möjliga situationer samtidigt som jag skulle vara noga att inte röja för mycket för då utsatte jag oss för fara eftersom vi lever med skyddade personuppgifter. Detta är en av de ekvationer som jag inte får ihop hur myndigheterna kan ställa som krav och fråga.

Satidigt som jag ska klara av ett liv i vardagen så ska jag klara av alla utredningar och diagnoser som har kommit, Ett fungerande hem ska jag bygga upp och barnen ska det finnas tid med och gärna ska de ligga lite före i utvecklingen så att myndigheterna har något konkret att visa på att jag är en bra förälder. Hur jag har mått under omständigheterna det är det ingen som har sett till. Att det inte har funnits energi för att ens ta mej upp ur sängen det var inget som passade in så det var inget man frågade jag skulle bara vara en fungerande person och mamma och ha ett "perfekt" liv.

Jag undrar ibland om detta är en tävling som jag är med i där man ska hoppa över så många hinder som man bara kan och att efter varje hinder som man klarar av så kommer man till en ny nivå där de är lite högre. Om jag är med i tävlingen så erkänner jag nu att jag har inte orken för att klara nästa nivå och jag är trött på alla hinder som kommer hela tiden. Jag vill bara ha en raksträcka i mitt liv och en viloperiod där jag kan fundera på om jag vill ha blå eller vita gardiner när hösten kommer eller om jag vill att det ska vara blommor eller inte i förnstrena.

Istället så består mina funderingar just nu hur jag ska kunna trygga livet för mej och barnen. Vad som är rätt och fel och att försöka få tider hos läkarna så det hinns med till den kommande rättegången och jag vet inte ens hur jag ska kunna tänka i dessa termer. Min hjärna har gått på semester och mina krafter har tagit slut. Jag vet att det alltid är för tidigt att ge upp men är det verkligen för tidigt i mitt fall?!?. Jag kommer aldrig ge upp kampen om barnen och att de ska få känna sej tryggare men jag önskar att vi kunde få ett mer normalt liv. Jag önskar att jag inte behövde tänka hur jag ska låta dem leva så normalt som möjligt men ändå hålla kvar tryggheten Att jag inte skulle behöva ha en plan bara vi går utanför dörren hur vi ska kunna fly om någon skulle dyka upp.

Allt jag ber om är en dag när jag ska slippa vara på min vakt och vara beredd! En dag att kunna känna mej trygg för även om jag tror att jag gör det i vissa situationer så ligger detta så djupt att jag är det omedvetet och jag vill inte det! Jag tycker inte att jag har för höga krav men kanske har jag det och kanske har jag inte gjort mej förtjänt av att få känna det. Jag tycker dock att jag har kämpat nog länge och allt jag önskar är att få ett slut på kämpandet och få ett liv som är tryggt och "normalt" är det för mycket begärt? Jag tycker inte det men tydligen så är det just det som det är när man är jag!

PUSS    till dej från mej   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...