Ett hål som du gjorde och fast du aldrig kommer att läsa detta så kanske jag kan läka ihop en aning av att jag har fått skriva det och det har kommit ur mej.

Jag litade på dej och trodde att vu var vänner, att vi skulle finnas där för varandra. När jag berättade för dej att jag skulle flytta och lämna Honom så sa du att du aldrig ville förlora mej att vi alltid skulle vara vänner. Vi var så lika och vi stöttade varandra.

Du var den första som jag berättade vilket helvete jag levde i. Du var den första som jag vågade att uttala dessa ord till och jag trodde att du skulle finnas där för mej. Att du skulle stötta mej som jag stöttade dej när det var svart. Men det blev inte så och jag borde ha förstått det för jag är van att de flesta av mina vänner sviker mej men jag trodde det inte om dej!

Jag minns att jag gick till dej några dagar innan den sista misshandeln, den som blev slutet på ett helvete och början till en resa. Jag minns att jag var förtvivlad och jag minns att jag grät men jag minns inte vad jag sa mer än att jag inte orkade mer. Den luckan har du fyllt i och berättat att jag sa ditt namn och att jag inte skulle leva när jag kom därifrån. Varför påminde du mej eftersom du inte sen hjälpte mej? Jag hade behövt dej för då hade jag sluppit detta hålet inombords.

Jag trodde att jag skulle dö hela tiden som slagen, sparkarna och orden kom. Och jag bad om mitt liv men ingen hjälpte mej då. Jag hade sagt det till dej men du valde att leva i din trygga värld - den som du valde att fortsätta leva i sen. Jag har ställt upp för dej och jag ångrar mej inte idag trots att du inte ställde upp när jag behövde det. Att du valde att leva kvar i din trygga värld där det inte finns några problem å så länge man blundar för dem så finns de inte.

För mej gör de det vare sej jag är vaken eller sover. Mina skador påminner mej varje dag om vad som har hänt. Och jag hade behövt att du ställde upp och fanns där för mej. Men som jag sa du kommer aldrig att läsa detta men jag har fått det ur mej och jag önskar att jag hade dej kvar som vän men det är som de säjer att motgångarna visar vem som är ens sanna vänner. Du visade att du inte var det men istället så fanns det vänner som jag inte trodde skulle orka vara med mej genom denna resa som visade sej att de gjorde det och jag vet att de kommer att finnas kvar den dagen resan tar slut och till den dagen jag stänger mina ögon för alltid.

Tack till er att ni finns där! Ni är få men jag behöver inga fler med er vid min sida!

Puss

Jag kan inte säja att jag någonsin har haft bra självförtroende och att jag har tittat i spegeln och tänkt att jag ser bra ut - det har mer varit på en nivå där jag tänkt att det ser bra ut när jag har håret så eller med den mascaran osv,

Idag känner jag dock att jag blev chockad av min egen reaktion och känsla. De ringde från dagis och berättade att Skruttan var sjuk och hade fått feber. Det hade då gått flera timmar sedan jag lämnade dem där och de var inge hängiga alls då. Personalen som ringde sa bara det med ett normalt tonfall så det fanns inget jag kunde läsa in i det. På en gång så hör jag Hans röst i mitt huvud som säjer att "jag är en värdelös person och mamma och att jag inte ens kan ta hand om mej själv så hur ska jag klara mej utan honom". Jag börjar leta efter tecken på att Skruttan var hängig i morse men jag hittar inga för det fanns inga och ÄNDÅ så lägger jag skuld på mej själv.

Jag vill inte känna så här, jag vill inte höra rösten och jag vill vara stark så stark som jag kan vara när det gäller andra än mej själv. 

Varför kan jag inte vara så klok när det gäller mej själv som jag är när andra känner så här för då kan jag säja att det förstår du väll att du inte kunde veta........... Du ska inte känna så för det var inte ditt fel och allt annat som jag tröstar dem med och det kommer från hjärtat men det funkar inte när det gäller mej själv! 

Jag har blivit så hjärntvättad att jag ser mej själv som den Han ansåg att jag var. Jag har sagt det många gånger på min terapi att jag känner mej som en streck-gubbe som något barn har ritat på ett papper och tryckt så där hårt som barn gör så hur man än suddar så kan man inte få bort märkena. För varje nedvärderande ord som Han har sagt så har en liten bit av strecken suddats ut till bara avtrycken fánns kvar och nu så jobbar jag för att fylla i strecken igen och bli en hel person. Tyvärr tar det längre tid än jag vill men jag ska lyckas.............