Jag var på föräldramöte på dagis och det var bla information om vad barnen gör och hur dagis ser på allt kring barnen - med andra ord ett vanligt föräldramöte men ändå så satte det igång en hel del tankar hos mej och jag inser att någonstans efter utvecklingen från barn till vuxen så försvann barnet inom mej.

Barn kan säja att de är fina, att de är duktiga och berättar gärna högt och brett om vad de kan göra. De visar vilken duktig person de är men vi vuxna vi berättar istället vad dåliga vi är vad lite vi kan och vad som är fel i vårat utseende. När blir det så egentligen att det försvinner? Barn ger oxå mängder av komplimanger och kan ta emot komplimanger. Om någon säjer till en vuxen vilken fin tröja den har så kommer ofta svaret den här gamla trasan. Varför kan vi inte istället säja tack jag tycker oxå det? Är det inte meningen att man ska vara nöjd och tycka om sej själv för att man ska kunna göra det med andra? Jo, det heter så men vi lever inte upp till det för när det gäller en själv så ser man med de negativa, nedvärderande glasögonen.

De har bilddokumentation över barnen på deras dagis och en fröken berättade för mej att min äldsta gärna sitter och bläddrar i den och berättar vad hon gjorde på bildne och hur duktig hon är. Då blir jag stolt för det är detta jag har försökt att lära barnen. Sen vill hon alltid titta på bilden av henne, syskonen och mej och varje gång säjer hon: Titta där är min mamma! Va fin hon är!

Det värmde att höra och jag hoppas att när mina barn blir större så ska de kunna säja att de är stolta över sej själv och att de vet att de är bra. För att det ska kunna bli så måste vi vuxna som är runt barnen lära oss att se det positiva hos oss själva och visa att man får tycka att man är bra! Kanske kommer de även att tycka att deras mamma är bra - trots att de är tonåringar