Idag kändes det som om dagen började på ett helt "normalt sätt" (normalt är ett ord som jag tidigare varit allergisk mot men som nu beskriver allt det som jag inte har/är)

Igår tyckte jag att jag var en jättegenomtänktmorsa som kom att tänka på om tvättstugan var ledig så att jag kunde tvåtta byxorna som barnen har ute på dagis å få dem torr under helgen så de inte behöver frysa på måndag när de ska leka ute. Sagt och gjort så gick jag ner för att titta om den var ledig och till min lycka var den det för att en granne hade strukit sin tid och jag skyndade att boka den och kände att jag berömde mej själv för att jag hade tänkt till.

Jag var lika glad över detta imorse och att jag hade tagit en lite senare tid så att vi fick njuta av en lugn morgon utan tider att passa. Gick ner och stoppade i barnens byxor och lite annat och sedan satte jag barnen i vagnen för en tur till affären för att införskaffa det som vi skulle ha till Lördagsmys och ännu en gång blev det mer än vad det var tänkt från början men det är ju bara Lördag en dag i veckan. Kommer hem och tömmer maskinerna och lägger i två nya och börjar gå upp när jag möter grannen som hade strukit sin tid. Det visade sej att det inte var hon utan någon annan som hade strukit denna så jag sa att jag kunde skynda mej att tvätta klart och att hon sedan kunde ta över om jag fick låta det ligga kvar i torktumlaren. Det gick jättebra och jag fick tom vikt tvätt, det är man inte van med, men jag kände mej ändå som en bov fastän det inte var jag som  hade strukit ut tiden för att den passade mej. Blir så arg över att jag känner så men jag tror naturligtvis oxå att hon tror att det var jag.

En händelse som skrämde mej idag var gång nummer två när vi skulle till affären och handla det vi glömde gång nummer ett för att deras mamma inte har något minne, så såg vi att min pappa var här precis när vi skulle gå. Barnen ville absolut hälsa på honom så vi gick till dörren där han stod och hade hämtat tofflor till mellersta tjejen som ville sova hos dem denna helgen. Blev att vi pratade lite och att den äldsta ville åka med honom eftersom även han skulle till affären. Vi handlade sedan det vi behövde och sa hejdä utanför affären och sedan gick vi hemåt. 

När jag kommer hem och ska låsa upp dörren så visar det sej att den inte är låst och jag får en sån panik, som jag inte visar barnen, och min första tanke är att Han har hittat oss och att han är i lägenhetern så jag vet inte om jag ska våga gå in eller inte. Tankarna snurrar i 170 om jag ska springa eller om jag ska gå in. Det visar sej rätt snart, trots en miljon tankar som hunnit snurra i mitt huvud, att det är pappa som glömt att låsa när barnbarnen kom. Här blir jag så är och undrar varför och hur länge jag ska behöva vara rädd att han ska hitta oss och hur länge det kommer att vara så här. Jag vill inte behöva vara rädd och jag vill inte tänka dessa tankar.

När jag skulle natta den äldsta ikväll slår hon sina armar runt mej och säjer: Mamma jag älskar dej jättemycket, jag tycker om dej jättemycket och jag vill inte till min elaka pappa utan jag vill alltid vara hos dej! Sedan somande hon men jag ligger kvar i en tyst gråt och varma tårar som rinner på mina kinder för jag känner mej  så maktlös och jag kan ge mitt liv för att de inte ska behöva återvända till helvetet igen!