Ibland känner jag bara att det kan inte vara meningen att livet ska vara så som det är! Har många gånger sagt till de få men nära vänner jag har att jag måste ha gjort något superhemskt i mitt förra liv för att ha det så här nu.

Ibland känner jag att jag skulle vilja ha ett "normalt" liv. Vad är ett normalt liv egentligen? För mej är det ett liv där man inte behöver vara rädd, ha ett socialt liv där man inte behöver gömma sej och tänka på vad man säjer och vad man visar, med andra ord så är det nog att bara kunna vara den man är och inte alltid behöva prata i gåtor. Tycker att jag har blivit rätt duktig på att vrida på mina svar att jag inte säjer för mycket men ibland så blir jag bara så ställd när man kommer i situationer som man inte har varit i tidigare.

Alla som har barn kommer i situationer som tex föräldramöten och att barnen fotograferas men när man lever under speciella förhållanden så är det inte det lättaste att veta vad man ska skriva som en adress dit korten ska skickas eller vem man ska ha som barnvakt när man ska iväg på mötet eller när man är ensam förälder vilken avdelning man ska prioritera. Känner att trots att jag har levt under dessa förhållanden under 1,5 års tid så kommer det hela tiden nya situationer när jag inte vet hur jag ska handla. Jag har kämpat som en Lejonmamma för mej och mina barn och våra rättigheter i så lång tid nu att jag inte minns hur det var att gå upp på morgonen utan att veta att man har fullt med strider att ta och måsten att reda upp. 

Ibland skulle jag bara vilja vakna upp på morgonen och tänka att vad VILL jag göra tillsammans med barnen idag inte vad jag MÅSTE göra för att överleva dagen. Tänk va mycket ett ord kan innebära!

Många frågor och tankar men få svar från en Lejonmamma som vet att imorgon innebär fler kamper och strider!