Lova mej att du alltid minns

att du är modigare än du tror att du är

starkare än du verkar vara

och smartare än du tror

Christopher Robin till Nalle Puh

För ett tag sedan gjorde jag ett IQ-test hos en special-psykolog för att det skulle kunna fastställa om hjärnskadorna var från misshandeln. Detta visade att jag låg högre än det normala för  min ålder men idag så undrar jag om det var sanningen.

Imorse skulle jag iväg och lämna igen böcker på biblioteket men jag kände att jag inte orkade detta för att det var så många måsten iallafall så jag gick ut på nätet och lånade om dessa. Sen kom jag på att nu skulle jag ringa och boka den där klipp-tiden som jag har tänkt att göra i en evighet men hela tiden skjutit upp. Det visade sej då att de hade fått ett återbud idag på eftermiddagen så den tog jag så hinner jag inte ångra mej eftersom jag befinner mej i det läget att håret hela tiden är i en hästsvans men jag vill inte ha det kort.

Nu till summan av ekvationen som jag inte får ihop. När jag är hos frissan så ser jag biblioteket men ändå så orkar jag inte gå dit. Jag vet inte vad detta beror på och därför får jag börja ifrågasätta att jag ska vara klokare än andra. Eller så är det helt enkelt så att jag är så klok att jag räknat ut hur många extra steg jag måste ta för att lämna tillbaka böckerna och hur mycket de väger och att jag inte har energin till det. 

Inatt ville verkligen inte John Blund komma till mej så idag sitter jag och känner mej hur seg som helst!

Det hela började med att grannen mitt i natten började spika upp tavlor! Jag hade precis slumrat till så detta var ett ljud som hördes långt bort och på en gång så kopplade min hjärna ihop detta med hur den hade upplevt att slagen lät när jag blev misshandlad. Vaknade med panik och innan jag hade vaknat helt så trodde jag att Han hade hittat oss å att jag än en gång hade blivit slagen.

Nu idag kan jag vara mer rationell och förstå att det min hjärna och min kropp under så många år har gjort allt för att förneka börjar komma upp genom förhör, terapi så nu när den tilläts att minnas och min mun tillåts att tala så kommer mer och mer saker upp till ytan. Är livrädd för jag tror att jag i dag kanske minns en tiondel och det räcker för att jag ska vara livrädd. Vad händer då när resten kommer upp till ytan? Kommer jag bara att rasa samman som ett hus som inte står på rätt grund?

Hur ska jag våga möta honom i en rättegång? Sitta ansikte mot ansikte och berätta om all´t det vidriga som jag och barnen varit utsatta för och som jag vet var den största hemligheten när jag levde ihop med Honom? Ingen skulle tro mej om jag berättade och nu ska jag göra det! Dessa saker var förenliga med att jag skulle dö om jag berättade!

Hur kunde mitt liv bli så här?