Idag var första gången som jag var på terapi efter sommaruppehållet och det var med blandade känslor som jag äkte dit. På ett sätt vet jag att jag behöver terapin för det är inte misshandeln och Det som jag bearbetar utan det är med mej själv som jag jobbar med mina tankar och funderingar. En annan del av mej säjer att jag bara ska strunta i att fortsätta för det borde var klart vid detta laget efter mängder av terapitankar och mängder av ord och hela tiden så känns det som att dessa sidor bråkar med varandra.

När jag hade min sista terapi innan "sommarlovet" så sa min terapeut till mej att jag under sommaren skulle fundera över om jag ville fortsätta eller om jag tyckte att vi skulle göra ett avslut. Hela denna terapin har varit helt uppbyggt på vad jag har känt för att prata om och vad jag har velat berätta och det har passat mej men jag har några gånger märkt att hon tycker att det måste finnas en fortsättning på det jag berättar men frågorna har varit få.

Under hela sommaren har mina två sidor diskuterat med varandra fram och tillbaka och egentligen hade jag inget direkt svar till henne när jag åkte idag men jag bestämde mej för att jag skulle ta det när jag såg henne igen utefter vad jag kände där och då. Ibland så känner jag bara att det är frågan om hur länge man är ett offer för eftersom de vanliga terapeuterna ansåg att jag var för frisk att gå hos dem för att jag inte hade tankar på att ta mitt eget liv så känns det som att detta är ett "förbarmande" att jag får gå hos henne ~ fast innerst inne vet jag att det inte är så. När min terapeut kom och hämtade mej i väntrummet så kände jag att jag hade kunnat börja gråta för det var en sån lättnad att se henne, veta att jag kunde vräka ur mej allt som legat inommej och bara kokat och som jag inte vågar berätta för andra för att jag är rädd för att de ska tycka att jag är galen. Idag kändes det som om trappstegen upp till "mitt-hemlighets-rum" aldrig skulle bli klara.

När jag satte mej i min fåtölj så kände jag att känslorna bara bubblade upp och det blev som ringar på vattnet när en droppe faller ~ de blev bara fler och fler. Nr hon frågade hur det kändes att vara tillbaka så kände jag att det enda jag kunde säja var att det var underbart men jobbigt. Jag känner mej stolt över mej själv efter denna dag för jag känner att jag har kunnat förklara för henne vad jag vill med terapin ~ nämligen att hon får mej att tänka och minnas till slutet av minnet eller händelserna även om det gör ont. Jag insåg idag att jag måste ha den smärtan för att bearbeta och kunna komma från dem. Jag insåg idag att det är rätt av henne att vara "som en elvisp i mina tankar" för utan hennes hjälp vågar jag inte tänka de jobbiga tankarna och minnena till slutet för det gör så ont. Det är inga minnen som jag önskar att någon skulle ha men jag inser att jag har dem och jag måste göra det viktigaste ~ att minnas och bearbeta och förlåta mej själv.

Udag under denna timme insåg jag att jag än idag inte har förlåtit mej själv för att jag inte lyssnade på vad min kropp och alla sinnen sa när jag började detta förhållande, att jag inte lyssnade på hjärtat när det sa att detta inte var kärlek. Jag inser att jag stannade kvar för att jag värnade för mycket om att vi skulle vara en familj och för att jag såg det som ett misslyckande att inte barnen fick bo med båda sina föräldrar. Det finns så mycket som jag trott att jag förlåtit mej själv för men som jag idag inser att jag inte har. Jag lägger omedvetet skulden på mej själv för allt som hänt ävne om jag vet att den inte hör hemma här.

Idag var många av mina funderingar inriktade på hur det kunde bli så här att jag blev så liten i förhållandet och att jag försvann. Hur jag kunde släppa allt som jag trodde och tyckte bara för att det skulle vara lugnt hemma. Jag kommer inte att veta svaret inom en snar framtid men jag vet att jag är på väg för jag inser idag att det finns två sidor av mej som jag visar i relationer med människor. Det är en anonymsida som jag visar för dem som inte betyder något för mej eller som jag inte vill släppa in på mitt liv medans jag visar den äkta för dem som jag litar på och som jag vill ska vara en del av mitt liv. Jag har insett att livet i Helvetet har gett mej en känslighet som gör att jag rtegistrerar och känner av saker och känslor som andra inte ens lägger märke till. Jag kan se på en skriven mening vad personen som skrivit menat och känner även om det inte står i orden. Jag kan se på en människa hur den mår eller känner sej även om den visar en annan fasad. Jag har fått en känslighet och lyhördhet som man bara får genom denna erfarenheten och jag är glad för den samtidigt som det är en förbannelse att ha den för man ser och känner så mycket mer än andra.

Jag är den jag är idag för att jag har varit med om allt det som jag har varit med om i det förflutna. Jag kan inte sudda ut minnena eller det jag känner det som kan suddas ut är jag och det har hänt förr men jag tänker inte tillåta att det händer igen. Jag är den jag är och jag ska vara stolt över den jag är för jag är unik som alla andra. Ingen är den andra lik men jag inser att man måste älska sej själv innan man kan älska andra och man måste lita på sej själv innan man kan lita på andra. Jag vet att jag har fått en ny chans i livet och den chansen tänker jag ta. Det är en chans att bli den jag vill bli och ha det livet som jag vill ha. Det är inte alla som får en andra chans men jag har fått det och jag tänker inte tappa bort den eller mej själv igen.

Egentligen så var det meningen att jag skulle dö den kvällen och hade jag inte svimmat sista gången och han hade trott att han hade lyckats och gått ut så hade jag varit död. Jag fick en andra chans att bli lycklig och jag tänker inte låta den chansen gå mej förbi för jag förtjänar lyckan och jag har vänner, familj och en underbar terapeut som finns för mej och någonstans inom mej har jag även styrkan och kraften att kunna nå fram  till målet och jag kommer att komma dit en dag även om vägen är krokig och många backar!

PUSS    till dej från lilla mej   

Idag känns det som om min terapeut verkligen träffade mitt i prick när vi satt och pratade. Meningen var att vi skulle göra ett avslut inför sommaren men vi kom automatiskt in på andra saker och främst detta som jag tog upp förra gången att jag vill lära mej att lita mera på mej själv och framförallt att lyssna på mej själv.Egentligen så förstår jag inte varför jag inte kan göra det för jag vet innerst inne att det blir bra när jag gör det och att jag kan stå för handlingen på ett helt annat sätt än när jag går mot min egen vilja.

Jag har alltid haft en stark känsla inom mej som jag har kallat min "flummiga" sida. Jag var helt säker på att det var för att jag helt enkelt inte kunde "ta på den", den var inget konkret och den skrämde mej. Ju mer jag har byggt upp mej själv dessto mer har jag vågat lyssna på denna och testa på och bli nyfiken på saker som tidigare aldrig skulle intressera mej för de var just "flummiga" i mina ögon.

Nu när jag känner att jag kan se på mej själv på ett starkare sätt och jag sakta bygger upp min självbild och självförtroende så kan jag på ett helt annat sätt se till denna och våga testa saker som tex meditation. När jag nämde detta till min terapeut och mycket annat som hade med detta att göra så tittar hon på mej och säjer: "Kanske var det så att du tog hand om det som handlade om utsidan men inte det som handlade om insidan!" Den kommentaren visste vad den satt kan jag lova - det var sanningen och ibland svider sanningen ofantligt mycket.

För mej var det viktigt athålla skenet uppe eftersom jag visste att om sanningen kom fram så skulle jag få beala ethögt pris så jag skötte mitt yttre bra. Det orsakade mej aldrig blåmärken där de syntes utan de gick att dölja med kläder och at gå till en strand och bada hade jag inte förtroende till efter allt negativt jag hade fått höra. Så länge jag försökte se pigg och glad ut så var det inte så många som frågade eller engagerade sej för vi föll inom ramen för den "normala familjen" men om jag inte var det så kom frågorna och då var jag tvungen att använda insidan och det gjorde ont när man var tvungen att ljuga (vilket är det värsa jag vet) för att köpa sej fri från bestraffningarna.

Den som jag har svikit och ljugit för mt under alla åren är mej själv. Jag har inte haft självförtroende nog att se sanningen som jag levde i. Jag hade inte överlev att se den då och acceptera att jag fann mej i den. Jag kallar det självförsvar för jag hade inte fungerat som mamma om jag hade insett allt som hände och jag hade absolut inte haft kraften att komma därifrån. Jag och barnen överlevde tack vare detta men det hade ett pris och det var att jag svek och sårade mej själv - jag fick ärr på insidan.

Ärr och sår/ märken på utsidan är så lätt att förklara bort. Jag har ramlat nerför en trappa, jag gick in i saker, jag ramlade i skogen och jag skulle kunnagöra listan enorm. Jag sa dessa utan at röra på en min fastän jag visse vem som hade orsakat dem. Såren/ ärren och märkena på insidan de går inte lika lätt attborförklara men de syns inte på samma sät och därför kunde jag blunda för dem. Att jag inte ens var värd vatten i mina egna ögon var för att jag inte skötte om det som fanns på insidan för hade jag gjort det så hade Dets ord inte fastnat på samma sätt. Hade jag litat och lyssnat på mej själv så hade inte orden sårat så mycket för det hade funnits ett självförtroende och självbild som hade sagt att det inte stämde. Om jag bara hade vetat vad jag vet idag så hade jag inte hamnat där jag var.

Samtidigt så är det så mycket svårare att sköta om det som finns på insidan för det är förknippat med känslor och reaktioner. Jag sköter om det nu genom min terapi, denna blogg och när jag pratar med dem som stöttar mej men det är jobbigt och det tar mycket energi. Det finns inte någon som kan hjälpa en som om man går till doktorn med en fysisk skada utan det är bara JAG som kan bygga upp den igen. 

Kanske är det dags för mej att lära mej att älska mej själv, att vara lika förlåtande mot mej själv som jag är mot andra. Kanske är det dags att jag är lika ärlig mot mej själv som jag är mot dem som jag bryr mej om. Kanske är det dags att jag ger mej själv en ärlig chans att bygga upp mej själv helt och hållet igen från insidan. Det kommer att göra ont och det kommer att vara ett helt hav av tårar men jag tror att jag kommer att hitta min inre frid när jag kommer till "målet" och att jag kommer att kunna stå upp för mej själv, mina beslut och att jag kommer att vara nöjd med den jag är och det jag åstadkommer!

Det kommer att kosta "Blod, svett och tårar" och allt som inte dödar gör en starkare men jag förtjänar att jag är ärlig mot mej själv och att jag kan vara stolt över den jag är - för det finns ingen annan som är som jag!!!!!!!!

Puss   från lilla mej till dej

Idag var det åter dags för terapi och jag kände att egentligen hade jag inte vare sej ork eller energi till att åka men jag gjorde det och jag är glad för det nu i efterhand. Känns som om jag inte känner lika mycket hopplöshet som jag gjorde innan jag åkte. Någonstans under denna "resa" så förvandlade jag mitt liv till just bara en transportsträcka - hela tiden mot nya mål och nya visioner utan att ta vara på det som finns runt mej. Jag insåg det inte förän idag och den insikten skrämmer mej lite för jag tycker att jag har sett årstider, dagar, glädjeämnena och all annat som ingår i ett liv men kanske har jag inte gjort det. Kanske har jag inte tillåtit mej att leva för att jag lägger skuld på mej själv. Jag vet inte och det finns nog inget svar på det här och nu men kanske en dag kommer jag att få en uppenbarelse om det med.

Jag kände mej totalt tom när jag åkte in och kände att jag inte förstod varför jag skulle dit. Jag hade ju inget jag ville prata om idag och inget jag kände att jag behövde eller ville prata om. Satte mej i stolen och min tanke var att detta kommer att bli de längsta minuterna i mitt liv tills jag öppnade munnen och allt bara bubblade ur mej. Allt det som jag inte ens har vågat säja högt för mej själv, inte ens tänka tills tanken tar slut, allt det och lite till och när jag hade sagt allt så bara kände jag ett lugn tittade på min terapeut och frågade om hon tyckte att jag var hel knäpp. Hon bara tittade på mej och säjer "Tycker du att det är konstigt att du känner så här?" 

Frågan kom så naturligt och jag kände verkligen att Ja jag tycker att det är konstigt att jag känner så här för jag har aldrig tillåtit mej själv att känna efter när det gäller negativa känslor. Jag har bara tryckt ner dem och satt på mej ett glatt ansikte och låtsas att de inte fanns. Jag har aldrig ställt frågan till mej själv att är detta verkligen vad jag vill och har jag gjort det så har jag inte lyssnat. Jag har alltid haft ett enormt kontrollbehov och jag känner att jag börjar släppa på det och det skrämmer mej enormt. Jag släpper inte det frivilligt utan för att jag har inte kontrollen i den situationen som jag befinner mej i, jag kan aldrig ha full kontroll på livet så som jag har velat ha och det känns som en befrielse att få erkänna det och framförallt att erkänna det för mej själv.

Jag känner mej lugnare inför rättegången för det är inte jag som kan eller ska ha kontrollen. Jag är ditkallad och ska vittna om det som jag och barnen har varit med om och jag ska "stå upp" för mej och barnen vad som frågas, säjs och vad det slutar med det kan jag inte kontrollera hur mycket jag än försöker och jag är STOLT att jag kan tänka så. Kommer säkert att komma dagar när paniken kommer över att jag känner just detta men jag vet det någonstans och kanske kan jag säja stopp tidigare än nu.

Jag känner att det inte finns energi och det finns inte ork för något men jag har fått kontakt med mej själv på ett helt annat sätt än vad jag tidigare haft tack vare denna resa. Jag har upptäckt att jag kan tycka att "flummiga" saker intresserar mej. Detta med drömtydning fasinerar mej mer än vad jag tidigare har erkänt för det har bara varit flum, jag har beställt en bok om meditation för kanske kan jag lära mej det och kanske kan jag hitta en ro som jag inte har idag genom det. Jag har lärt mej att lyssna på mej och inte mitt kontrollbehov och kanske kan jag hitta tillbaka till att måla en dag med. 

Nu ska jag bara vila!

PUSS från Häxansurtant    

Ibland kan jag inte låta bli att önska att jag skulle komma till det stadiet att jag åker till min terapi och jag pratar där och lämnar det sen - att det inte skulle röra upp så mycket känslor och funderingar som det gör. Samtidigt så skulle jag nog funder om det inte rörde upp fullt med känslor för då hade jag antingen ännu en gång stängt av att kunna känna eller så vore jag helt känslokall men det är så jobbigt när det kommer nya tankar och funderingar hela tiden och framförallt så mycket som jag inte förstår och kan förlika mej med.

Det är så lätt att säja att Äcklet gjorde ett val de gånger som han bestrafffade mej och på det sättet lägga skulden på honom men efter att ha levt mitt liv så inser jag att det inte är lika lätt att acceptera detta inom mej. Jag har för många gånger fått höra att det är mitt fel och att det är jag som fick han att göra det han gjorde mot mej.

Sista misshandeln där kan jag verkligen lägga skulden på honom för jag hade inte gjort något mer än att jag hade varit och jobbat jag kom hem och dagen efter skulle jag och titta på två lägenheter som jag skulle flytta till. Jag gjorde inget eller sa något och han gick ifrån rummet som han misshandlade mej i och kom tillbaka och fortsatte. Det var inte heller impulsivt att han slog mej utan det kändes så uträknat - han blev svart och kall och han var "onskan". Det som hände under de andra åren där har jag svårare att lägga skulden där den hör hemma för det är mer difust och han angav en orsak till detta och la skulden hos mej. Det kom så krypande och med tiden så kom det oftare och oftare.

När jag bodde på skyddade boendet så satt jag och pratade med en klok kvinna som tittade på mej och sa: Han hade ett val hela tiden. Om han iriiterade sej på att det stod skor innanför dörren varför flyttade han då inte på dem istället för att slå dej? Om diskbänken var lortig varför torkade han inte av den istället för att slå dej?

Och när jag tänker på det så är det så logiskt - han gjorde ett val att såra och skada mej och han letade efter orsaker till att få göra det och jag var så nertryckt att jag inte orkade reagera utan det var lättare att lägga skulden på mej själv för jag var redan så nertryckt så vad gjorde lite till!?! Jag önskar att jag här kunde lägga skulden där den hör hemma men jag kan bara göra det med hjärnan. Hade allt hänt och förändrats över en natt då hade det varit så mycket lättare att se att det var fel men det kom så krypande att man inte märkte det förän det var försent.

Jag kan minnas än när vi hade en dag om misshandel och våld när jag gick på högstadiet och att jag sa att jag ALDRIG skulle acceptera att bli slagen av någon utan då skulle jag bryta på en gång med den personen men nu vet jag att man aldrig ska säja aldrig för man vet inte förän man går i andra personers skor. Jag vet att jag aldrig mer kommer att sudda ut mej själv som jag gjorde under dessa år för jag orkar inte bygga upp mej ännu en gång.

Sen jag fick veta att barnen hade varit utsatta för olika övergrepp så har jag känt en sån frustration att jag inte märkte det. Att han var hårdhänt och att han skrek och hotade och tog i dem på ett sätt som inte kändes acceptabelt för mej det var jag medveten om men inte att det hade varit i denna utsträckning. Socialen skrev i  barnavårdsutredningen att de anser att jag inte uppfyllde föräldraansvar under tiden som jag levde men Äcklet för jag klarade inte att skydda barnen och till en början så tyckte jag att det var så hårt skrivet. Jag har gått emellan och tagit slag som var riktade mot dem. Jag har gått emellan och tagit elaka kränkande kommentarer som var riktade mot dem men jag kan idag erkänna att jag inte tog föräldraansvaret på det sättet som de menar. Jag klarade inte av att skydda dem från det som var farligt och hämmande men det var för att det inte var uppenbart för även det kom krypande.

Imorse vaknade jag av att Smulan gav mej en STOR kram och säjer: Mamma jag älskar och tycker om dej bäst i hela världen! Och de är de gångerna som jag känner att jag nu kan säja att jag uppfyller det föräldraansvar som jag inte hade möjlighet att göra då och jag känner att det är rätt att kämpa för dem och slita som jag gör för de uppskattar det på sitt sätt. De förtjänar en "hel" mamma och det ska de få för jag ska kämpa för att slippa minnena och bli en hel stark människa för deras och min egen skull!

PUSS från Häxansurtant    

När jag var liten sa min morfar till mej att om man har ett öppet hjärta så kommer rätt peson in i ens liv vid rätt tillfälle - och idag kom en "syster" eller kanske ska man kalla ehnne för min tvillingsjäl in vid precis rätt tillfälle. Det skrämmer mej för vi är så olika så det är otäckt. När hon berättar om sitt liv så känner jag det som om hon berättar det som jag har varit med om. Inte bara saker utan alldagliga saker och jag trodde inte att man kunde komma en person så nära som man har "känt"så kort tid och inte träffat fysiskt - men nu är jag den första att erkänna att man kan göra det och jag har gjort det och hon ger mej styrka och energi att gå vidare och framförallt hoppet att man kan gå vidare. Att man kan få ett liv igen. Känns som jag känt henne i hela mitt liv!

Idag var det åter terapi och jag tror att jag gav min terapeut en chock idag för jag började mötet med att hon skulle bestämma vad vi skulle prata om och det blev bra så jag känner att jag ska göra det fler gånger. Vi började prata om vad som hände igår när jag träffade habiliteringsläkaren (tänker inte skriva om det nu för jag måste smälta och acceptera det som hon sa först men sedan började vi prata om mina mardrömmar och det att jag inte vågar somna riktigt för att jag är rädd för att denna drömmen  ska komma tillbaka och den gör det. Det är samma dröm som kommer gång på gång och jag vaknar alltid i panik, gråter och är helt genomblöt i svett. Och när vi bärjade prata om den och jag fick gå in på detaljer så känns det som ett lättnad. Hon tolkade den som att mitt omedvetna vill berätta något för mej men även att jag skulle rita "av mej drömmen" och det kände jag direkt att det kunde vara något som passade mej för det blir på samma sätt som denna blogg - jag skriver ner det och sedan har jag lättare att lämna det.

Jag har bestämt att jag ska lägga mej nu och inatt ska jag inte vara rädd att falla ner i drömmen jag ska se den som en hjälp istället och att den hjälper mej även om den är jobbig. Den har ju inte dödat mej hittills så jag tror inte att den gör det i fortsättningen heller men imorgon ska jag måla och skriva mer i detaljer kring detta. Nu ska jag försöka få lite sömn och bearbeta saker och njuta av att jag har hittat en till av mej!

PUSS från Häxan surtant   

 Dagen började med ett besök hos tandläkaren. Jag hatar att gå dit, är livrädd och svettas och inte blev det bättre av att min sympatiska pappa satt och skrattade åt det när han skjutsade mej heller   . Besöket innebar tre nya tider för att bygga upp tanden som Äcklet sparkade sönder och att den billiga varianten (som jag inte ens tyckte var billig) inte fungerade eftersom det var för mycket skada på roten så det blir en dyr variant (JIPPI) och minst tio timmar hos tandläkaren. Tur att han är charmig iallafall. Idag påpekade jag detta att jag tycker att det är fuskigt att mina barn inte behöver betala och ändå så får de en present och en tandborste. Han kom då med det underbara förslaget att om jag var duktig så skulle han hämta burken med leksaker även till mej. Fick ingen leksak trots att jag gapade och gjorde vad han sa och detta roade mina troll jättemycket när jag kom hem. Tur att man roar någon.   

Skulle följa med mamma och vara smakråd när hon skulle titta på en matta till mormor men det slutade med att det var jag som kom ut med en helt underbart mjuk rund matta som jag nu har lagt under soffbordet. Får man inte belöning av tandläkaren så får man ordna det själv hi hi hi! Bra kvinna reder sej själv!

När jag kom till terapin idag så kände jag mej som en degklump och jag sa som det var att jag är så trött och tom och att mina två hjärnceller för en diskussion i mitt huvud hela tiden och att det aldrig är lungt i mitt huvud för att dessa diskuterar med varandra 24 timmar per dygn. Hon tittar bara på mej och säjer ännu en gång: Man får inte fler minnen eller insikter än man klarar av. När man har orken så kommer de även om det inte känns så när man är mitt i det!

Nä det känns verkligen inte som om jag orkar med dessa insikter och minnen som kommer men ja jag står upp fortfarande alltså har de inte dödat mej även om jag känner det som om jag har blivit överkörd av en ångvällt. Många minnen gör ont men de dödar mej inte. Insikterna gör att jag kan vara mer förlåtande mot mmej själv medans jag andra stunder verkligen är förbannad att jag har kunnat vara så naiv och att jag inte såg mönstret. Idag när jag berättade lite av allt så ser jag ju så tydligt hans psykopatiska mönster. Det går en röd tråd genom allt och det som han gjorde i början det kom fram i ett resultat på slutet - att han kunde kontrolera  mej ännu mer än vad han redan gjorde. Insikten gör ont men jag överlever. Samtidigt kan jag lära mej av den för jag har alltid varit så naiv - trott att alla vill mitt bästa och det är inte så. Det finns många som vill mej väl men tyvärr finns de de som vill motsatsen och det är de som jag måste passa mej för.

Samtidigt skrämmer det mej när jag minns vilka rop på hjälp jag sände ut men det fanns ingen som tog dessa på allvar. Jag vet inte hur många rop jag har skrivit ner men när de jag skickade det till ringde för att fråga mej kring detta så kunde jag inte svara för han fanns alltid som "gubben i lådan" för att kontrollera det jag sa och det jag gjorde. Hur skulle jag då kunna intyga det med ord. Jag hade ju i minnet hur det hade gått de andra gångerna samtidigt som jag hade blivit hjärntvättad med att ingen skulle tro mej. Att ingen hjälpte mej det var ju bevis på att han hade rätt!

När jag berättar händelse efter händelse för henne så blir det så tydligt hur sjukt det var hemma hos oss och jag känner att det är så där uppenbart som när man ser det på en film. Man tänker att den elaka är psykopat och helt knäpp i huvudet och man undrar varför inte offret märker det. Jag har spelat i den filmen och jag var offret och jag såg inte. Jag kände men jag såg det inte. Det är så svårt för det man kan ta på det vet man att det finns men hur vet man att det som manbara känner inom sej eller i luften när någon kommer in i ett rum hur vet man att det finns.

En sak som verkligen blev helt uppenbart för mej idag var detta hur jag beter mej när jag kommer till andra. Just detta när jag kommer till tansläkaren och det finns tre stolar som jag kan välja på och jag inte är hundra på vilken jag ska sätta mej i först - då ställer jag mej bara och väntar på att han ska säja till mej vilken han vill att jag ska sätta mej på för jag är så rädd att det ska bli fel. Samma sak när jag kommer till terapin - jag väntar att hon ska börja för jag är så rädd att det ska bli fel att jag börjar. Jag vet ju vad konsekvensen har blivit av det tdigare så jag vill inte att det ska upprepas.

Jag mindes en sak idag när jag satt där och vi började prata om detta att göra "fel". Jag minns en gång när vi var och handlade mat och jag tog en plastkasse och fick världen utskällning om hur jag kunde vara så dum att jag trodde att maten skulle få plats i den. Hur hade jag klarat mej i alla år som inte han hade varit med mej och hur klarade jag mej alla gånger när han inte var med och handlade. Detta var en sak som sades i en evighet bara jag gjorde något som inte passade honom. Kommentaren att jag var så dum i huvudet så han fattade inte hur han kunde leva med mej för jag visste ju inte ens vilken kasse man skulle ta i affären. Detta är bara en sak av en miljon händelser som gjorde att jag blev idiotförklarad och som ingen annan reagerar på. Om jag satte på mej fel skor eller köpte en annan färg på tröjan än han sa blev det bestraffningar och elaka, kränkande kommentarer på detta. De få gånger vi åkte och köpte något till barnen tillsammans var det alltid det som han tog fram som var det rätta och det bästa sp jag lärde mej att det var lika bra att vänta och bara ta det som han sa för då slapp man det som kom efter det. 

När jag tänker på allt som jag ändrade för att jag skulle slippa konsekvenserna och att det skulle vara lugnt för mej och barnen så förstår jag inte att det är jag som har gjort detta. Jag som ALDRIG skulle ändra mej för någon eller inte stå upp för vad jag tyckte och tänkte - jag gjorde det för att överleva. Att det sedan hela tiden var något nytt som jag och barnen blev straffade för det var ju mitt fel oxå för jag var ju inte "lydig". Jag önskar att ingen skulle behöva känna så här men tyvärr så tror jag att det är fler än man tror som gör det.

Efter idag har jag iallafall kommit till en insikt och det är den att jag är trött nu är inte konstigt när man ser vilken kamp det har varit under senare del av livet. Kampen fortsätter och jag kan inte välja att kliva av för mina barn och även jag förtjänar ett lyckligt liv och jag vet att fastän minnena och insikterna är jobbiga så måste jag igenom dem och jag kommer att överleva alla vakna och jobbiga nätter, och alla jobbiga dagar för jag har klarat det fram till idag!

Hoppet är det sista som lämnar en människa!

PUSS från Häxansurtant    

Inatt kunde jag inte sova! Tankarna malde och jag märker att saker som andra "normala" människor aldrig ens skulle tänka på får mej att reagera till max. Om en människa är för intensiv får jag panik - för det var Äcklet till en början. Om en människa är för snäll och vill för mycket så känner jag att min kropp bara skriker NEJJJJJJJ! Och ibland undrar jag varför dessa känslor dyker upp - som en liten gubben i lådan!

Jag började tänka vad jag skulle gära för att jag skulle kunna somna. Inget av det jag kom på hjälpte, Smulan var vaken periodvis och hade panik av minnen och det gjorde inte precis att minnena försvann mer för mej, så kom jag på att för använde jag mej av ett block där jag skrev ner allt negativt jag kände och sedan "stängde jag in det" i blocket. Fungerade ibland och ibland inte men jag slutade med det efter att ha blivit bestraffad så det gjorde ont i flera dagar för att Äcklet hittade det. 

Sagt och gjort jag bestämde mej för att jag skulle testa detta och jag drog ut lådan bredvid sängen där jag visste att det skulle finnas block - tydligen hade trollungarna hittat dessa så de var inte kvar. Började åter leta efter ett blvok och hittade till slut ett som var väldigt fullklottrat så det var att leta reda på en ledig sida men jag kom aldrig så långt. Där bland anteckningar från skola, att göra listor och jag vet inte allt så hittade jag ord skrivna av mej 2004 som fick mej att bryta ihop. "Hur mycket ska man behöva offra och betala för kärleken och att man ska bli lycklig i ett förhållande?" Kändes så hemskt att se att jag hade märkt så tidigt att det inte var som det skulle men att det dröjde så många år innan jag lyckades komma från Helvetet. VAd hände efter att jag hade skrivit detta? Jo jag blev mindre och mindre jag för varje dag som gick och det känns som om jag var Äcklets skugga på slutet för han styrde mej helt bara för att jag och barnen skulle slippa alla bestraffningarna som vi annars fick.

Kändes bra att åka på terapin och jag kände att jag verkligen skulle berätta vad som finns inom mej. Jag känner att jag litar på henne så mycket att jag kan göra det och hon kommer inte att trycka ner mej. Jag har fått förklaringar idag som jag letat efter så länge. Just det att det inte är så konstigt att minnen kommer när saker som påminner om övergreppen händer. Häromdagen skulle jag bädda sängen och jag slog i foten i benet på sängen att jag ramlade ner på sängen med ansiktet nedåt. Genast var jag tillbaka i Helvetet och jag hade panik för jag visste att detta var bara första bestraffningen. Antingen skulle han sätta sej på mej och trycka ner mej i madrassen så jag inte fick luft medans han berättade alla fual saker som han tyckte om mej eller så skulle jag få ta emot slag. Paniken jag kände går inte att beskriva och just detta att hjärnan säjer att jag är trygg, jag är inte där men kroppen ställer sej till försvar och måste vrida sej så man är beredd på vad som kommer att komma.

Just detta att jag inte kan gå in på mataffärensblomavdelning för det är som ett U och dår kan jag bli instängd. Bara detta alla riter och tid som det tar för mej att komma ut från mitt hem bara för att jag omedvetet måste se att det inte är fara innan jag går ut. Jag kan inte gå och handla när det är mycket folk på affären för då har jag inte koll på vilka som är där. Hur mycket konsekvenser det har blivit av hans agerande och val. Detta kallade hon för kroppsliga minnen och det kändes så skönt att bara få ett namn på det - just detta att jag inte är knäpp för att kroppen reagerar på ett sätt medan hjärnan säjer en annan sak. Och just detta att det kommer att finnas kvar och att jag gör rätt som anpassar omgivningen mer än jag försöker ge mej själv dåligt samvete för att jag beter mej just så här.

Just detta att jag inte kan lära mej ljuden i trapphuset, de får mej att må dåligt och jag har fullt med saker jag måste kolla för att känna mej säker - då är det rätt att jag söker ett nytt hem utan trapphus. Om jag känner att jag mår dåligt av att ha kontakt med en person för att det ger min kropp minnen - ja men låt det vara för det är så jag känner. Känns så skönt att inte bara få höra "det går över och det är inte så du känner" utan att hon ser det konkreta.

Känner mej mör i hjärnan efter allt detta men samtidigt är det som hon säjer att jag klarar av dessa minnen nu även om de kommer i drömmar eller i vardagen och jag har lärt mej att tackla att jag känner panik när jag vaknar av mardrömmar och jag tror att jag är tillbaka i helvetet och att det bara var en dröm att jag var därifrån. Just detta att jag då själv har kommit fram till att jag fokusera på min underbara tavla som jag fått av en "ängel" och den hade jag inte i helvetet alltså är jag inte där. Just att jag nu tillåter mej att känna och tycka som jag gör, ta bort måstena och se till det jag behöver för att leva och att bearbeta. Det kommer att bli tufft - många minnen kommer att komma, många känslor och depp-perioder men jag ska klara det. Jag vet att jag har dem som ställer upp för mej och de som får mej att må dåligt och påminnas om Äcklet dem kan jag låta bli att ha kontakt med för jag behöver inte dem!

En dag ska jag bli stark igen och hitta mej själv - den starka jag som står på sej och som vågar ta plats!

PUSS från Häxansurtant     

Idag tror jag verkligen helt ärligt att det var den jobbigaste terapin som jag någonsin har varit med om. Jag var nervös innan eftersom jag idag skulle berätta vad jag förväntade mej av fortsättningen på terapin och även hur jag kände inför detta att fortsätta och om det kändes som jag enbart skulle fortsätta denna termin eller om vi skulle se det på en långre sikt. Det sista kände jag var lätt eftersom jag känner att detta är något som jag behöver till och efter rättegångarna. Jag känner även att under rättegångarna så kommer jag att bli ifrågasatt och det känns jättejobbigt för det är det som jag har blivit under alla år tillsammans med Äcklet - ifrågasatt när det gäller allt från varför jag ska få fortsätta att leva till varför jag inte lagade mat tidigare eftersom jag borde ha förstått att han skulle bli hungrig och sugen på just den maten. Nu har jag börjat kunna lägga skulden där den hör hemma nämlign hos honom men jag har en lång väg att gå innan jag kan lägga hela skulden där och vissa delar som skulden för det som har hänt barnen och att jag inte märkte det kommer jag att ha med mej hela livet men kanske kan jag en dag bara lägga så mycket skuld på mej att jag orkar bära det. Och det är just detta som jag är rädd för i samband med rättegångarna att jag ska känna mej så ifrågasatt att jag åter börjar lägga all skuld på mej igen. Nu känner jag mej dock lite lättad för jag vet att min terapeut kommer att finnas där hur långt jag än sjunker under rättegångarna och som hon sa jag har lyckats ta mej upp från botten flera gånger så jag kommer att klara det även den gången bara jag tror på ej själv.

Jag mådde jättedåligt över hur jag skulle säja detta hur jag ville att hon skulle vara under terapin eftersom jag är rädd att jag ska såra henne och att hon ska tycka att jag inte uppskattar det hon gör. Jag skulle ju egentligen inte ens få gå där eftersom jag är för gammal att gå på BUP men eftersom ingen annan ville ta sej an mej och hon kände att hon kunde erbjuda mej samtal så blev detta en början tills jag skulle hitta något annat men sen har jag kännt att ja litar på henne och att det stämmer mellan oss så då har det bara rullat på. Jag har en viss förmåga att vilja att det ska gå så fort och att jag bara vill att detta ska ligga bakom mej och vara färdigt och glömt och det har jag märkt att det lyser igenom. Det som jag hade som "krav" var att hon skulle puffa mej om jag fastnade i ett ekorrhjul och bara ältade samma och samma sak men det är ju som hon sa att man kan behöva prata om samma händelse flera gånger och hela tiden kommer det fram nya saker och nya minnen och perspektiv och att detta kan behövas för att man ska bearbeta det helt och fullt. Hon frågade om jag tycker att jag fastnat i händelser men jag kan inte säja att jag gjort det men samtidigt så är det så mycket som hänger ihop -  det är ju mitt liv som jag berättar om.

Idag började detta som kallad för "konfrontation" och det innebär vad jag förstår efter idag att hon är mer aktiv i det jag berättar. Hon konfronterar mej med frågor som jag får berätta om och på det sättet så leder hon in mej på det som vi ska prata om. Idag var det just detta med minnen som vi kom in på automatiskt. Hon frågade om det är något minne som kommer och rullar och rullar åter och åter. Det finns det och det är första gången som jag blev misshandlad så att jag var tvungen att söka läkare. Det är först idag som jag inser vilka känslor jag fick kring detta att ingen reagerade trot s att jag berättade hur skadorna hade kommit. Det var ingen som sa att det han hade gjort var fel eller frågade om jag skulle göra en polisanmälan - inte en reaktion. Jag har under alla åren fått höra att om jag berättar så kommer ändå ingen att tro mej och det var det som detta bevisade för mej - att han hade rätt och att det var okej att han straffade mej på detta sättet för ingen visade ju mej att det var fel. Inte ens att det fanns ett litet barn på bara 7 månader gjorde att de reagerade. Det var även denna gången som var den första som han skadade Skruttan. Idag är första gången som jag har vågat berätta om det efter att jag haade berättat på sjukhuset och ingen reagerade. Jag kunde känna idag hur sviken jag kände mej av det samhälle som jag trodde ställde upp om man blev illa behandlad och  framförallt om det fanns barn med i bilden men det kom inte. Jag kan känna frustrationen över att behöva skydda mej och Skruttan och ingen annan noterade detta. Jag kan känna hans falska och spelade empati innan jag åkte att han var ångerfull och att jag var tvungen att lova att inte berätta hur det hade gått till för då skulle vi förlora Skruttan. Vart jag fick modet att bryta detta löfte det vet jag inte men jag gjorde det och jag klarade av det.

Vi började prata om fler minnen och det var då som hon fick mej att inse att detta med fysisk och psykisk misshandel skedde så ofta så jag har svårt att sära på dem. När jag ska berätta så åker de ihop. Jag skulle berätta om detta att jag alltid var på helspänn och att ljuden i trapphuset kan få mej att komma tillbaka till helvetet känslomässigt. Slår det i en dörr och jag hör att någon går på ett speciellt sätt som han gjorde när han var arg eller bara skulle misshandla mej iallafall så säjer huvudet att han vet inte vart vi är medans kroppen förbereder sej för att ta emot slagen och orden och jag reagerar med varenda kroppsdel som jag gjorde då. Och det hemskaste är att det spelar ingen roll hur mycket min hjärna säjer att det inte är han så reagerar kroppen iallafall.

Jag kan minnas hur jag låg i sängen och sov men fortfarande var på helspänn och på en gång jag hörde "fel" steg i trappan så spände sej kroppen och jag slog av alla känslor för annars gjorde det för ont och jag skulle inte orka stå ut. Jag kan se att från början var det slag som gjorde ont men de lämnade inte märken på utsidan men på insidan men med tiden så ökade de både i antal och i styrka. På något sätt är det som när man hör dessa som har blivit torterade berättar att det bara ökade och ökade - för varje slag eller kommentar som inte knäckte mej så kom det tio till som var värre och värre och detta bara ökade och ökade. När detta kom fram under samtalet sa min terapeut bara att detta är tortyr som du har utsatts för. Det låter så hemskt när jag hör det men när jag tänker på  hur det var hemma så var det tortyr. Jag var alltid beredd och stod aldrig med ryggen mot honom. Jag visste aldrig vad som skulle utlösa nästa slag eller kommentar och jag visste inte när det skulle vändas och han skulle bli den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen som var djävulen själv. Vålder var uträknande för det lämnade oftast märken på ställen som inte syntes så tydligt men även på armar och ben vilka var lätta att skylla på något annat för. Ingen såg hur det lämnade märken på insidan och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag har dock bestämt mej att jag ska kämpa och jag ska bearbeta för jag överlevde helvetet och jag och barnen är värda ett lyckligt liv och att solen skiner på oss och det ska jag kämpa för även när det är som mörkast!

Puss från Häxansurtant