Idag tror jag verkligen helt ärligt att det var den jobbigaste terapin som jag någonsin har varit med om. Jag var nervös innan eftersom jag idag skulle berätta vad jag förväntade mej av fortsättningen på terapin och även hur jag kände inför detta att fortsätta och om det kändes som jag enbart skulle fortsätta denna termin eller om vi skulle se det på en långre sikt. Det sista kände jag var lätt eftersom jag känner att detta är något som jag behöver till och efter rättegångarna. Jag känner även att under rättegångarna så kommer jag att bli ifrågasatt och det känns jättejobbigt för det är det som jag har blivit under alla år tillsammans med Äcklet - ifrågasatt när det gäller allt från varför jag ska få fortsätta att leva till varför jag inte lagade mat tidigare eftersom jag borde ha förstått att han skulle bli hungrig och sugen på just den maten. Nu har jag börjat kunna lägga skulden där den hör hemma nämlign hos honom men jag har en lång väg att gå innan jag kan lägga hela skulden där och vissa delar som skulden för det som har hänt barnen och att jag inte märkte det kommer jag att ha med mej hela livet men kanske kan jag en dag bara lägga så mycket skuld på mej att jag orkar bära det. Och det är just detta som jag är rädd för i samband med rättegångarna att jag ska känna mej så ifrågasatt att jag åter börjar lägga all skuld på mej igen. Nu känner jag mej dock lite lättad för jag vet att min terapeut kommer att finnas där hur långt jag än sjunker under rättegångarna och som hon sa jag har lyckats ta mej upp från botten flera gånger så jag kommer att klara det även den gången bara jag tror på ej själv.

Jag mådde jättedåligt över hur jag skulle säja detta hur jag ville att hon skulle vara under terapin eftersom jag är rädd att jag ska såra henne och att hon ska tycka att jag inte uppskattar det hon gör. Jag skulle ju egentligen inte ens få gå där eftersom jag är för gammal att gå på BUP men eftersom ingen annan ville ta sej an mej och hon kände att hon kunde erbjuda mej samtal så blev detta en början tills jag skulle hitta något annat men sen har jag kännt att ja litar på henne och att det stämmer mellan oss så då har det bara rullat på. Jag har en viss förmåga att vilja att det ska gå så fort och att jag bara vill att detta ska ligga bakom mej och vara färdigt och glömt och det har jag märkt att det lyser igenom. Det som jag hade som "krav" var att hon skulle puffa mej om jag fastnade i ett ekorrhjul och bara ältade samma och samma sak men det är ju som hon sa att man kan behöva prata om samma händelse flera gånger och hela tiden kommer det fram nya saker och nya minnen och perspektiv och att detta kan behövas för att man ska bearbeta det helt och fullt. Hon frågade om jag tycker att jag fastnat i händelser men jag kan inte säja att jag gjort det men samtidigt så är det så mycket som hänger ihop -  det är ju mitt liv som jag berättar om.

Idag började detta som kallad för "konfrontation" och det innebär vad jag förstår efter idag att hon är mer aktiv i det jag berättar. Hon konfronterar mej med frågor som jag får berätta om och på det sättet så leder hon in mej på det som vi ska prata om. Idag var det just detta med minnen som vi kom in på automatiskt. Hon frågade om det är något minne som kommer och rullar och rullar åter och åter. Det finns det och det är första gången som jag blev misshandlad så att jag var tvungen att söka läkare. Det är först idag som jag inser vilka känslor jag fick kring detta att ingen reagerade trot s att jag berättade hur skadorna hade kommit. Det var ingen som sa att det han hade gjort var fel eller frågade om jag skulle göra en polisanmälan - inte en reaktion. Jag har under alla åren fått höra att om jag berättar så kommer ändå ingen att tro mej och det var det som detta bevisade för mej - att han hade rätt och att det var okej att han straffade mej på detta sättet för ingen visade ju mej att det var fel. Inte ens att det fanns ett litet barn på bara 7 månader gjorde att de reagerade. Det var även denna gången som var den första som han skadade Skruttan. Idag är första gången som jag har vågat berätta om det efter att jag haade berättat på sjukhuset och ingen reagerade. Jag kunde känna idag hur sviken jag kände mej av det samhälle som jag trodde ställde upp om man blev illa behandlad och  framförallt om det fanns barn med i bilden men det kom inte. Jag kan känna frustrationen över att behöva skydda mej och Skruttan och ingen annan noterade detta. Jag kan känna hans falska och spelade empati innan jag åkte att han var ångerfull och att jag var tvungen att lova att inte berätta hur det hade gått till för då skulle vi förlora Skruttan. Vart jag fick modet att bryta detta löfte det vet jag inte men jag gjorde det och jag klarade av det.

Vi började prata om fler minnen och det var då som hon fick mej att inse att detta med fysisk och psykisk misshandel skedde så ofta så jag har svårt att sära på dem. När jag ska berätta så åker de ihop. Jag skulle berätta om detta att jag alltid var på helspänn och att ljuden i trapphuset kan få mej att komma tillbaka till helvetet känslomässigt. Slår det i en dörr och jag hör att någon går på ett speciellt sätt som han gjorde när han var arg eller bara skulle misshandla mej iallafall så säjer huvudet att han vet inte vart vi är medans kroppen förbereder sej för att ta emot slagen och orden och jag reagerar med varenda kroppsdel som jag gjorde då. Och det hemskaste är att det spelar ingen roll hur mycket min hjärna säjer att det inte är han så reagerar kroppen iallafall.

Jag kan minnas hur jag låg i sängen och sov men fortfarande var på helspänn och på en gång jag hörde "fel" steg i trappan så spände sej kroppen och jag slog av alla känslor för annars gjorde det för ont och jag skulle inte orka stå ut. Jag kan se att från början var det slag som gjorde ont men de lämnade inte märken på utsidan men på insidan men med tiden så ökade de både i antal och i styrka. På något sätt är det som när man hör dessa som har blivit torterade berättar att det bara ökade och ökade - för varje slag eller kommentar som inte knäckte mej så kom det tio till som var värre och värre och detta bara ökade och ökade. När detta kom fram under samtalet sa min terapeut bara att detta är tortyr som du har utsatts för. Det låter så hemskt när jag hör det men när jag tänker på  hur det var hemma så var det tortyr. Jag var alltid beredd och stod aldrig med ryggen mot honom. Jag visste aldrig vad som skulle utlösa nästa slag eller kommentar och jag visste inte när det skulle vändas och han skulle bli den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen som var djävulen själv. Vålder var uträknande för det lämnade oftast märken på ställen som inte syntes så tydligt men även på armar och ben vilka var lätta att skylla på något annat för. Ingen såg hur det lämnade märken på insidan och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag har dock bestämt mej att jag ska kämpa och jag ska bearbeta för jag överlevde helvetet och jag och barnen är värda ett lyckligt liv och att solen skiner på oss och det ska jag kämpa för även när det är som mörkast!

Puss från Häxansurtant   

 

Vildkatten

19 januari 2011 22:06

Det är med blandade känslor jag läser din blogg. Jag är glad över att du kommit i från exet, och jag är ledsen för det du och barnen/barnet varit utsatta för. Själv levde jag med en psykopat i ca två år, och blev psykiskt misshandlad av honom nästan dagligen. Det urartade så pass att det fysiska våldet låg bara i luften, det var bara en tidsfråga innan det skulle börja. Lyckligtvis kom jag i från honom, men även nu ca 5 år senare har jag fortfarande svårläkta sår i min själ. Det är en lång väg att gå, men bara man kommit i från psykopaten så kan resan tillbaka till ett "normalt" liv börja. jag önskar dig lycka till med din väg tillbaka! Kram, Linnéa.

http://www.vildkatten.com

ensammalejonmamman

20 januari 2011 00:05

Tack! ycer synd om dej att du har fått denna erfarenhet och såren på insidan men det känns bra att höra att du kom ifrån det och att det finns ett liv bara man kämpar!
Kramiz

 

kristinaina

19 januari 2011 22:18

Herregud. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, men jag ville ändå lämna en kommentar. Vad STARK du är som lyckades lämna!! Du har väl nån som skyddar dig och barnen nu? Får du nån hjälp av samhället som svikit dig så totalt!? Han har iallafall INGEN rätt till barnen, och den jäkla socialtant eller rättegång som säger det ska skjutsas över ättestupan! Det innebär såna risker för dig och för dom om ni måste ha kontakt. Mitt hjärta blöder för dig, men jag VET att du kommer klara det. Du kommer att skapa ett bättre liv för dina barn. Du kommer att orka vara där för frågorna och (eventuella) utageranden. Det kommer du orka för du är stark. Annars hade du inte klarat att lämna. Och var ärlig mot din teapeut, skydda inte hennes känslor. Jag har mycket erfarenheter av det slaget själv, och vet att de tål mycket. Och du måste ju vara ärlig mot henne, och då mot dig själv också. Du kan ju berätta att du HAR stor hjälp av henne även om du mår dåligt (vilket är naturligt). Varför ville ingen annan ta sig an dig? Bra att du litar på henne iallafall. (Detta samhälle som inte hjälper de svaga vill jag inte leva i! Vilka idioter röstade på de blå IGEN?! Bara för att ledaren har snälla hundögon! De har utförsäkrat så många, och dragit ner på så mycket. Jag har hört många hemska historier i mitt jobb) AnywaY.. Jag kände igen många drag av äcklet från mina egna erfarenheter. "den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen", när ilskan tar över är ALLT han gör och säger försvarbart i hans ögon. ALLT är motiverat av hans känslor, som är viktigare än någon annans -även hans barn!! Det är aldrig han som gör fel, bara en själv. Men det är FEL. DU är rätt! Ta hand om dig och dina små!! Titta gärna in till mig om du vill. Har inte hunnit skriva så mycket än men.. Kram!

http://notreadytomakenice.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

20 januari 2011 00:03

Tack! Ja blir helt rörd av det du skriver. Samhället har mängder med brister när det gäller detta område. Det enda skydd som vi har är att vi har skyddade personuppgifter så vi finns inte med i register och sådant. Barnen finns inte med i några förteckningar över vilket dagis de är på och all våran post skickas genom skatteverket men just detta med skydd brister verkligen. Jag håller helt och hållet med dej i röstandet oxå.
Jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen och det är det att jag önskade att ingen hade kännt igen något som jag skriver här för det är inget jag ens unnar min värsta ovän. Orsaken till att ingen annan ville ta emt mej för terapi var att jag "var för frisk" vilket innebär på svenska att jag inte hade tankar på att ta mitt liv eller att skada mej själv eller andra i min närhet vilket jag tycker är ett helt sjukt system och kategori att ha. De vet inte om jag hade dessa tankar eftersom de inte ens träffade mej innan avslaget utan fick en remiss från där jag bodde tidigare. Jag hade inga tankar på att ta mitt liv eftersom jag hade tre små att skydda men de kan inte veta det. Jag trodde att när man hade barn så skulle man få hjälp men denna resa har fått mej att inse att man måste kämpa som en lejonmamma och inget serveras än utan man måste kämpa och tyvärr finns det inte hur mycket kraft som helst men jag ska fortsätta för mina barns och min skull. Såna som du ger mej energi att fortsätta att kämpa!
Kramiz

 

Madde

19 januari 2011 23:20

Har läst din blogg ett tag nu, och måste säga att du är otroligt stark, och modig som vågade bryta dig ur med dina barn!

Jag önskar er all lycka i framtiden och även fast minnerna kanske aldrig försvinner hoppas jag att ni en dag kommer kunna leva utan rädlsa!

Styrkekram till dig och barnen från mig!

http://maddiiee.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

19 januari 2011 23:48

Tack så jättemycket!
Kramiz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...