Idag känns det som om jag tog ett enormt steg på min terapi - jag vågade säja saker högt som jag inte ens har vågat tänka tanken till slit och det känns som en lättnad samtidigt som jag chockade mej själv. Känner mej lite lättare och det känns som om jag nu kan fortsätta att "lägga mitt pussel" nu när jag har fått "ramen" klar. Det könns verkligen som det är det som jag håller på med jag lägger ett pussel och när det är färdigt så kommer resultatet att bli en person. Den personen är jag som jag var innan jag blev nedtryckt och utsatt för övergrepp. Jag vet att jag inte kommer att bli min gamla jag för det är helt omöjligt men de egenskaper som jag hade som person kommer att komma fram igen. Jag vet att det kommer att komma nya situationer i hela mitt liv som kommer att framkalla nya tankar och reaktioner men jag vet att jag kommer att klara dem bara jag har lyckats "lägga färditg pusslet".

Det jag lyckades få över mina läppar idag var det helvete som jag hade om han var på jobbet för jag hade inte en aning om vad som hände och jag kunde inte påverka hans humör. Jag kunde inte försöka släta över det som hände som jag hade blivit riktigt skicklig på genom åren. Jag var en mästarinna på att lyssna av hans steg, sättet han körde upp på infarten, sättet han slog igen bildörren på och hur han öppnade dörren för att jag skulle veta hur jag skulle agera när han kom in genom dörren. Hur många gånger slängde jag inte på barnen kläderna och bara mötte honom i dörren för att vi skulle ut och gå med hunden fastän den inte behövde ut för att jag hörde på allt detta att han var arg eller irriterad och hade vi tur så hade det försvunnit lite när vi kom hem så kanske kunde han behärska sej till barnen hade lagt sej. Vissa gånger var det bättre att möta honom i dörren för att försöka prata bort allt detta och försöka få in honom på ett annat spår och vissa gånger så gav jag bara upp för det var för uppenbart att inget jag kunde göra skulle kunna hindra hans humör.

Det som skrämmer mej idag är att jag ser att tiden från att han körde in på gården tills att han kom in i huset var mellan 1-2 minuter och på denna tid kunde det ändras så det var viktigt att jag var uppmärksam hela vägen för det kunde ändras. Jag skrämms av att timmarna som han var på jobbet var en mardröm för jag hade miljoner med saker som skulle göras för att inte reta upp honom och utöver dessa saker hade jag barnen och hunden att se till och att inte de blev eftersatta. Det var ett helvete när han var hemma för man visste inte när det skulle vända. Det behövdes bara att man sa något eller att man inte sa något, att man skrattade eller att man såg sur ut, att barnen lät eller att de grät för att det skulle vända på en hundradels sekund. Och hu rman under dessa omständigheter omedvetet gör dessa saker, man lägger märke till och man räknar ut allt för att man ska överleva. Detta är inget som jag tänkt på utan det bara kom tillbaka i en dröm. Jag var i huset och jag gjorde allt detta igen och jag vaknade av att jag grät.

Jag har under min tid tillsammans med honom varit till läkare för att jag inte kunde sova, jag kände mej deprimerad och jag hade känslan av att livet var hopplöst och det som förvånar mej än idag är att det inte var någon som frågade hur jag hade det hemma eller om jag visste vad orsaken var till att jag mådde så här.

Jag var alltid tvungen att tänka ett steg längre. Skulle det komma främmande fick jag försöka att få honom att bli arg innan om det var på gång för jag ville inte att andra skulle se hur jag hade det för då skulle jag bli straffad för det också. Det värsta jag visste var när folk kom oanmälda för då hade jag inte kontroll och jag var tvungen att vara på min vakt hela tiden. Idag inser jag att jag aldrig hade kontrollen någon gång men det var en känsla att jag hade det när det inte märktes för mycket utåt. Jag blir rädd när jag tänker på alla dessa tankar och planerande som det var bakom allt. Hur många gånger har han inte bestämmt med sina släktingar att de skulle komma men när den dagen kom så var han inte hemma för det passade inte honom och jag fick sitta där och försöka förklara bort det. Vi skulle ha en fest med några av mina kompisar men det passade naturligtvis inte honom så han berättade rakt upp och ner för mej att om de kom så skulle han antingen åka därifrån innan de kom (det var ett par) eller så skulle han vara sur och berätta precis för dem vilken skit jag var. Jag ställde in denna flera gånger eftersom jag visste att det skulle bli ett helvete även för dem men jag klarade inte av att smutskasta honom inför dem så jag hittade på olika anledningar. Idag har jag berättat som det var men det krävdes massor av mod kan jag lova!

Idag tog min terapeut mej "på sängen" med en fråga och det var om jag alltid hade varit lite pajas för att släta över saker och ting och om jag aldrig kunnat tagit positiva saker som människor säjer till mej. Jag var verkligen tvungen att tänka efter och ja jag har alltid varit dålig på att ta positiva kommentarer för det känns som om det är lättare att människor har en lägre syn på mej och att jag kan stiga än att de skulle ha en positiv syn som jag inte kan uppfylla. Känns jättejobbigt även detta att erkänna men jag har alltid varit rädd för att såra och göra människor som jag har en relation med besviken. Jag kan minnas såna händelser i år efteråt.

Detta med att spela pajas för att släta över sakre och ting det är något som kom fram under min relation med honom och jag inser idag att det var ett slags överlevnad för mej. Sa någon nåt positivt om mej och sedan vände sej till honom och frågade honom varför han adrig gjorde så eller var så spelade jag alltid pajas för att försöka släta ut det andra sa till honom för jag visste att det var jag och inte de som skulle bli straffade. Samma sak var det i andra sammanhang jag blev pajas för att släta över allt som kunde göra honom uppretad eller som jag ville att han inte skulle fästa för mycket vikt vid. Detta blev ett sätt för mej att försöka få honom att glömma det som kunde reta eller kränka honom. Mycket av det tror jag har gjort att jag kom levande från denna relation för det har legat i det undermedvetna att jag var tvungen att stå ut tills barnen klarade sej utan mej. De var tvungen att bli större innan han dödade mej och detta är något som jag vaknar av var och varannan natt denna känslan av att jag kommer att bli dödad av honom. Jag känner idag att jag är mer förvänad över de nätter som jag kunde sova än de som jag inte sov på men det är lätt att tänka så när man kan se det med andra ögon då tröck jag bara ner det gång på gång för om jag hade tänkt de tankar som jag tänker idag hade jag dött där och då.

Nu ska jag ta och samla energi för att göra mej klar för natten så jag orkar ta hand om tre sjuka troll imorgon igen. De har feber som kommer och går men en hosta som består!

PUSS från en snurrig Häxansurtant   

Min terapeut är verkligen helt underbar fastän jag var neg till hela denna grejen från början. Hon ser till hela mej och bara som idag när jag lämnade tillbaka en bok som jag har lånat av henne så tittar hon på mej och säjar: Jaha då har du lagt den här biten bakom dej! Vart befinner du dej nu?

Den början är så vanlig så det känns som att när den kommer då kan jag slappna av för det är bara hon och jag och det vi säjer där stannar där. Jag vågar visa mej sårbar där och jag vågar berätta de saker som jag aldrig tidigare vågat säja högt. Vissa saker som jag säjer där har jag nog ärligen inte ens vågat tänka hela tanken ut. Ofta upptäcker jag att hon fortsätter där jag slutar både i tanke och tal och jag vågar ta det där extra klivet.

Jag har länge funderat om det är bra för mej att läsa om psykopater och hur det är att leva med dem men även hur det är att avsluta sin relation till dem så detta var något jag kände att jag ville ta upp och höra hennes proffesionella syn på det. Hon bara tittade på mej och sa att om det är så jag känner så ska jag läsa för då är det ett behov som jag har och något jag behöver för att komma framåt och kunna lämna saker bakom mej och det känns så skönt för jag vet att hon inte skulle ljuga för mej utan tyckte hon något annat ja då skulle hon säja det.

Jag insåg även idag att jag är den största tidsoptimisten som finns och att mitt tempo är som en Duracell-kanins för jag tycker att jag skulle vara färdig, ha bearbetat allt och gått vidare för länge sedan medans hon tycker att jag befinner mej mitt i bearbetningen och mitt i allt så hon tycker tvärs om att jag kommit jättelångt mot vad hon hade förväntat sej om man skulle komma till det teoretiska. Detta ger mej en tankeställare för jag har lagt vårdnadstvist och kommande rättegångar längt bak i tanken för det är något som jag inte kan påverka och jag blir bara stressad av att tänka på det, kanske är det så jag ska göra med bearbetningen också - helt enkelt låta det ta den tid det tar. Jag mår inte bättre av att jag jäktar på det för som hon säjer så kommer det inte upp mer än vad man klarar av och det känns skönt att höra samtidigt som jag egentligen vet det för när jag läser min dagbok från skyddade boendet så säjer jag ju redan där att jag inte orkar med mer å ändå står jag upp flera månader senare.

Jag har länge funderat över en sak och det är något som jag tagit upp med andra men känt att jag grubblat på lite iallafall och det är att under mitt liv med Äcklet så försvann mina positiva minnen från tiden innan (mitt liv är delat i två delar ett före och ett under och efter Äcklet) där jag hade mängder med positiva minnen ifrån. Jag har minnen från mitt förhållande med Plumsen där det fungerade jättebra men detta försvann mer och mer ju längre förhållandet med Honom blev. Jag hade många killkompisar innan men de bröt jag med pga svartsjukan och dess konsekvenser (det erkände jag inte ens för mej själv för en månad sedan) och detta raderades ut ur min hjärna kändes det som men nu kommer fler och fler upp. Detta tog vi upp idag och hon sa kort och gott att det är oxå en överlavnadsinstinkt för det gör för ont att minnas, att inte kunna göra dessa saker längre samt att man inte orkar se sej själv som den personen man var då som hade "positiva" sidor och som gjorde att man hade ett positivare liv.

Jag köper hennes förklaringar och det gör jag med tanke på att jag hela tiden såg mej själv som en negativ person som inte kunde något, inte klarade något och att ingen brydde sej om mej för jag var inte social. Detta tror jag att jag gjorde för att i min "roll" som jag spelade tillsammans med Honom så ingick det att jag för att slippa bestraffningar suddade ut mej själv och för att jag skulle stå ut så la jag skulden på mej själv istället för Honom. Det är först på sista tiden som jag kunnat försonas med tanken att det var Han som valde att göra detta mot mej och även barnen, det var inte jag som fick Honom att göra det. Jag var så hjärntvättad att jag tänkte så där mitt i Helvetet. På något sätt så gjorde det mindre ont på utsidan när det gjorde ont på insidan oxå och det låter sjukt men jag tror inte man kan förstå det innan man varit i sitsen.

Jag förstod det inte tidigare men jag inser att de gånger som jag träffade unga flickor inom mitt yrke som hade skurit sej själva, och vissa hade skurit bort delar så sa de alltid att de inte hade gjort det för att dö utan för att det skulle göra mindre ont på insidan. Jag hade det tvärs om jag ville att det skulle göra mindre ont på utsidan och insidan var redan så nedtryckt så det gjorde inget om den trycktes ner ännu mer för när jag var som svagast det var då som Han lät mej vara. Det känns så hemskt för jag förstår verkligen inte hur jag kunde klara detta men jag gjorde det och kanske kan jag se det en dag. Ju mer jag bearbetar dessto mer inser jag att den sista misshandeln var ett pris som jag fick betala för att kanske slippa Honom i resten av mitt liv och alla säkerhetsåtgärder ger mej en större chans att klara det. Om jag kommer att slippa Honom det står i stjärnorna men jag tänker aldrig mer sätta mej i en sån låg sits igen och jag tackar varje dag att jag överlevde för jag vet att min tanke var under många år att jag inte skulle komma från Honom med livet i behåll. Jag har dock många människor att tacka för all hjälp, stöttning och puschning som jag fick efter att jag kommit från Helvetet! Ingen nämnd och ingen glömd heter det ju och de personerna vet att jag kommer ha dem i mitt hjärta i resten av mitt liv och även i barnens hjärta. Vissa från boendet skulle jag inte överleva utan att veta att jag har dem i "bakfickan" och kan ta fram dem när jag behöver dem - och det gör jag med jämna mellanrum!

Puss och godnatt från Häxansurtant   som nu ska gå till sängen och läsa lite!