Idag känns det som att terapin rörde upp en osäkerhet inom mej som jag inte känt på en evighet - och det är vad det är jag egentligen känner! Jag litar inte på mina egna känslor! Under alla åren som jag levde i helvetet så blev jag en mästare på att dölja de "negativa" känslorna för mej själv - att det gjorde ont efter slagen som jag precis hade fått för jag visste att om jag visade det så triggade det till fler slag, om jag visade att de elaka och nedvärderande kommentarerna hade effekt så kom det fler än om jag låtsades att de inte fastnade! Jag lärde mej med andra ord att ha en rustning och att inte visa hur det kändes på insidan för jag visste att det användes mot mej och att det gjorde att jag blev bestraffad värre! I början var rustningen inte så stark så den brast när jag var ensam eller när han befann sej i ett annat rum! Hur många gånger låste jag inte in mej på toaletten för att låta tårarna rinna och tryckte ansiktet i en handduk för att det inte skulle höras ut att jag grät för jag visste att någon ånger skulle han inte känna men det skulle vara som att hälla bensin på en eld och jag skulle få ännu mer av det jag redan hade fått av när jag kom ut igen! Min frihet var de timmar som han var på jobbet även om jag var kontrollerad via telefonen med jämna mellanrummen men då kundej jag vara mej själv och jag kunde lyfta av min rustning och framförallt kunde jag ha alla känslor som man har som människa! 

Idag under terapin kom vi in på ett ämne som jag vägrat att prata om på dessa tillfällen nämligen hur allt som hände under tiden i helvetet påverkade min relation med barnen! Varför jag vägrat prata om detta vet jag egentligen inte för vi har pratat om allt hur ont det än har gjort men detta har troligen gjort för ont och det gjorde det idag med och kommer att göra nästa gång med när vi ska fortsätta med det för jag inser att jag har inte fått bygga upp relationen med mina egna barn! Han har varit avundsjuk på sina egna barn för de har tagit fokuset från honom och jag har inte passat upp på bara honom! Idag tittade min terapeut på mej och jag hör henne säja: "Hur klarade du av denna tiden? Jag förstår inte det!" Och när hon uttalar de orden så inser jag hur sjukt det var!  

Jag ser bilden framför mej! Jag hade legat på sjukhuset och fått Skruttan! Eftersom det var lite speciella saker när hon föddes så blev vi kvar på sjukhuset och han var vansinnig över det när han åkte hem och när han kommer till sjukhuset dagen efter så ser jag på hans sätt att komma in i rummet att detta kommer att gå åt helvetet! Han kommer att få ett utbrott här och jag kommer att skämmas livet ur mej bland alla andra föräldrar som är lyckliga och kära oh bara njuter av att vara föräldrar! Vi går till cafeterian och där beklagar han sej hur jobbigt det är för honom hemma och att behöva åke till sjukhuset för att träffa oss och att han saknar oss och jag är så förbannat dum så jag köper detta och skriver ut mej och Skruttan på eget ansvar! Jag hinner innanför dörren hemma innan de första slagen kommer för att jag har gjort så att han inte kunnat göra det som han lovat några "vänner" att han ska hjälpa dem med! Jag minns än hur det kändes efter att vara helt slut efter att ha fått barn och förändringarna som  sker i kroppen och så få detta bara man kommer innanför dörren! Jag var livrädd och allt jag tänkte var att jag måste skydda henne för hon var så liten och oskyldig! Den dagen började kampen för att mina barn skulle överleva! Jag var en idiot som gick på hans lögner i framitden för innerst inne så visste jag att det var lögner men hoppet är det sista som lämnar en.........

Under de veckor som gick efter att vi kom hem så var jag med och snickra, lärde mej att vara mamma, skötte hela huset med städning, mat, hade honom att passa upp på 24 timmar för att vi skulle bli bestraffade så lite som möjligt........... jag skötte allt för att det skulle vara så lugnt som det bara kunde och jag fick världens depression som redan hade börjat under graviditeten och då blev jag bestraffad för det med för jag var svag!

När vi pratade om detta och jag fick frågan av henne hur jag klarade detta och hur jag hade klarat liknande situationer med de andra barnen så kände jag bara att det fanns inget val - jag var där och besluten kändes där och då som att jag var delaktig i men idag så inser jag att jag inte var delaktig i dem för fem öre så kände jag att den insikten gjorde ont! När vi sedan nystade vidare så trodde jag att hela jag skulle gå sönder när hennes frågor och vårt samtal fick mej att inse att hans agerande gjort att jag haft det svårare att knyta band och få en relation till mina barn! Den relationen har jag byggt upp när han inte varit närvarande utan varit på jobbet för han har varit som en "kil" mellan oss! Han har försökt vända barnen mot mej när de var så stor att de förstod för jämt när han berättade för mej att jag var äcklig och värdelös och allt det så satt de i hans knä eller så var de i samma rum om de var vakna! När de var små så kom alltid något emellan när jag höll på med dem som "Måste göras" på en gång och jag vågade inte säja nej för jag visste vad som hände om jag sa det! Det kändes så hemskt att inse detta och det kändes som att det fanns inte något som kunde kännas värre än detta!

Då kom frågan " Vad känner du när vi pratar om detta?" Jag tänkte efter och jag verkligen kände och allt jag kände var tomhet! Jag kände mej helt tom, som ett eko inom mej för det var så mycket som fattades så mycket som jag saknar från den tiden och det känns som att det finns så mycket som jag skulle ha fått så mycket som man har "rätt till" om man fått tre barn! Hon tittar på mej när jag gett henne det svaret och så säjer hon bara att hon känner sorg när jag berättar det, hon känner sorg från mej och hon hör sorg i min röst när jag berättar det och då känner jag bara att det är ju egentligen det jag känner men ändå är det tomhet! Och då känner jag kluvenheten! En tår kommer och jag kan inte hindra den - jag som inte gråter när människor ser kan inte hindra den och så tittar jag på henne och säjer bara: Jag kan inte känna sorg för det känns som att det är jag som valt det!

På en gång som jag sagt det så inser jag att det är så det är! Trots alla timmar som säkert blir dyng kanske även veckor och månader om jag skulle lägga ihop allt på att bearbeta och försöka lägga skulden där den hör hemma så känner jag än skulden över att jag valde fel person att bilda familj med! Jag känner fortfarande skuld över att jag stannade kvar trots att jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att komma därifrån flera gånger och jag klarade inte det för att jag inte hade möjligheterna och han hindrade mej gång på gång. Jag hade kommit därifrån men barnen hade varit kvar i helvetet. Jag känner skuld över att jag skaffade fler barn med honom eller att jag skaffade barn över huvudtaget ändå kan jag inte tänka mej att leva en endaste dag utan dem - ändå var det när första barnet som inte finns idag låg i magen som allt började och när Skruttan låg där som allt började på allvar, ett av barnen är inte mitt beslut! Jag vet att om jag hade den kunskapen och erfarenheten jag har idag så hade jag tänkt annorlunda och ändå så är det skuld jag känner och nu känner jag bara efter denna terapi är det därför som jag inte tillåter mej känna sorg över det som har hänt?

Finns det en del inom mej själv som tycker att jag får "skylla mej själv" att det som har hänt har hänt för att jag har gjort de val som jag har gjort eller hur är det egentligen som jag resonerar när det gäller mej själv? För jag tänker ju inte så när det gäller andra! Varför är det så lätt att vara dömande mot sej själv och se på mej själv med andra ögon än andra? Jag vet att jag inte förtjänade den här behandlingen, inte slagen och inte alla de nedvärderande orden, kommentarerna och alla vidriga namn som jag haft under alla åren och jag vet det och det är det som gör mej så frustrerad att jag någonstans ändå lägger skulden på mej själv! Det gör ont att fått denna insikten idag men samtidigt så ger det mej chansen att ändra det och kanske kan jag en dag känna sorgen och bearbeta den men jag vet att jag idag tog ett kliv till mot ett liv som inte innehåller detta och det är jag glad för!

PUSS    till dej från Lilla mej   

............men ibland så kan jag inte låta bli att önska att det vore det någon gång! Idag har det varit en sån där dag när för mycket har gått för mycket emot men jag överlevde det med men det känns att orken som finns nu är inte densamma som den en gång var. Jag erkänner jag är slut både fysiskt och psykiskt och minsta grej får det att rinna över för det är för mycket och har varit under för lång tid. 

Jag och en på barnens dagis har funderat och utrett varför inte Skruttans papper om att hon är placerad på skolan har kommit! Att våran post tar längre tid det är ett faktum men att den tar så här lång tid det finns inte på kartan så förra veckan tyckte vi att nu var det färdigväntat och hon började nysta i detta efter mitt godkännande! Idag känner jag bara att jag kokar och att det är tur att det är fler än jag som vågar ta tag i saker för det visar sej att när kommunen upptäckte att det inte fanns någon adress då visste man inte hur man skulle göra med placeringen så då lät man det bara vara så hon var inte placerad. Det får mej att koka för om man har skolplikt då ska det inte ligga på fröknar på dagis och föräldrars ansvar att kolla hur situationen än ser ut runt dem för det ska vara lika regler som gäller för alla! Det som fick mej att explodera det var det att de inte kunde skicka brev och information till mej på den adressen som vi använder för då hamade den i rullarna och Skruttan blev en person som hamnade i de offentliga paprena. Jag såg rött och jag hade kunnat åkt till dem och frågat om de hade ett system så var från 1800-talet. Hur kan man bara få ha det så här? Vi löste det till slut med en lösning som jag inte hade haft om jag inte hade haft utomstående personer som ställer upp för mej men det är så sjukt att det inte finns lösningar och att man hela tiden ska behöva tänka och hitta lösningar. Det känns som att det hela tiden blir så tungrott och jag vet inte hur länge till jag orkar ha ett liv som ser ut så här men vad finns det för alternativ ~ att vi finns med i papper och är lätta att hitta och det är inget alternativ! Men varför kan det inte vara lätt något i denna situation..........................

Efter denna underbara dag när massor annat hände som jag inte ens orkar ta upp för det är så vidrigt jobbigt var det dags för min terapi! Förra veckan så sa min terapeut till mej att jag hade stängt av och att jag tom hade stängt av mot mej själv. När hon sa detta så kändes det som att hon pratade om någon annna än mej! Jag var inte avstängd för jag kände och reagerade och jag släpper in människor och jag tar in intryck och massor av sånt! Under veckan som har gått har jag insett att jag har stängt av och jag har gjort det för att överleva för jag orkar inte. Det finns inte energi till vardagen så hur ska jag orka med allt annat! Detta var vidrigt att inse! Sen kom insikten om att jag hela tiden varit en bricka i spelet och jag inser att jag varit det sen innan vi blev ett par och det sved! 

När jag började på terapin var allt jag ville att hon skulle ställa frågor till mej som fick mej att tänka längre än jag vågade då ~ nu när hon gör det så önskar jag att hon inte skulle göra det för jag inser att det finns så mycket som jag bär med mej och som kommer att göra sej påmint och ont i resten av mitt liv. Jag har så många ärr som kommer att rivas upp i olika situationer men samtidigt har jag insett att jag överlever dem för jag har bevisat det för mej själv gång på gång! Jag har kommit förbi dem och de har läkt och för varje gång som de har rivits upp så har jag fått bekräftelse på att det inte är samma beteende som komer som följden på dem som det var när såret blev till! Jag inser att jag har kommit så långt på min väg men samtidigt så inser jag att jag har sååååååååå långt kvar att gå men jag kommer att klara det och för första gången blir jag inte livrädd när vi pratar om att vi ska avsluta och vi tom bestämmer ett datum för jag inser att jag kommer att klara det!

Jag var ingen när jag kom från Helvetet för jag hade tillåtit att jag själv hade raderats ut och jag har sett det som att det är hon som har byggt upp mej igen men jag inser nu att det är jag som byggt upp mej själv och att hon har hjälpt mej! Jag kommer att rasa och falla många gånger i framtiden men jag kommer att klara det och för varje gång som jag gör det så kommer det att gå fortare att resa sej för jag har mer erfarenhet av det ~ och den är det bara jag som kan ge mej själv! Ingen kan servera den till mej!

Så arg som jag är just nu har jag nog aldrig varit i mitt liv! Jag känner mej lurad på massor, känner att jag blivit utnyttjad, känner mej äcklad av att jag blivit utnyttjad och jag förstår inte att det kunde bli så här och att jag kunde låta det hända och då blir jag ännu mer arg och det finns inte någon som kan ta emot denna ilska. Det leder till en maktlöshet för att jag inte kan påverka hur situationen är och att livet inte är som jag tänkte eller ville och för att det är så olikt det livet jag trodde att det skulle vara! Jag inser att jag har rätt att vara arg för jag kan inte rå för att det blev så här och det är inte jag som har påverkat det eller påverkat det för det är som jag skrev igår ~ jag var bara en bricka i spelet och det var inte jag som bestämde spelreglerna så vem skulle inte vara arg i min situation när det kommer upp grej på grej, minne på minne där man ser och förstår att man bara var ett reskap för att förverkliga hans plan och mål! Jag och barnen är därifrån och det var priset jag fick betala och en dag kanske jag inte är arg längre utan har bearbetat detta klart men här och nu ska jag tillåta mej att känna det jag känner ~ vare sej det är positiva eller negativa känslor!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Nu känns det som att vardagen är tillbaka på allvar för nu är barnen tillbaka på dagis efter julledigheten och jag har tom börjat min terapi efter julluppehållet och kommit fram till mitt beslut efter mycket stötande och blötande med mej själv och mina egna tankar och känslor och jag har kommit fram till att för första gången så känner jag att jag är beredd att avsluta terapin för jag känner att jag vågar se vad det är som har hänt i mitt liv och äntligen så vågar jag se hur det påverkat mej och hur det påverkar mej än idag men jag är inte rädd längre för att hamna i samma sits igen för jag är starkare i mej själv än jag någonsin varit i mitt liv för jag viker inte en tum på det jag tror på eller det jag tycker eller tänker. För första gången i mitt liv står jag upp för den jag är och det jag tycker och respekterar inte människor mej för den jag är så  har de inte en plats i mitt liv och det är som jag sa till min terapeut idag att jag känner att det finns inte något utrymme för dem som inte respekterar mej för den jag är för de tar för mycket energi och jag är för skör och har för mycket som är viktigare att lägga denna energin på! Och för en gångs skull tycker jag inte att jag är hemsk som tänker så och jag känner att bara det är ett framsteg. Nu ska jag ta nästa steg i min rehabilitering och det är att vi nästa gång ska bestämma ett datum som är avslut, vilket kommer att vara jobbigt eftersom jag fortfarande har jättesvårt för avsked men sen ska jag ta nästa steg och det är att börja samtal med min psykolog på hjärskadeteamet för att acceptera att jag har fått en hjärnskada och acceptera att den påverkar mitt liv och min vardag och jag vet att det är det jag behöver för att komma vidare från där jag står nu! Jag är stolt över att jag har litat på mej själv i detta och inte tänker på så många om utan detta är det som känns rätt här och nu och det är det jag går på!

Idag när jag kom till min terapeut så kände jag verkligen att jag hade tänkt på vad jag hade på mej! Inte för att jag skulle vara fin utan för att jag skulle försöka att dölja att jag gått ner så mycket som jag ändå har gjort av medicinerna. Eller egentligen är det inte massor om jag hade haft att ta av men när det inte fanns massor att ta av innan så märks det varje kilo som försvinner. Jag insåg ganska fort att det var bortkastad tid som jag lagt ner på det men det känns även bra på ett sätt för hon märker verkligen hur jag mår både på in och utsidan för det var som hon sa till mej idag att det märks sån skillnad på mej nu och när jag kom till henne och nu när jag är där och jag känner att jag har verkligen gjort framsteg. Från början kom jag hela tiden till ett försvarsläge där jag tog mej själv i försvar med näbbar och klor idag kan jag på ett helt annat sätt säja att om det hade varit idag så hade jag inte funnit mej i det som jag gjorde då. Idag kan jag se det mer med en utomstående persons ögon för jag är inte inne i kaoset och jag är inte inne i traumat på samma sätt och jag kan se att det finns så mycket runt allt som hände som också måste bearbetas men som aldrig kunde bearbetas just för att traumat med misshandeln blev men även för att övergreppen mot barnen kom upp i samma veva. 

Det finns så mycket som ligger inom mej som kommer upp när vi sitter och pratar. Idag kom ett minne som jag idag kan känna att han agerade så barnsligt men då fick mej att må jättedåligt och att jag var världens sämsta mamma! Skruttan var liten och hade ätit välling ett tag så vi skulle byta napparna eller vad det kallas på nappflaskarna till den med större hål och naturligtvis föll det på min lott som allt annat at köpa dessa. De hade legat i skåpet i köket ett tag och när han en kväll gjorde välling till henne skulle han byta och blir galen när han ser att jag köpt samma storlek som de vi redan hade! Flaskan utan kork flög över köket och vällingen skvätte. Jag var fortfarande rätt stark psykiskt på den tiden på ett sätt vissa gånger och detta var en av de gångerna så jag vägrade att städa efter honom och gick ut.. När jag kommer hem var det värsta upptorkat och i en vecka var det tryckt stämning i Helvetet! Sen kom bestraffningen

Kanske är det så att vardagen kommer tillbaka och att det är så att ibland behöver man ett brejk från den för att se att man klarar mer än vad man tror ~ på egen hand och att man då ser att man kommer framåt även om man "bara" har sej själv att lita och diskutera med och sina vänner! Jag är glad att de finns och jag är glad att jag har börjat hitta mej själv igen och att jag bevisar det mer och mer för mej själv! Kanske hittar jag mina kilon med igen som min terapeut såg att jag tappat trots att jag försökte kamoflera det med en stor tröja men men...............................................
.......................

PUSS    till dej från Lilla mej    

I flera dagar har jag känt mej så liten och som om jag är på väg att ge upp! Jag har känt att jag lägger mej platt här för jag orkar inte komma framåt för det finns ingen energi och det har inte spelat någon som helst roll vad än människor har sagt till mej - jag har inte kunnat ta det till mej för det har inte varit så som jag har sett mej själv!

Igår fick jag denna texten av min Sis    och på något sätt så blev det en vändning för mej för det var inte på detta sättet som jag såg det!

"

KRAM till dej från Lilla mej   

Idag känns det som att allt som jag stått på bara rasade! Det började bli sprickor i den grunden som jag stod på förra veckan efter terapin men denna gången rasade verkligen allt och jag förstår inte att saker kan göra så ont efter så här lång tid. Att det kan vara så jobbigt när vissa saker kommer ikapp även om de saker som vi nu bearbetar inte har direkt med honom att göra utan med mej men åndå så är det som jag insåg idag - han har en skrämmande makt över oss fortfarande för det är han som är orsaken till att vårat liv ser ut som det gör idag. Det är han som är grunden till rädslan, skräcken och stressen som vi hela tiden lever med!

Förra gången som jag var hos henne så pratade vi om känslor och jag som hela tiden tyckt att jag har kontakt med mina känslor insåg att hon har rätt - jag har inte kontakt med mina "negativa" känslor som sorg och ledsamhet för att de har tidigare varit förknippade med bestraffning och nu gör det att kraften försvinner. Är jag arg så får jag kraft från ilskan men när jag är ledsen så bara är jag!

Förra veckan fick jag förklara i detalj hur mitt liv ser ut med de skyddade uppgifterna. Jag fick gå igenom vardagen och se vad det är som skiljer sej mot det "vanliga livet". Jag fick förklara för henne det som bara funnits i mitt huvud förut som aldrig uttalats för någon människa för att jag inte vill belasta andra med det,  nu var jag "tvungen" till det! På en gång så insåg jag att det finns så många "hinder" som dyker upp på flera olika ställen i livet och vardagen som man inte lägger ihop för att det blir för jobbigt och för tungt att bära! Nu fick jag lägga ihop dem, var tvungen att se........................................ När jag hade pratat klart tittade bara min terapeut på mej och sa: Det känns som att det är ett ensamt liv där ni lever i en bubbla! Samhället är utanför och ni ska leva ett så normalt liv som möjligt men är inte en del av det andra!

Precis så känns det! Jag kan komma fram till glaset i min bubbla men jag kommer inte längre! Vi ska vara en del av samhället men är ändå inte det för samhället är inte utformat på det sättet!

Idag har vi pratat om mej! Ett ämne som jag inte alls tycker om att vara inne och prata om för det rör upp så mycket! Jag kan fortfarande inte förstå att jag fann mej i situationen och jag kommer inte att kunna förstå det för jag hade för många lager skinn på min näsa innan jag kom in i förhållandet som suddade ut mej helt och hållet. Nu försöker jag att bygga upp mej själv igen, provar vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, vad jag vill och vad jag inte vill. Jag har insett för att jag ska kunna vara en fungerande mamma så måste jag även vara en fungerande "person" men det är som vi pratade om idag hur ska man orka/ klara allt när man har denna stress och press på sej hela tiden som ingen kan förstå. Jag har ingen som jag kan "idenifiera" mej med för jag har ingen som också lever i en bubbla! Hur ska någon kunna förstå som inte själv levt mitt liv??!!??

Idag tittade min terapeut på mej och frågade hur skulle du vilja att framtiden såg ut! Vad drömmer du om?

Jag blev stum och då slog det mej jag vågar inte drömma om en framtid, jag vågar inte hoppas att det finns en framtid för jag orkar inte bli besviken en gång till. Det är så många drömmar som krossats, det är så många människor som dömmer mej efter det som säjs eller skrivs och så många felvärderingar om/på mej så jag vågar inte tro att det kommer ett efter! Jag våar inte hoppas för jag har som vana att jag bara blir sårad, att jag åter får krossade drömmar och att jag bara blir besviken. När jag inte orkar så kommer det kränkande saker om mej, hur jag är eller vad jag ger sken av! Jag orkar inte att folk som jag gett förtroende vänder det mot mej och jag känner det som att jag inte kommer att orka ta nästa steg! Hur ska jag hitta kraften efter så lång tid och så mycket kämpande?

Kanske är det idag jag ska ta ett beslut!!!!!! Jag vill inte och jag orkar inte mer!!!!!!! Hur mycket ska en människa egentligen stå ut med och klara??!!??

  Idag var det åter igen dags för min terapi och jag känner att just nu så är det jobbigt med den men samtidigt så vet jag att jag behöver den för att komma framåt och för att få insikt. Jag har fastnat i mitt tänkande och jag behöver någon som ställer dessa frågor som får mej att tänka längre än vad jag vågar göra när jag tänker själv ~ för jag stannar där det gör för ont. Det är först när man försöker glömma saker som hänt som man inser att man har ett bättre minne än vad man själv trodde för minnen påverkar en mer än vad man tror.

Idag fick hon mej att inse att jag måste tillåta mej själv att acceptera det som har hänt även om jag önskar att det inte hade hänt, att jag måste acceptera att det påverkar mej idag och troligen kommer att göra även i framtiden, att acceptera att det finns åtgärder som jag kan göra för att jag ska känna mindre rädsla och frustration men även att jag måste acceptera mej själv precis som den jag är!

Jag tycker att det låter så lätt för på ett sätt så accepterar jag att detta har hänt eftersom jag har gjort en polisanmälan och stått fast vid den men samtidigt så är det en sak att säja, göra eller skriva det men det är en annan sak att acceptera det inombords och det vet jag att jag inte har gjortfullt ut. Jag kan fortfarande inte uttala orden " att jag har varit ett offer" och ändå är det just det som jag och barnen har varit.

Jag har svårt att acceptera att mitt liv har annan form än andras, att vi inte är med i några papper eller att man kan ge ut upplningar om sej själv som andra bara tar som en självklarhet att man kan säja. Jag har inte accepterat att jag kommer att behöva berätta för barnen att de inte kan berätta allt, att de inte kommer att kunna vara med på gruppbilder och så vidare. 

Jag vill inte acceptera vare sej det som hänt eller hur det påverkar mej för det känns som om det blir för mycket då och jag kommer inte att orka bära det. Samtidigt vet jag att jag måste göra det för att kunna komma vidare ~ kunna ta nästa steg. Jag vill vara fri och kunna starta ett nytt liv. Det finns en del i mej som bara vill ömma och gå vidare men hur ska man kunna göra det när man hela tiden blir påmind av olika händelser och ord, lukter och man hela tiden är rädd.

Jag kan ännu inte efter mer än två år sova med alla lampor släckta. Ja jag kan säja att det är för barnen om de vaknar på natten men jag klarar inte av det när barnen inte sover här heller. Jag klarar inte mörker vare sej det är ute eller inne för i mörkret har jag inte kontroll. Jag har inte kontroll i relationer med andra människor heller men jag släpper inte alla inpå mej heller för jag är livrädd att bli sårad.

Jag kan överanalysera ett meddelande bara för att se om det finns dolda meddelande i det. Jag vänder och vrider på alla ord för att förstå det som inte står skrivet. Allt bara för att inte bli sårad och sviken ännu en gång. Samtidigt vet jag att jag kommer att bli det för det hör till livet men jag vill inte, klarar det inte många gånger till. 

Någonstans måste jag hitta min "fristad" dör jag kan känna mej trygg, säker och att jag kan slappna av för det är som min terapeut säjer att detta som jag lever i är inte mänskligt. Hur man hittar det har jag ingen aning om men en dag kommer jag att hitta det och kanske kommer jag en dag få samhället inse hur verkligheten ser ut och göra att så man som offer kan känna sej trygg men fram tills den dagen får jag fortsätta att kämpa och försöka acceptera och väga släppa in människor i mitt liv och lita på att alla inte kommer att svika och såra mej!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag fick jag beskedet att rättegången inte skulle bli på det datum som jag hade fått först men jag vet inte om jag känner att det är en lättnad eller inte för allt hade sin fördel men nu kan jag bygga upp säkerheten och jag kan förbereda mej på ett annat sätt men det är inte det som fick mina ögon att öppnas utan min terapi!

Jag som har suttit i den stolen och pratat med henne så många gånger insåg idag att jag är livrädd för allt som är okänt och som jag inte kan styra och att jag tänker så mycket mindre om mej själv än vad jag egentligen är. Och det var en insikt som verkligen gjorde ont!

Idag när jag sa att jag känner mej så tom på energi, på kraft och på allt och jag vet inte hur jag ska klara att kämpa framåt så bara tittade hon på mej och säjer: Är det så konsitgt tycker du? Du är ensam i vardagen med tre små barn, vardagssysslor och allt och sedan har du detta med rättegång, vårdnad och rädsla! Är det konstigt då?

Jag kände på en gång: Nej inte om jag tittar på det med utomståendes ögon men med mina!!!!

Det var så vi kom in på detta med rädsla och oro. För mej så hör de fortfarande till känslor som man inte har och som inte är accepterade för jag är så van att bli bestraffad för dem genom slag eller förnedrande kommentarer och nu ska jag plötsligt stå upp för dem och erkänna dem.

Jag kan idag erkänna efter min terapi att jag är livrädd för det som jag inte har kontroll över och att gå in i saker och relationer som inte jag styr. Jag vet inte hur jag ska klara nästa steg eller nästa händelse i mitt liv men jag vet idag att jag behöver inte veta det för det har jag inte gjort tidigare heller. Jag har överlevt och jag kommer att överleva ännu en gång om det inte blir som jag tror och hoppas för idag har jag ett nät som jag inte hade tillåtelse att ha förut för jag fick inte ha någon annan än honom. Jag kan inte veta hur morgondagen ser ut, det finns inget facit för framtiden och jag måste lära mej att alla inte sårar mej!

Det känns så hemskt att jag alltid tror att jag ska vara den som blir sårad, den som blir övergiven. Jag är livrädd för förändringar för att jag vet vad jag har idag men jag vet inte hur de ser ut imorgon. Jag vet inte hur det ser ut när jag kommer till rättegången, vilka frågor jag kommer att få, eller vad mäniskor kommer att tänka och tycka om mej, Jag vet inte hur jag kommer att reagera och jag vet inte om jag kommer att rasa ihop som ett korthus efteråt men jag inser att jag kommer inte att få det svaret. För en gångs skull måste jag låta det som händer hända och inse att jag inte kan styra det! Jag är inte mer än människa!!!!

Om jag inte vågar släppa människor som bryr sej om mej in på livet hur ska jag då få det bevisat för mej att inte alla vill trycka ner mej eller såra och skada mej?!? Det går inte det vet jag men ändå så är jag livrädd. Minnena kommer som spöken på en gång och påverkar mej mer än jag vill och det skrämmer mej med! Om man inte vågar så vinner man inte heller men jag känner mej så liten och så rädd just nu. Känns som när man var liten och trodde att det fanns spöken under sängen och jag vill inte känna så här. Jag vill ha mitt gamla jag tillbaka, som jag var innan jag träffade Äcklet den som vågade och som trodde på sej själv, som stod upp och visste vem jag var. Jag klarade motgångar och jag visste att jag var stark. Det är så mycket som han tog ifrån mej under dessa år, han raderade ut mej och det känns så hemskt. Nu kämpar jag med att försöka bli mej igen och det är något som man som vuxen inte skulle behöva.

Han raderade mej precis som man kan göra med en streckgubbe som är ritad med blyerts och ännu en gång får jag jobba med att bygga upp det som han förstörde nämligen mej. Jag får lära mej ännu en gång vad känslor är och att man inte blir bestraffad för att känna de "negativa känslorna" och kanske lyckas jag en dag att våga och att lita på mej själv och min känsla! Kanske blir jag åter igen en hel "streckgumma"

PUSS    till dej från Lilla mej   

Igår var det nog ett av de nyttigaste terapitillfällena men santidigt ett av dejobbigaste som jag varit på. Jag fick konfontera mej själv med hjälp av henne och att hon mer var så att hon berättade vad hon såg. Jag vet att jag många gånger i livet ser mej själv som mindre betydelsfull att inte man ska lägga så mycket vikt vid vad jag tycker eller tänker men det som fick mej att reagera igår var att hon på ett så tydligt sätt kunde se att jag gör detta mot mej själv.

Jag tror att jag alltid har haft en snedvriden självbild men att den blev ännu mer snedvriden under åren i Helvetet. Ibland önskade jag att jag vågade fråga dem som jag har kontakt med hur de ser på mej men jag skulle inte våga det för jag är livrädd för svaren. Jag känner att jag nästan ber om ursäkt vissa gånger för att jag finns till eller för att jag öppnar munnen och har en åsikt. Detta är något som ligger omedvetet och jag tror att det har med det att jag varit nedtryckt under så många år och fått höra hur ful, äcklig och värdelös jag varit.

Igår när hon ställde frågan till mej; Varför gör du så här mot dej själv? Varför förminskar du dej själv? Är det någor som jag sänder ut som gör att du känner så?

På en gång kunde jag svara på att det inte var något som hon sände ut som gjorde att jag kände så men jag kunde inte svara på frågan varför jag förminskar mej själv och det jag tycker och tänker för jag vet att jag har samma rätt som alla andra att ha en åsikt och finnas till men jag gör ändå detta mot mej själv. Jag känner att det gjorde så ont att få den insikten men samtidigt så var det nyttigt för det får mej att kunna tänka på det och kunna jobba så att detta försvinner för jag vill inte förminska mej själv.

Idag när jag pratade med min älskade Sis så inser jag att jag gör det i så många situationer. Om det finns mat kvar och någon annan vill ha det så får de ta det även om jag ville ha det för varför ska jag ha det?!? Om jag har en åsikt så säjer jag allid efteråt att det är ju vad jag tycker! ~ skulle inte personen som jag pratar med förstå det själv och det känns som att jag lika gärna kunde säja förlåt att jag tycker något.

Jag skulle kunna göra en lista som vore enorm när jag förminskar mej själv men jag vill ju inte göra det ~ et var ju så jag hade det i Helvetet att jag blev förminskad men även nedtryckt. Bara min "näsa kom ovanför vattenytan" så blev jag nedtryckt igen och nu inser jag att det är samma sak som jag gör mot mej själv. Jag ska arbeta med det men det gör så ont att se att jag gör detta mot mej själv. Och det som skrämmer mej var att min terapeut sa att när jag förminskade mej själv fick jag ett annat kroppsspråk, röst och liksom "krömp" och det känns så hemskt att det kan synas så tydligt samtidigt som detvar nyttigt för mej att höra att det inte bara var orden utan även sättet att säja det och hela mitt kroppsspråk som visade det.

Inatt har jag funderat över orsakerna till att jag gör detta och jag tror att det är som hon säjer att jag lärde mej det beteendet när jag bodde i Helvetet för att jag visste att om jag gjorde mej liten så slapp jag bestraffningar eller de blev iallafall lindrigare. Då var det en fråga om liv eller död men det är det inte idag och ändå så gör jag det! Jag har visat att jag har kraften att fortsätta att kämpa trots att det är motvind men ändå kan jag inte se mej som den jag är. Jag tillåter inte mej själv att vara den som jag en gång var ~ en som inte bad om ursäkt för att finnas eller att tycka saker. Jag vill inte vara sån som gör det och ändå så har jag gjort det under så lång tid. 

Jag inser att jag har en lång väg kvar att vandra innan jag bearbetat vissa delar av det som finns inom mej för jag inser at bearbetningen kommer att fortgå under hela livet men jag kommer inte att påverkas av den på samma sätt. Jag kan vara glad at det finns människor runt mej som kan visa för mej och hjälpa mej att se saker som jag glr motmej själv, att de finns där och stöttar mej. Min självbild är det bara jag som kan bygga upp och rätta till så att den överensstämmer med verkligheten men det är så mycket lättare för mej att ta åt mej av det negativa än av det positiva. Jag är nog rädd för att veta hur andra ser mej för det kanske är samma person som den jag ser när jag tittar och tänker på mej själv. Kanske kan den förändras bara jag får fler vinklar på hur andra uppfattar mej och en dag bli övertygad om att jag inte är den svaga, som inte klarar mycket som jag fått höra varje dag under flera års tid som ett mantra.

PUSS    till dej från mej