Igår efter beskedet hos läkaren men även idag så känns det som att jag har gjort en resa i, tiden ~ tillbaka till den första natten på det skyddade boendet! Jag hade ont precis överallt efter alla slagen och sparkarna men jag behövde inte höra stegen och rösterna i sjukhuskorridoren men alla andra ljuden som inte var bekanta var fortfarande skrämmande och gjorde att jag var på helspänn! Det kändes som att allt hade tagits ifrån mej och jag hade inte ens mitt eget namn längre och det kändes som att jag hde försvunnit lite till! Mamma hade lämnat mej där och det kändes som att jag inte hade kontakt med världen utanför och det fanns "nya regler" som jag skulle lära mej att leva efter! Jag hade inget mer än kläderna som jag hade på mej som var mitt och jag kände mej ensam och övergiven och tomheten var enorm och jag gav mej själv ett löfte där och då att jag ALDRIG mer skulle ta något förgivet. Allt jag visste att jag hade var här och nu! Jag var inte lovad en morgondag, jag var inte lovad att jag skulle kunna gå utanför dörren dagen efter och jag lovade mej själv att jag skulle värdesätta varje stund på ett helt annat sätt än jag hade gjort tidigare i livet för tidigare hade jag tagit dessa stunder så förgivet för de bara fanns där varje dag! Jag kunde gå ut i skogen, jag kunde åka till affären och jag kunde göra det som man bara tar förgivet att man gör i livet även om jag var kontrollerad men plötsligt så var det borta.

Sen kommer vardagen även om den inte är som den en gång var och med den så kommer tanken att "jag måste städa idag så gör jag det med barnen imorgon" men varför tänker man så egentligen? Vad är det som säjer att det kommer en morgondag och barnen och den glädje som de ger är viktigare än att det är städat och undanplockat här hemma! Varför tänker jag inte istället att jag gör detta med barnen idag och OM det kommer en morgondag så städar jag då! Egentligen så vore ju det den mest sunda tanken för det var ju det jag lovade mej själv att jag skulle ta tillvara på varje stund! De stunderna är ju de som ger mej kraften att ta nästa steg, det är ju de stunderna som ger mej glädjen. Barnen och jag gör massor av roliga saker tillsammans och vi hittar på massor med saker men egentligen så skulle man ta chansen så mycket mera för det är ju det som ger mest!

Igår när jag kom hem så slog mej tanken "om detta var min sista dag att leva vad skulle jag göra då?" Svaret är inte självklart för det finns massor av saker som jag skulle vilja göra men jag vet att jag skulle inte prioritera att städa och ha kliniskt rent hemma och såna saker. Jag vet att det är saker som man måste göra för att livet ska fungera men kanske är det så att man lägger så mycket vikt vid de sakerna så att man glömmer det som ger livet en mening och som gör att livet får det lilla extra, att man får den lilla extra glädjen och den lilla extra betydelsen i livet. Innan allt hände var jag dagligen ute i skogen med hunden på promenader men jag uppskattade det inte för jag tog det bara så förgivet för det var en del av livet men jag vet hur mycket jag saknade det när möjligheten inte fanns! Varför är det så att det ska behöva hända något innan man värdesätter det som man har runt sej! Varför är det lättare att se det negativa än det positiva? För hur många gånger ser man inte att det är dammtussar på golvet som man "måste" dammsuga upp istället för att se att det är sol ute och att man borde ta tillfället att gå ut och njuta av den?!?!?!?!

Jag är på ett sätt glad över att jag gjort denna "resa" för på ett sätt har den fått mej att inse att man inte ska ta saker förgivet i livet för de kan försvinna på en sekund eller genom en handling. Idag när jag får världens hårdaste kram av Liten och kommentaren "Min älskade mamma" så känner jag att den stunden är värd mer än allt annat! Jag känner att det finns stunder som man låser in i hjärtat och som kommer att stanna där för evigt och jag önskar att varje gång när jag kommer till valet att jag ska välja mellan två saker att jag kan minnas löftet som jag gav mej själv den natten att jag ska leva här och nu inte planara för hundra år framåt! Jag vet att man måste ha framförhållning men samtidigt så finns det stunder som inte kommer tillbaka! Man får bara en chans och väntar man för länge så försvinner den! Allt kan förändras på en sekund, med en diagnos eller med ett ord och när man kommer dit så är det bara så att man måste tänka om!

Jag känner att denna resa har lärt mej massor och jag vet att jag många gånger borde tänka på andra sätt än jag gör. Den enda människan som jag kan påverka och som jag kan få att påverka det liv som jag har och lever är mej själv! Det finns faktorer som jag inte kan påverka och det finns måsten som jag inte styr över men jag styr över många saker som påverkar min vardag och jag styr över många glädjeämnen i livet bara jag väljer att se dem och ge dem ett utrymme! Bara jag väljer att prioritera dem och prioritera rätt och de valen ligger hos mej och ingen annan! Kanske är det så att ibland behöver man ett besked som inte är så positivt och ibland behöver man motgångar för att ännu en gång bli påmind om att livet är här och nu inte imorgon och inte i nästa vecka eller när överklagan är över! Det gör ont att få "domar" men ibland så behövs det ett uppvaknande men jag önskar att de inte var så många men kanske är det priset jag får betala för att jag och barnen en dag ska få ett tryggt och bra liv! Kanske kommer jag en dag att vara tacksam över de saker som jag fått lära mej och de insikter jag fått under denna resa men framförallt att jag fått lära känna mej själv och mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag aldrig någonsin hade fått chansen att göra annars!

Jag har betalat ett pris och någon gång måste jag få det jag betalade för ~ ett liv med glädje och där jag kan leva och njuta! Hoppet är det sista som lämnar en och en dag så kanske det slår in bara jag vågar hoppas och öppna dörren till lyckan och släppa in de lyckliga stunderna och nu är stunden att börja göra det!

  KRAMAR     

Som så många gånger förr i mitt liv så ju närmare det datumet jag kommer när en händelse ska ske som jag har fått ta ett beslut kring kommer ju mer funderar jag kring den, så även denna gången! Och det är bara så som jag är som person och kommer nog alltid att vara men denna gången är det inte kring händelsen och konsekvensen av den utan om det är så som jag tidigare har tänkt och tyckt -  att det bara finns två alternativ att det antingen är rätt eller fel, svart eller vitt eller om det helt enkelt är så att det kan finnas ett alternativ där mitt mellan dessa två?! 

I vissa saker är jag benhård att det bara finns rätt och fel men tidigare har jag varit det inom allt men nu är jag inte det längre. Ju mer jag tänker dessto mer osäker blir jag! För ett tag sedan när jag satt och pratade med min arbetsterapeut så kom vi in på barnen och att speciellt Skruttan märkte mycket av detta att jag glömmer saker och att jag skriver lappar om saker som andra inte skriver saker för att komma ihåg! Ofta säjer hon till mej att "Mamma vi skriver en lapp om det för annars så glömmer du det!" Hon vet att hon kan få påminna mej om en sak tre gånger medan hon bara behöver säja det en gång till dagisfröken. De märker att jag har svårt att komma på ord ibland och andra saker som har med min hjärnskada att göra men de vet inte varför mer än att det har med mammas huvud att göra för hur förklarar man en hjärnskada för små barn?!? De vet att mamma har ont i huvudet varje dag och att ibland är det så ont att jag ligger och att det några gånger varit så pass så att mormor eller morfar hämtat dem på dagis. De har fått lära sej att leva med detta och fastän det inte påverkar dem massor så påverkar det dem till en viss del! 

När vi satt och pratade om detta arbetsterapeuten och jag så kändes det så rätt att hon och min läkare skulle träffa barnen och prata med dem och att även barnen skulle få träffa en del av de "tanter" som mamma träffar varje vecka och som hjälper mej med "huvudet" och att de precis som de andra som jag valde att de skulle informera skulle få chansen att träffa dem utan att jag var med så att de kunde ställa de frågor som de själva ville utan att de skulle behöva ta hänsyn till hur jag känner det när de frågar utan att mormor och morfar skulle vara med istället! De skulle även få göra detta i hemma miljö så att de skulle få känna sej så avslappnade som möjligt och jag tyckte att det kändes så rätt som det bara kunde göra. Det kändes som att jag gav dem chansen som jag gett dem andra som behövde få denna informationen för att förstå mej så bra som det bara gick och för att det skulle bli så lite missförstånd som det bara gick. Jag kände att eftersom barnen redan känner av det så kunde de få förklaringen och eftersom de i mitt team är helt underbara så är jag inte orolig för vad de kommer att säja och jag vet att de kan ta det på ett bra sätt med barnen det är inte där oron är!

Allt kändes rätt och jag kände mej trygg i situationen och jag kände att jag hade tagit rätt beslut! Jag hade valt att inte hålla barnen utanför detta och jag hade valt att inte "hemlighålla" detaljer som de märker av och som de påverkas av! Jag skulle köra med öppna kort! Det känns fortfarande rätt men samtidigt inte lika rätt som när jag tog beslutet och på något konstigt sätt så känns det som att det är för att jag har blandat in hjärnan. När jag tog beslutet så gjorde jag det med  , jag gjorde det som kändes rätt utifrån det enbart. Nu har jag analyserat och analyserat igen och jag har funderat på barnens tankar och reaktioner efter och där har tankarna kommit in mer och mer och då litar jag inte på mina egna känslor på samma sätt! Jag känner inte efter i mej själv längre bara utan jag funderar och funderar och låter tankarna styra mer och mer!

Kanske är det så att det är så att det finns ett rätt och fel så länge vi låter   styra och inte det som finns runt oss för det är nog så att det är vi som vet bäst vad som är rätt och fel för oss och dem som står oss nära! Jag har fram till idag lytt mitt hjärta och det har lett mej rätt! Det har inte varit lätta beslut och det har inte varit lätta steg att ta men det har varit värt det och jag har fått lön för mödan! Allt är inte svart och vitt utan det finns ett grått fält men man måste våga lita på sej själv, för vågar man inte det, vem ska man då våga lita på??????

PUSS    från Lilla mej    

Idag känns det som att terapin rörde upp en osäkerhet inom mej som jag inte känt på en evighet - och det är vad det är jag egentligen känner! Jag litar inte på mina egna känslor! Under alla åren som jag levde i helvetet så blev jag en mästare på att dölja de "negativa" känslorna för mej själv - att det gjorde ont efter slagen som jag precis hade fått för jag visste att om jag visade det så triggade det till fler slag, om jag visade att de elaka och nedvärderande kommentarerna hade effekt så kom det fler än om jag låtsades att de inte fastnade! Jag lärde mej med andra ord att ha en rustning och att inte visa hur det kändes på insidan för jag visste att det användes mot mej och att det gjorde att jag blev bestraffad värre! I början var rustningen inte så stark så den brast när jag var ensam eller när han befann sej i ett annat rum! Hur många gånger låste jag inte in mej på toaletten för att låta tårarna rinna och tryckte ansiktet i en handduk för att det inte skulle höras ut att jag grät för jag visste att någon ånger skulle han inte känna men det skulle vara som att hälla bensin på en eld och jag skulle få ännu mer av det jag redan hade fått av när jag kom ut igen! Min frihet var de timmar som han var på jobbet även om jag var kontrollerad via telefonen med jämna mellanrummen men då kundej jag vara mej själv och jag kunde lyfta av min rustning och framförallt kunde jag ha alla känslor som man har som människa! 

Idag under terapin kom vi in på ett ämne som jag vägrat att prata om på dessa tillfällen nämligen hur allt som hände under tiden i helvetet påverkade min relation med barnen! Varför jag vägrat prata om detta vet jag egentligen inte för vi har pratat om allt hur ont det än har gjort men detta har troligen gjort för ont och det gjorde det idag med och kommer att göra nästa gång med när vi ska fortsätta med det för jag inser att jag har inte fått bygga upp relationen med mina egna barn! Han har varit avundsjuk på sina egna barn för de har tagit fokuset från honom och jag har inte passat upp på bara honom! Idag tittade min terapeut på mej och jag hör henne säja: "Hur klarade du av denna tiden? Jag förstår inte det!" Och när hon uttalar de orden så inser jag hur sjukt det var!  

Jag ser bilden framför mej! Jag hade legat på sjukhuset och fått Skruttan! Eftersom det var lite speciella saker när hon föddes så blev vi kvar på sjukhuset och han var vansinnig över det när han åkte hem och när han kommer till sjukhuset dagen efter så ser jag på hans sätt att komma in i rummet att detta kommer att gå åt helvetet! Han kommer att få ett utbrott här och jag kommer att skämmas livet ur mej bland alla andra föräldrar som är lyckliga och kära oh bara njuter av att vara föräldrar! Vi går till cafeterian och där beklagar han sej hur jobbigt det är för honom hemma och att behöva åke till sjukhuset för att träffa oss och att han saknar oss och jag är så förbannat dum så jag köper detta och skriver ut mej och Skruttan på eget ansvar! Jag hinner innanför dörren hemma innan de första slagen kommer för att jag har gjort så att han inte kunnat göra det som han lovat några "vänner" att han ska hjälpa dem med! Jag minns än hur det kändes efter att vara helt slut efter att ha fått barn och förändringarna som  sker i kroppen och så få detta bara man kommer innanför dörren! Jag var livrädd och allt jag tänkte var att jag måste skydda henne för hon var så liten och oskyldig! Den dagen började kampen för att mina barn skulle överleva! Jag var en idiot som gick på hans lögner i framitden för innerst inne så visste jag att det var lögner men hoppet är det sista som lämnar en.........

Under de veckor som gick efter att vi kom hem så var jag med och snickra, lärde mej att vara mamma, skötte hela huset med städning, mat, hade honom att passa upp på 24 timmar för att vi skulle bli bestraffade så lite som möjligt........... jag skötte allt för att det skulle vara så lugnt som det bara kunde och jag fick världens depression som redan hade börjat under graviditeten och då blev jag bestraffad för det med för jag var svag!

När vi pratade om detta och jag fick frågan av henne hur jag klarade detta och hur jag hade klarat liknande situationer med de andra barnen så kände jag bara att det fanns inget val - jag var där och besluten kändes där och då som att jag var delaktig i men idag så inser jag att jag inte var delaktig i dem för fem öre så kände jag att den insikten gjorde ont! När vi sedan nystade vidare så trodde jag att hela jag skulle gå sönder när hennes frågor och vårt samtal fick mej att inse att hans agerande gjort att jag haft det svårare att knyta band och få en relation till mina barn! Den relationen har jag byggt upp när han inte varit närvarande utan varit på jobbet för han har varit som en "kil" mellan oss! Han har försökt vända barnen mot mej när de var så stor att de förstod för jämt när han berättade för mej att jag var äcklig och värdelös och allt det så satt de i hans knä eller så var de i samma rum om de var vakna! När de var små så kom alltid något emellan när jag höll på med dem som "Måste göras" på en gång och jag vågade inte säja nej för jag visste vad som hände om jag sa det! Det kändes så hemskt att inse detta och det kändes som att det fanns inte något som kunde kännas värre än detta!

Då kom frågan " Vad känner du när vi pratar om detta?" Jag tänkte efter och jag verkligen kände och allt jag kände var tomhet! Jag kände mej helt tom, som ett eko inom mej för det var så mycket som fattades så mycket som jag saknar från den tiden och det känns som att det finns så mycket som jag skulle ha fått så mycket som man har "rätt till" om man fått tre barn! Hon tittar på mej när jag gett henne det svaret och så säjer hon bara att hon känner sorg när jag berättar det, hon känner sorg från mej och hon hör sorg i min röst när jag berättar det och då känner jag bara att det är ju egentligen det jag känner men ändå är det tomhet! Och då känner jag kluvenheten! En tår kommer och jag kan inte hindra den - jag som inte gråter när människor ser kan inte hindra den och så tittar jag på henne och säjer bara: Jag kan inte känna sorg för det känns som att det är jag som valt det!

På en gång som jag sagt det så inser jag att det är så det är! Trots alla timmar som säkert blir dyng kanske även veckor och månader om jag skulle lägga ihop allt på att bearbeta och försöka lägga skulden där den hör hemma så känner jag än skulden över att jag valde fel person att bilda familj med! Jag känner fortfarande skuld över att jag stannade kvar trots att jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att komma därifrån flera gånger och jag klarade inte det för att jag inte hade möjligheterna och han hindrade mej gång på gång. Jag hade kommit därifrån men barnen hade varit kvar i helvetet. Jag känner skuld över att jag skaffade fler barn med honom eller att jag skaffade barn över huvudtaget ändå kan jag inte tänka mej att leva en endaste dag utan dem - ändå var det när första barnet som inte finns idag låg i magen som allt började och när Skruttan låg där som allt började på allvar, ett av barnen är inte mitt beslut! Jag vet att om jag hade den kunskapen och erfarenheten jag har idag så hade jag tänkt annorlunda och ändå så är det skuld jag känner och nu känner jag bara efter denna terapi är det därför som jag inte tillåter mej känna sorg över det som har hänt?

Finns det en del inom mej själv som tycker att jag får "skylla mej själv" att det som har hänt har hänt för att jag har gjort de val som jag har gjort eller hur är det egentligen som jag resonerar när det gäller mej själv? För jag tänker ju inte så när det gäller andra! Varför är det så lätt att vara dömande mot sej själv och se på mej själv med andra ögon än andra? Jag vet att jag inte förtjänade den här behandlingen, inte slagen och inte alla de nedvärderande orden, kommentarerna och alla vidriga namn som jag haft under alla åren och jag vet det och det är det som gör mej så frustrerad att jag någonstans ändå lägger skulden på mej själv! Det gör ont att fått denna insikten idag men samtidigt så ger det mej chansen att ändra det och kanske kan jag en dag känna sorgen och bearbeta den men jag vet att jag idag tog ett kliv till mot ett liv som inte innehåller detta och det är jag glad för!

PUSS    till dej från Lilla mej   

I fredags var jag till Arbetsförmedligen för att vi skulle göra en sån här planläggning av min arbetsfömåga och hur de skulle kunna  hjälpa mej tillbaka till ett arbetsliv. För någon månad sedan hade vi överrapporteringen tillsammans med Försäkringskassan och min arbetsterapeut från Hjärskadeteamet och nu skulle vi ha detta mötet själv för att jag skulle med egna ord berätta hur jag såg på situationen och jag kunde inte säja annat än det jag känner - att vardagen är kaos som den är så att jag inte ser hur den skulle kunna fungera alls om jag var tvungen att arbeta mitt i allt som redan är! Det är som min handläggare med sa att efter det som kommit fram i läkarintyg och andra utredningar så ser de inte att det finns någon möjlighet för mej att återvända till ett arbetsliv så som situationen ser ut för mej idag och inte inom den närmaste tiden och det är det som hon kommer att säja till Försäkringskassan när vi träffar dem för ett avstämningsmöte i slutet av denna månad. Samtidigt känns det så frustrerande att det är så här som reglerna ser ut att man inte ser till situationen för individen utan att det bara är tiden som avgör om man får vara sjukskriven eller inte!

När jag gick därifrån så var det massor med tankar som snurrade runt i mitt huvud! Jag hade trott att jag skulle känna mej värdelös över att jag inte kunde söka arbete att jag skulle känna mej överbliven men det som jag kände var detta som står i rubriken " vad är egentligen ett värdigt liv?" Låter kanske som en konstig ekvation efter ett möte med en handläggare på Arbetsförmedlingen och jag vet inte vad det var som gav den reflektionen men det var det som blev resultatet för det känns som det är i den frågeställningen som jag så ofta hamnar till slut!

Om man hade frågat mej för några år sedan så tror jag att jag bara hade svarat något som hade låtit fint ungefär som när man lyssnar på någon kandidat i en Miss Universum-tävling som ska vinna lyssnarnas hjärta och sympati! Idag skulle jag tänka innan jag svarar för idag har jag levt utan allting utom kläderna jag hade på kroppen så jag vet vad det innebär att inte ha något och ändå så tyckte jag att jag hade ett värdigt liv för jag levde och jag hade barnen och jag var trygg på ett skyddat boende!

Andra dagar så känns det som att mitt liv inte är värdigt för fem öre för jag har inte tryggheten utan är hela tiden på hel spänn och det känns som att jag har ögon i nacken, Det känns som att det inte finns någon rättvisa alls i världen för det är jag och barnen som är offren för våldet och ändå är det vi som får rätta våra liv för att kunna skydda oss och anpassa liven så att en säkerhet kan byggas upp medan hans liv rullar på som vanligt. Bevisningen den hamnade på mej för att han ska bli fälld och det känns som att all den unga bördan den är på mina redan nertyngda axlar - ja de dagarna skulle jag svara att ett värdigt liv det är iallafall inte mitt!

Vad är då ett värdigt liv? Jag inser att det inte är så lätt att svara på som man kanske tror att det är för det beror helt och hållet på med vilka ögon man ser det på! För när jag började fundera så inser jag att livet för mej det är de stunderna som jag flyr från "vardagen" när jag måste pussla för att få ihop det med samtal med läkare, advokat, psykologer, poliser och alla andra personerna som vi har kring oss som inte de "vanliga människorna" har i sina liv. De där stunderna när jag kan släppa allt och vi kan vara en familj och glömma allt det som inte alla runt oss vet att vi har varit med om! De där få stunderna när jag inte behöver minnas alla saker som jag måste komma ihåg att skicka iväg så att de finns till förhandlingen eller tills intygen ska skrivas, eller så att de finns till det där viktiga samtalet som ska ringas som ligger till grunden för vårdnaden som är avgörande! Ibland kan jag inte låta bli att drömma vad jag ska göra med all den där tiden den där dagen eller om den dagen kommer när allt detta är slut och jag inte behöver fly för att få de där stunderna utan de där stunderna är vardagen och de är hela tiden!

Jag känner att många gånger så är det så lätt att säja att ett värdigt liv det är att....................... och så fyller man på med något som man sagt i alla åren tidigare för att man alltid sagt det, för att det alltid varit så! Jag känner att när man är ärlig mot sej själv så kan det göra ont men man tjänar på det i längden och det gjorde ont att inse att det livet som jag har just nu är inte ett värdigt liv för det är inte det livet jag vill ha och det är inte det livet vi förtjänar efter det vi varit med om men samtidigt så vet jag att när vi kommit till målet och fått ett slut så kommer vi att få ett värdigt liv och vi kommer att uppskatta det på ett helt annat sätt! Jag vet också att den insikten ger mej ytterligare en "morot" att orka kämpa vidare, att orka komma i mål för efter målgången kommer kampen om att få in värdigheten i livet!

Det är som jag och min terapeut pratade om på terapin man vet först när man står där vilka beslut man ska ta för att kunna känna att man har den bästa utgången för det nya livet. Och när jag står där ska jag ta de besluten som känns rätt för mej och barnen och jag ska våga lita på den som vet bäst - nämligen mej själv! Jag ska våga lyssna på min egen röst för den har lett mej rätt hittills och den kommer att göra det även i framtiden och jag ska gå med huvudet högt!

PUSS    till dej från Lilla mej     

.............har jag hört att man kan ha men jag var inte medveten om att vissa kunde ha en hel kyrkogård i sin garderob men det inser jag nu efter att ha försökt få fram intyg och bevisning en gång till! 

Inför förra rättegången när jag ringde om intyg så kom det upp massor av frågetecken! Versioner som kom fram när jag ringde för att få papper på saker och ting stämde inte med versionen som jag hade med mej från tiden som jag hade bakom mej! Jag tänkte inte så mycket mer på det utan koncentrerade mej mer på det som låg framför! Nu efteråt har detta komiit upp med tankarna men energin har inte funnits för att ta tag i dem och inte lusten heller för jag vill inte ha den personen som gjort mej och barnen mest illa i hela världen mer i mitt huvud än vad han redan är genom att han gör sej påmind genom skadorna och de svårigheter som de ger mej i vardagen men även de psykiska ärren och skadorna som finns! Parallellt med brottsmålet så finns det andra mål och uppgörelser som måste redas ut och dessa har legat vilande tills det skulle bli lugnare men när vi insåg att det inte kommer att bli lugnare så var det bara att ta tagi dem och tiden började rinna ut! Nu i några dagar så har jag ringt runt men även varit runt och samlat in intyg till dessa ärenden och det är då som jag inser ännu tydligare att det är verkligen en psykopat med en hel kykogård av lik i garderoben som jag har levt med under dessa år. Det gör så förbannat ont att jag önskar att jag slapp veta dessa saker och jag är så enormt tacksam att det inte finns ett uns svartsjuka i mej för då hade jag inte överlevt dessa upptäckter!

Jag skulle kunna fylla mängder av sidor med upptäckterna jag har gjort men jag tänker inte göra det! Jag behöver sova för imorgon är tanken att det ska vara kalas och det är det sista jag känner att jag orkar eller vill men barnen ska inte behöva bli lidande! Jag känner bara att jag måste få tömma mej på det som fick bägaren att rinna över idag för det äcklar mej och fanns det en möjlighet att man kunde sanera insidan på mej själv så skulle jag göra det nu men det gör det inte, så det är bara att kämpa vidare med vetskapen! Nu vet jag ~ förut visste jag bara utan bevis men nu är det bekräftat!

Under alla åren så fanns en känsla av att det fanns någon annan! Jag kan inte förklara den känslan, den bara fanns där och jag vet att jag tog upp den med honom flera gånger men jag fick bara till svar att jag inbillade mej, att han aldrig skulle göra något sådant, att jag hade inget att vara orolig för och jag skulle kunna göra listan enorm! svartsjuk det är det sista jag är så för mej var detta en chock att jag kände så här för i mina tidigare förhållanden hade tanken inte ens slagit mej fastän de hade varit ute tillsammans med tjejkompisar eller pratat om en annan tjej eller sagt att någon såg bra ut, jag har inte ens en uns svartsjuka i mej så jag kände inte igen mej själv med dessa tankar men känslan fanns där att det fanns någon! Till slut så hade jag hört detta så många gånger att jag vågade knappt tro på mej själv att jag hade den här känslan! Det var och är inte jag................

De få gångerna som jag och barnen var borta ett längre tag så ville han veta när vi skulle komma hem! Vågade jag fråga varför det var viktigt så hade han alltit någon förklaring och fortsatte jag att fråga så blev jag bestraffad, antingen fysiskt eller psykiskt eller både och så det var bättre att hålla käft! Varför jag inte stack medans jag var borta har jag funderat många gånger ~ för det första vet jag att jag inte hade någonstans att gömma mej, jag hade inga pengar eftersom han hade tömt mitt konto så fort pengar kom in på det och jag skulle inte ha lyckats och jag hade varit död på en gång när han hittade mej så jag var nog klok som inte försökte! Om vi hade varit borta någon dag så var huset tipp topp, allt var rentvättat och renbäddat i sängarna och det var något som han ALDRIG gjorde annars för det var kvinnans uppgift att sköta hemmet och gjorde jag det inte var det bestraffning på det med!

Jag är inte den som snokar och jag vågade inte det när det gällde detta heller men känslan fanns i hela min kropp att det fanns någon annan! Det var gånger som han försvann och skullebara åka och köpa något men var borta mycket längre än vad jag visste att det tog! Massor av saker som kändes fel men jag hade inte modet att ställa honom mot väggen! Jag frågade honom de dagar som var "bra dagar" när jag hade varit den perfekta sambon som löd honom och bara sa ja och amen om det fanns någon men fick alltid samma svar "Nej! Jag älskar bara dej!" Att inte världen rasade när han uttalade den lögnen det förstår jag inte för han vet inte vad känslor är utan älskar bara sej själv!

Idag fick jag svart på vitt utan att snoka bevis på att det funnits någon/några där hela tiden sedan det blev han och jag! Jag kan inte säja att det var så överraskande eftersom jag känt det på mej, jag känner mej inte sårad, jag känner inte något av det jag trodde att jag skulle känna mer än att jag känner mej äcklad av mej själv! Jag känner mej så äcklad att jag skulle ge vad som helst för att få sanera mej själv på insidan! Det känns precis som att jag varit en ersättning för någon annan! Jag känner mej äcklig och billig och jag har inte ens haft valet om jag har velat vara den "andra" kvinnan och ändå har jag delat den jag levt tillsammans med och som jag har barn tillsammans med hela tiden och det får mej att vilja kräkas och bara vilja sanera min insida! Jag kan vara glad att jag inte fått nåt skit som könssjukdom eller annat och jag är tacksam för att jag fått helt underbara barn men annars så känner jag bara ännu mer äckelkänslor för denna mannen eller jag vet inte ens om man kan kalla honom för det, kräk är nog ett bättre ord för jag tycker inte att man gör så! Jag känner ett sånt förakt! Jag har återigen fått bevis att jag varit en bricka i ett spel och jag vill inte rota i det som varit, jag vill inte veta men när jag måste ha fram papper och jag måste ha fram saker som ska styrka upp så är det bara så att jag åter igen är maktlös - jag måste göra det som är bäst!

Jag känner mej tom! Det känns som att jag inte vet vad jag ska tro! En klok qvinna sa till mej tidigt på denna resa att man ska aldrig rota på djupet i det en pskopat har gjort för ju mer man rotar dessto sjukare blir det och jag är beredd att hålla med henne! Jag tyckte allt var sjukt från början men på den nivån som jag är på nu är det skrämmande sjukt! Jag tar upp mindre än en tiondel av det som sker här i min blogg och jag vet att om jag läser detta om många år kommer detta att skrämma mej så inte är det konstigt att mitt liv skrämmer mej vissa dagar och inte var det konstigt att jag var livrädd när jag levde där! Sen är det bara så att det är människor med känslor de spelar med men eftersom de inte har känslor själv så vet de inte hur det känns att bli sårade eller hur det känns att bli äcklad! 

Jag vet iallafall hur det känns att bli äcklad av sej själv och av andra ~ och jag tror inte att det är sista gången som jag kommer att bli det heller för än är inte denna resan slut..............................................
..............................

PUSS    till dej från Lilla mej    

Många gånger så kan jag känna när människor säjer att jag är stark att vart ser de den styrkan! För jag känner mej verkligen inte stark ~ jag känner bara att jag gör det som jag är tvungen att göra överleva! Jag måste rädda barnen från att behöva återvända till helvetet, jag måste se till att vi har mat på bordet, tak över huvudet, att det finns kläder och att allt fungerar och mitt i allt det ska jag vara en fungerande mamma och person! Någonstans ska jag hinna med mej själv och mina intressen och samtidigt ska jag hinna earbeta det som jag har varit med om, hjälpa barnen att bearbeta och någonstans ska det finnas plats för min egen rehabilitering! Eftersom det är så den sista tiden har sett ut eller de sista åren har sett ut så ser jag inte att man behöver styrka för att klara av dem för det är vardagen för mej!

Ikväll när min advokat ringde rätt sent så kände jag på en gång att det inte var för att säja hej som han ringde och mycket riktigt så var det inte därför! Det känns som att efter denna resa som tagit sin tid så känner vi varann rätt så bra så jag vet lite hur han tänker och vise versa! Jag kan höra på hans röst att det ännu en gång är en sak som han helst inte skulle vilja berätta för mej men som han ändå är tvungen att säja och jag vet på en gång vad det är! Överklagan har gått igenom - jag kommer att få gå igenom helvetetscermonin en gång till! På något konstigt sätt så känns det inte lika hemskt som jag trodde att det skulle göra. När papren om överklagan kom så rann tårarna och hela jag rasade samma men denna gången känns det bara som en bekkräftan att det jag befarade var sant! Det är då jag inser att jag är stark - detta ska inte få trycka ner mej ännu en gång! Det är jobbigt och jag vill inte men nu är det så här det ser ut och jag måste passera det för att komma till målet och jag har inget val! Jag måste för att få min nystart i livet som jag och barnen förtjänar! Det som kom efter var jag mindre beredd på men jag överlevde det med och för mej visade det att det finns en styrka där som andra sett så mycket längre än mej!

Nästan varje gång som jag pratat med min advokat så säjer han till mej under samtalet " jag beundrar dej och jag kan inte förstå att du kan vara så saklig och inte det minsta bitter eller hatisk mot denna man som gjort dej och barnen så illa...................". Många gånger har jag tänkt att detta är bara något som han säjer för att jag ska bli glad men ju längre tid som jag haft honom dessto mer inser jag att han är inte en sån person som säjer saker som han inte menar! Sen så anlitade min H honom och nästan varje gång som de pratar så säjer han samma sak till henne når han frågar om vi pratat med varann! Det fick mej att inse att han inte är van med detta hos klienter och det fick mej att analysera mej själv! Jag känner förakt för denna psykopat att han har kunna gjort detta mot sina egna barn som han egentligen skulle ha gjort allt för att skydda istället! Jag känner att jag aldrig kommer att kunna ge honom en andra chans eller förlåta honom för det han gjort men han är inte värd att hata för det tar för mycket energi och att vara bitter det förlorar jag själv på!

Allt jag vill är att få ett avslut så att jag och barnen kan få en nystart i livet där vi inte behöver fundera vad det är som kommer att hända längre fram! Jag vill veta att samhället inte accepterar det som han gjort mot oss och att de visar att han gjort fel! Jag vill inte behöva minnas alla de gånger som han gjorde illa oss fysiskt och psykiskt och hur ont det gjorde! Allt jag ber om är ett slut och att vi ska få ett värdigt liv och jag anser inte att det är för mycket begärt! 

Alla har vi styrkan inom oss och jag inser att jag har den även om jag inte ser det när jag tittar mej själv i spegeln! Jag inser att eftersom andra ser den så ser jag den med om jag vågar se mej själv med ögon som inte är så kritiska och med de ögon som ser på andra! Om jag vågar lita på mej själv så är jag stark och om jag är stark så kommer jag att klara av den biten som jag har kvar för att komma i mål............................

PUSS    till dej från Lilla mej   

............men ibland så kan jag inte låta bli att önska att det vore det någon gång! Idag har det varit en sån där dag när för mycket har gått för mycket emot men jag överlevde det med men det känns att orken som finns nu är inte densamma som den en gång var. Jag erkänner jag är slut både fysiskt och psykiskt och minsta grej får det att rinna över för det är för mycket och har varit under för lång tid. 

Jag och en på barnens dagis har funderat och utrett varför inte Skruttans papper om att hon är placerad på skolan har kommit! Att våran post tar längre tid det är ett faktum men att den tar så här lång tid det finns inte på kartan så förra veckan tyckte vi att nu var det färdigväntat och hon började nysta i detta efter mitt godkännande! Idag känner jag bara att jag kokar och att det är tur att det är fler än jag som vågar ta tag i saker för det visar sej att när kommunen upptäckte att det inte fanns någon adress då visste man inte hur man skulle göra med placeringen så då lät man det bara vara så hon var inte placerad. Det får mej att koka för om man har skolplikt då ska det inte ligga på fröknar på dagis och föräldrars ansvar att kolla hur situationen än ser ut runt dem för det ska vara lika regler som gäller för alla! Det som fick mej att explodera det var det att de inte kunde skicka brev och information till mej på den adressen som vi använder för då hamade den i rullarna och Skruttan blev en person som hamnade i de offentliga paprena. Jag såg rött och jag hade kunnat åkt till dem och frågat om de hade ett system så var från 1800-talet. Hur kan man bara få ha det så här? Vi löste det till slut med en lösning som jag inte hade haft om jag inte hade haft utomstående personer som ställer upp för mej men det är så sjukt att det inte finns lösningar och att man hela tiden ska behöva tänka och hitta lösningar. Det känns som att det hela tiden blir så tungrott och jag vet inte hur länge till jag orkar ha ett liv som ser ut så här men vad finns det för alternativ ~ att vi finns med i papper och är lätta att hitta och det är inget alternativ! Men varför kan det inte vara lätt något i denna situation..........................

Efter denna underbara dag när massor annat hände som jag inte ens orkar ta upp för det är så vidrigt jobbigt var det dags för min terapi! Förra veckan så sa min terapeut till mej att jag hade stängt av och att jag tom hade stängt av mot mej själv. När hon sa detta så kändes det som att hon pratade om någon annna än mej! Jag var inte avstängd för jag kände och reagerade och jag släpper in människor och jag tar in intryck och massor av sånt! Under veckan som har gått har jag insett att jag har stängt av och jag har gjort det för att överleva för jag orkar inte. Det finns inte energi till vardagen så hur ska jag orka med allt annat! Detta var vidrigt att inse! Sen kom insikten om att jag hela tiden varit en bricka i spelet och jag inser att jag varit det sen innan vi blev ett par och det sved! 

När jag började på terapin var allt jag ville att hon skulle ställa frågor till mej som fick mej att tänka längre än jag vågade då ~ nu när hon gör det så önskar jag att hon inte skulle göra det för jag inser att det finns så mycket som jag bär med mej och som kommer att göra sej påmint och ont i resten av mitt liv. Jag har så många ärr som kommer att rivas upp i olika situationer men samtidigt har jag insett att jag överlever dem för jag har bevisat det för mej själv gång på gång! Jag har kommit förbi dem och de har läkt och för varje gång som de har rivits upp så har jag fått bekräftelse på att det inte är samma beteende som komer som följden på dem som det var när såret blev till! Jag inser att jag har kommit så långt på min väg men samtidigt så inser jag att jag har sååååååååå långt kvar att gå men jag kommer att klara det och för första gången blir jag inte livrädd när vi pratar om att vi ska avsluta och vi tom bestämmer ett datum för jag inser att jag kommer att klara det!

Jag var ingen när jag kom från Helvetet för jag hade tillåtit att jag själv hade raderats ut och jag har sett det som att det är hon som har byggt upp mej igen men jag inser nu att det är jag som byggt upp mej själv och att hon har hjälpt mej! Jag kommer att rasa och falla många gånger i framtiden men jag kommer att klara det och för varje gång som jag gör det så kommer det att gå fortare att resa sej för jag har mer erfarenhet av det ~ och den är det bara jag som kan ge mej själv! Ingen kan servera den till mej!

Så arg som jag är just nu har jag nog aldrig varit i mitt liv! Jag känner mej lurad på massor, känner att jag blivit utnyttjad, känner mej äcklad av att jag blivit utnyttjad och jag förstår inte att det kunde bli så här och att jag kunde låta det hända och då blir jag ännu mer arg och det finns inte någon som kan ta emot denna ilska. Det leder till en maktlöshet för att jag inte kan påverka hur situationen är och att livet inte är som jag tänkte eller ville och för att det är så olikt det livet jag trodde att det skulle vara! Jag inser att jag har rätt att vara arg för jag kan inte rå för att det blev så här och det är inte jag som har påverkat det eller påverkat det för det är som jag skrev igår ~ jag var bara en bricka i spelet och det var inte jag som bestämde spelreglerna så vem skulle inte vara arg i min situation när det kommer upp grej på grej, minne på minne där man ser och förstår att man bara var ett reskap för att förverkliga hans plan och mål! Jag och barnen är därifrån och det var priset jag fick betala och en dag kanske jag inte är arg längre utan har bearbetat detta klart men här och nu ska jag tillåta mej att känna det jag känner ~ vare sej det är positiva eller negativa känslor!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag när jag satt och pratade med min H så ställer hon frågan till mej i våra dryftande oss Olyckssystrar emellan "Vad är det egentligen som du är rädd för i de olika situationerna? Är de de andras reaktion eller är det din egen?!?!" Min första tanke och mitt första svar var naturligtvis de andra för varför skulle jag vara rädd för mej själv jag känner ju mej själv vid det här laget, jag har gått på terapi under en längre period och gått till djupet i massor och jag har testat mej till gränser som inte många människor har gjort så det är klart att jag är rädd för andra människors reaktioner och handlande! Kände mej så nöjd med min säkerhet och mitt svar tills jag kände att osäkerheten kom sen en objuden gäst och sedan kom även känslan av att jag lurade mej själv och jag insåg sakta men säkert att det jag är mest rädd för är mina egna reaktioner och sätt att handla och agera i situationer som jag inte varit i än i mitt "nya liv" men även den maktlöshet som jag känner att jag lever i och under hela tiden. 

Mina reaktioner och agerande i olika situationer de kan jag inte påverka så mycket har jag konstaterat efter denna dagen och alla funderingar. Antingen får jag ta dem när de kommer och lära mej av dem där och då eller så får jag låsa in mej och bara leva i den bekanta miljön och situatonen och det är inte något liv så det löser sej av sej själv konstaterade vi rätt fort men just detta att känna en maktlöshet är något så fustrerande så det finns inte ord som kan beskriva det och ibland så känns det som att det är det som är nära att knäcka mej. Det är det som gör att jag känner att jag ger upp här och nu för det ger mej en känsla av att det inte är jag som styr mitt liv helt och fullt!

Alla människor har val i livet och jag har mina jag med! Alla människor får konsekvenser av de valen de gör jag vet men det känns som om de valen jag gör får så stora konsekvenser och som att jag måste tänka i så många fler steg än vad jag behövde innan allt detta drog igång. Bara som en sån sak som när jag kommer till dagis idag och på en gång när jag kommer innanför dörren kommer en fröken (jag vet att de inte heter så men de hette så när jag var liten och jag tänker fortsätta att kalla dem för det) och tar tag i mej och säjer bara att vilken tur att jag hann före dem! Vi går in i ett annat rum och varje gång detta händer så vet jag att det är något som har med det som inte är som det är för de andra barnen att göra! Det visar sej att kallelserna till skolorna har kommit till barnen men eftersom våran ska på omvägar och några till omvägar innan vi får den så har inte Skruttan fått den. Dagis har funderat hur de skulle ta detta när de andra barnen börjar prata om att de fått reda på i vilken klass de ska gå och skola och allt det och Skruttan ska st där och inte ha fått sin och då känner jag bara sån maktlöshet. Det är en liten sak jag vet men det är inte en liten sak för oss för det är en liten sak tillsammans med massor med andra små saker som händer dagligen och det blir stora saker! Och det ger en känsla av maktlöshet. 

Jag skulle kunna göra en lista på miljoner med situationer där jag bara känner mej maktlös! Jag kan inte än idag säja till barnen om de beöver återvända till den personen som gjort dem mest illa i deras liv när de frågar utan får svara precis lika som jag svarade för år sedan att tanterna och farbröderna inte bestämt än om de behöver åka tillbaka till pappa! Hur maktlös känner man sej inte när man ska säja det gång på gång och se deras hopplöshet över att inte få ett svar eller ett besked. Hur maktlös känner man sej inte när man inte får ett slut för att det inte finns ett avslutsdatum på något! Jag trodde att den dagen när skolan började för barnen skulle jag inte behöva hjälpa dem med att bygga upp en säkerhet men jag inser nu att det var en överlevnadsstrategi för det är precis det jag kommer att få göra!

Jag och dagispersonalen kommer att få förklara för min dotter att hennes papper om att hon får börja skolan kommer att komma senare än alla de andra barnen bara för att hennes pappa är den han är och vi bor på ett hemligt ställe. Det kommer inte att spela någon roll att vi berättar för henne att hon ska börja tillsammans med de andra barnen för de har fått ett brev men inte hon och för henne är det viktigt. Hur ska hon kunna förstå och det gör mej arg och besviken att vi ska behöva förklara detta för henne.

Maktlöshet är en känsla som man ska behöva känna i en situation men sen känna att man får tillbaka makten och at man kommer vidare. Jag förlorade makten när jag gick in i förhållandet med honom och jag trodde jag skulle få tillbaka den när jag kom därifrån. Jag inser idag att jag hade fel för den dagen när det blev ett brottsmål och vårdnadstvist så hamnade makten hos myndigheter. Lite av makten ligger hos mej men den avgörande makten ligger hos dem och jag vill inte känna denna maktlösheten. Jag vill ha tillbaka styråran över mitt och barnens liv men när jag får det ~ vet jag inte!!!!! Jag vill kunna planera in saker men det känns som att jag vågar inte det för jag vet inte när förhandlingar, utredningar och annat som har med detta är! Det är som en person som jobbade på det skyddande boende som jag bodde på skrev till mej idag "Jag behöver få ett slut så att jag och barnen blir fri" Fri att plarnera och få ett liv!

PUSS    till dej från Lilla mej