Ibland skulle jag kunna ge vad som helst för att vara familjen "Vem som helst" istället för vad det känns som vi hela tiden är familjen "Annorlunda" och det känns som att det hela tiden gör att jag kommer till val som jag inte vill komma till men som jag måste ta för att vi lever det liv vi gör och i den situation som vi gör och det finns inget alternativ för det är så vårat liv ser ut här och nu och har gjort i år! Vi finns inte trots att vi gör det och ska få vrdagen att fungera och det är inte det lättaste!

Imorgon är ett sånt där tillfälle när jag skulle vilja vara familjen Vem som helst mer än någonsin och inte behöva tänka på hur jag svarar, hur jag ska förhålla mej för att inte komma till de jobbiga frågorna för det känns som att jag måste hålla mej på en nivå där jag inte uppfattas som "snorkig och fisförnäm" men ändå inte blir för personlig med fler än de som redan vet så att det kommer såna vanliga frågor som vart vi bor eller andra vardagliga frågor som jag inte kan svara på och det som händer är en sån vanlig händelse som en sommarfest på dagis! En sak som egentligen skulle vara förknippad med bara glädje och avslappning men för mej känns det som det bara är laddat med ångest att det ska bli fel!

Denna gången är det även avtackning av dem som ska börja skolan till hösten och då kom naturligtvis en fråga med ett beslut som jag skulle ta och som jag känner mej kluven inför som vanligt. När de har denna så ropar de upp en och en och säjer namnet på det barnet och så långt är det lugnt men sedan säjer de alltid vilken skola barnet ska gå på! Känner bara redan där att jag vill inte mer, jag vill inte behöva ta mer och fler beslut för jag har fått nog! Jag har inte gjort annat än det de senaste åren och jag vet att alla gör det gång på gång och jag kommer att göra det i hela mitt liv med men det är inte beslut som grundar sej om mitt barn ska få vara som andra eller om jag ska hålla på säkerheten för att skydda dem från deras egen pappa! Känner att jag blir mer och mer frustrerad ju fler belut jag får ta och det blir bara mer och mer sjuk situation eftersom allt tar så lång tid! Det känns så fel mot Skruttan som lägger märke till allt om alla andra barnen blir uppropade med namn och att de säjer vilken skola de ska börja på men inte när det gäller henne! Jag tycker synd om henne att hon hela tiden ska behöva höra varför vi ska ha det annorlunda mot alla andra men samtidigt så vet jag inte vilka som hör vad och vilka de känner och det blir en sån kluven situation! Jag vet inte än vilket jag kommer att välja och hur jag än kommer att välja så vet jag inte vilket som är rätt!

Det känns som att det är i så många situationer som det blir "fel" och man väcker uppmärksamhet för att jag inte kan svara på frågor. När någon frågar vart man bor så kan jag inte svara och ändå så är det den mest naturliga fråga som finns när man pratar med någon! Jag ser att människor reagerar när jag svarar att jag tyvärr inte kan svara på det och samtidigt så vill jag inte förklara varför för jag vill inte ha medlidandet, jag vill inte att alla ska veta vad vi varit med om! Jag vill inte att vi ska ha den stämpeln för människor har så lätt att dömma så lätt att tycka synd om och det är inte medlidande jag vill ha. Jag vill bara att människor ska respektera mej för den jag är och för att jag inte kan svara! 

När människor pratar med mej så tar de förgivet att barnen är hos sin pappa och att jag då har barnledigt! Det är inte så det ser ut i våran situation och jag vet att det inte ser ut så i många fler situationer och kanske är det så att människor kanske måste lära sej att inte ta saker förgivet. När jag säjer att de träffar inte sin pappa så är det som att hälla en hink med kallt vatten på dem och jag ser genast den dömande blicken från dem. Ja jagdriver vårdnadsprocess om ensamvårdnad utan umgänge och jag har det idag och har haft det under lång tid men jag skulle aldrig göra det om inte mina barn inte ville träffa honom, om jag inte visste att han skadat dem och om jag inte hade hört allt vidrigt som de berättat och ännu en gång så känner jag att det är inte medlidande och dömande blickar jag behöver utan respekt! Jag kör inte ett race för att hämnas, jag har myndigheter bakom mej och jag för mina barns talan och jag skyddar dem och jag skulle mer än gärna byta med dem som är två föräldrar om barnen för det är ingen dans på rosor mitt liv och det är ingen dröm att vara ensam om allt alla årets dagar men när en förälder bara skadar barnen så finns det inget alternativ för då är det ingen förälder. 

Jag önskar att jag hade alla svaren på hur jag skulle göra mina val så att allt skulle bli rätt, hur jag skulle ta mina beslut så att tryggheten var kvar på max och att mina barn fick känna sej som "de andra barnen" men samtidigt så känns det som att det är en ekvation som inte går att få ihop! Kanske är det bara att inse att vi är familjen Annorlunda som kommer att fortsätta att vara det för att situationen är som den är! Vi är som Smulan sa när de pratade om familjer på dagis en familj med mamma och syskon men vi är en familj med stark sammanhållning och vi ställer upp för varann! Jag måste se till tryggheten men samtidigt till att barnen förstår och att de får känna sej som andra så kanske är det helt enkelt så att vi aldrig kan bli familjen Vem som helst men vi kanske kan vara familjen Annorlunda vem som helst men så länge som vi är trygga så får det duga ~ för vi har varann och vi har ingen som skadar och trycker ner oss längre och det kanske är det som är priset vi får betala för det........................ vem vet Kanske vet vi det med en dag och kanske vaknar jag imorgon med svaret på hur jag ska göra på sommarfesten imorgon med! Det heter ju att allt har sin tid så jag får helt enkelt tro på det   

  KRAMAR   

Idag kom det ett sånt här tillfälle som jag inte var beredd på för fem öre! Jag var ute och planterade och barnen sprang omkring och lekte och jag lyssnade på dem när de stojade och skrattade och jag kände att jag bara njöt av att höra dem! När man har varit med om den resan som vi har varit och jag har sett de framsteg som barnen gjort så njuter jag extra av att höra detta som andra föräldrar bara tar för naturligt för detta gjorde inte mina barn tidigare! Ibland hördes de inte alls, det var nästan så att om man inte visste vart de var så visste man inte att de fanns för det var ett så invant beteende som satt så djupt för de var så vana att se hur omgivningen reagerade på deras egerande för att han hade vant dem vid att ett fel agerande kunde eller rättare sagt bestraffade oftast på ett eller annat sätt så det vat bäst att vara lugn så att man inte märktes av innan man märkte vilket sätt man skulle vara på! Det var ett sätt som vi alla hade men jag hade fler år innan jag lärde mej detta så det försvann fortare på mej även om det sitter någonstans fortfarande att jag känner av situationen innan jag agerar!

När jag sitter där och planterar och samtidigt lyssnar på dem så kommer det en kommentar från ett annat barn som bor här i närheten som bara får mej att hålla andan och inte veta ett dugg vad jag ska göra! När vi flyttade hit så valde jag att berätta fär vissa personer lite om våran situation om något skulle hända och jag skulle behöva hjälp. Jag gjorde detta eftemycket funderande och överläggande med mej själv och det var mycket mod som krävdes för att jag skulle göra det och jag diskuterade det även med min advokat men till slut så insåg jag att det var det som var det säkraste för oss! Vilket jag inte hade räknat med var att barnen som bor här skulle bli medveten om våran situation och säja detta till mina barn som jag vill skona så mycket som möjligt från att bli påminda men det var precis vad som hände idag för när jag sitter och planterar och njuter av att mina barn mår bra så hör jag:

"Jag vet att din pappa var dum och slog din mamma och det är därför du inte har någon pappa!" I den stunden hade jag bara önskat att någon hade kommit och gett mej en lucka som vi alla hade kunnat trilla ner genom, eller ännu hellre att jag hade en fjärrkontroll som jag kunde spola tillbaka tiden så att denna kommentar inte hade kommit! Jag kände att den gjorde ont i mej så hur skulle den inte kännas i min Smulan som jobbar med att alla har mamma och pappa just nu när de på dagis pratar om familjer och hon stolt säjer där att hennes familj är mamma och hennes syskon och hon älskar dem och för henne är det inget konstigt! I deras värld finns inte pappa och det konstaterade BUP för länge sedan för han har gjort dem så illa fast de var så små och de ska få känna så men jag vill inte att de ska behöva påminnas i vardagen om det! Jag kände att jag bara ville rusa dit och rädda henne som den "hönsmamma" jag är när det kommer till detta och ändå så vet jag att jag inte ska det. Jag måste låta de ta sina egna srider och när de inte klarar dem det är då jag ska komma in så det var bara för mej att hålla andan och sitta där och lyssna! När svaret kom från henne kom tårarna i mina ögon och jag är glad att ingen av dem såg mej för hennes svar var så vuxet och gick rakt in i mitt  

"Jag vet! Och han sa ALDRIG förlåt till henne!" Sen gick hon bara därifrån.

Tårarna rann på mina kinder för det var inte ett svar som man förväntar sej från ett barn som inte är mer än några år och som var ännu mindre när vi kom därifrån! Det är inte ens ett svar som skulle komma från många vuxna och det är jag glad för! Det är ett svar som kommer från någon som sett för mycket och upplevt för mycket och som är sårad och vetvad den personen gjort! Ett förlåt kan inte göra allt ogjort men det hade visat att han hade insett att han gjorde fel någon gång! Idag så insåg jag hur mycket det har skadat dem att de aldrig fått höra honom säja det ordet till dem eller till mej och det kommer inte att spela någon roll om de får höra det i framtiden för skadan är redan skedd och förtroendet är brutet! Han har gett dem ärr på insidan som aldrig kommer att läka! Jag kommer aldrig att förstå hur han kunde göra det han gjorde mot mej men jag kommer ännu mindre att kunna förstå hur han kunde göra det mot dem ~ sitt eget kött och blod, det som jag är beredd att göra allt för, att skydda med mitt eget liv! Och det gör att jag inser hur sjuk han är!

Allt som har skett och som har varit är ett avslutat kapitel i mitt liv men samtidigt är det som jag sa till syster yster härom dagen när vi pratade att jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett riktigt avslut förän rättegången med överklagan är över och domen har kommit, vårdnaden är klar och samtidigt så inser jag hur lite det är som behövs för att man ska bli påmind och såren ska komma fram igen! Det behövs bara en doft, en fråga eller något som påminner om en händelse eller något som fanns eller var på den tiden så kommer det minnen eller känslor så på något sätt så är det hemska en del av mej på samma sätt som alla de positiva minnena som jag bär med mej från andra saker är en del av mej! Så kanske är det just det jag måste göra för att komma vidare ~ acceptera att detta är något jag och barnen kommer att bära med mej resten av mitt liv även om det kommer att blekna med tiden och påverka mej mindre och mindre men det kommer att finnas där och komma fram när det är något som påminner om det som varit! En sak vet jag i alla fall att det är som min terapeut sa även om jag tyckte att det lät hemskt när hon sa det att när man bearbetar så är det som att man går i en cirkel och när man gått den färdigt så går man in i en ny cirkel men den cirkeln är mindre men man bearbetar samma saker bara att det går fortare när man bearbetar dem denna gången för denna cirkel är mindre och när man är färdig går man till nästa cirkel innanför som är ännu mindre och så fortsätter det! Kanske är det dessa "cirklar" som är livet och det är där man tar med sej minnena både positiva och negativa och det är där som vi förvandlas till just de personer vi är.............................. 

KRAMAR    

Krama mej mycket när jag är liten ~

så blir jag en som kan krama och sprida kärlek när jag blir stor!

Krama mej                                                                                                                                                                                                                                                        

Krama mej ofta så blir jag glad och trygg,

låt mej känna mej älskad även om jag varit stygg.

Stå fast, ni som är vuxna, trots min prövning och test, 

för även om jag klagar, är ni ändå bäst.

Visa mej i handling vad respekt är för någonting,

lär mej se det vackra i världen runt omkring.

Tala om att jag duger precis som jag är,

och låt mej höra ofta att jag är er väldigt kär

Låt vårt hem vara ett ställe där tolerens och kärlek bor,

och kom ihåg att man kan leka även om man blivit stor! / okänd 

Jag önskar att alla föräldrar förstod att det som de ger till barnen i tid och kärlek har de tillbaka i massor! Jag önskar att alla barn skulle växa upp i hem där de fick känna se trygga och älskade och att de fick känna att de var accepterade och fick utvecklas precis som de är.............. tyvärr så vet jag av egen erfarenhet att det inte är så! Jag tycker att det borde vara en rättighet alla barn har att växa upp och känna sej trygg i sitt eget hem men så länge som inte de som styr vågar agera och så inte fler vågar reagera och se som lever här att det förekommer misshandel av barn i hemmen och att det finns barn som varje dag går med blåmärken på kroppen som orsakts av föräldrar, som varje dag är rädda i sitt eget hem där de borde känna sej tryggare än någon annanstans ~ så länge kommer heller inget att förändras .......................................... Hur länge till ska det blundas för det som händer runt oss? 

  KRAMAR   

När vi hade kommit från Helvetet var det vardagsmat att barnen hade panik och att jag var vaken på nätterna, att dagar och nätter gick i varann! Nu är det längre mellan paniktillfällena men ikväll kom en av dessa och det var både Skruttan och Smulan som fick det och det gör så ont i mej att se dem och det river upp så många sår och det enda jag känner är att jag skulle kunna ge vad som helst för att de skulle slippa känna så här och för att jag skulle slippa se dem så här för jag känner mej så maktlös för jag kan inte ge dem de enda orden som kan lugna dem - att de ALDRIG mer behöver återvända till den personen som ska kallas för pappa trots att det snart gått tre år som de inte träffat eller hört ifrån honom på! 

Om jag bara visste vad det är som gör att det blir så här och vad det är som är den utlösande faktorn men det känns som att det inte finns någon! Troligen är det att det är som för mej att det behövs så lite, att det bara behövs fel ord vid fel tillfälle, eller fel sak vid fel ställe ellr bara ett minne så kommer känslorna och med dem reaktionerna! Ikväll var det bara som att vrida på en kran och så kom paniken för dem båda! Jag såg hur tårarna kom för Skruttan och sedan kom frågan: Mamma! Kommer vi att behöva åka tillbaka till pappa för det vill inte jag!?! 
Tårarna rann och det enda svaret som jag kan ge är det svaret som jag gett gång på gång på gång under åren som gått att om de inte vill det så ska jag göra allt jag kan för att de inte ska behöva åka tillbaka till pappa! Jag lovde mej själv den dagen när "resan" började att jag inte skulle ljuga för barnen utan att jag skulle hålla mej så nära sanningen det bara gick! De vet inte vad en rättegång är så där ställer jag bara till det med att säja vad jag ska på så när jag skulle på den sa jag att jag skulle träffa poliser men annars har jag varit ärlig! 

Idag när jag sa att jag gjorde allt jag kunde så tittade Smulan på mej och sa; Mamma! Det säjer du alltid men det blir inte så iallafall........................ och sedan var henns panik igång och jag förstår henne! Hon har hört det sedan hon var liten och hur ska hon förstå att detta tar en evighet. Hur ska de förstå det jag knappt förstår att rättsväsendet mal så sakta att det känns som att jag hinner hamna på hemmet innan detta får ett slut! Hur ska jag kunna förklara för dem det jag känner själv är fel och hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens kan förstå att man kan överväga - att ge honom umgänge efter allt det vidriga han gjort!

Jag satt på golvet med två barn som hade panik och som pratade om hur de skulle hålla i mej och inte släppa om tanterna och farbröderna bestämde att de måste till pappa, de pratade om att pappa skulle slå dem igen, hur han skulle göra dem illa och massor av vidriga saker som gjorde att det kändes som mitt hjärta bara gick sönder. Det kändes som att jag inte ville eller orkade höra och ändå så vet jag att jag måste orka för att jag är deras trygghet och jag är deras mamma. Jag känner att det är i de här situationerna som jag önskar att de som dömer, de som sitter i Tingsrätten, socialen och på alla andra myndigheter som är involverad när det gäller vårdnadsfrågor förstår vilket andvar det är som de har! Det är inte en fråga om föräldrarnas önskan utan det är barnens trygghet det handlar om! Mina barn är livrädda att de ska behöva återvända efter år, så hårt sitter ärren och minnena och ändå har han inte hört av sej så att de har blivit påminda! Vi pratar inte om det som hänt mer än när de minns och behöver prata av sej för vi är så less på det efter förhör och utredningar som pågått under hela den här tiden! Och ändå så är det så färskt! 

Jag vill inte vara den som berättar för dem OM det blir så att det kommer att dömas ett umgänge! Jag tycker att barn har rätt till två föräldrar men då ska det vara föräldrar som tar ansvar för sina barn och ser till barnens bästa och att de har det bra inte som trycker ner och skadar barnen! Det kan inte vara meningen att barnen ska vara livrädda att behöva se en person som skadat dem så att de är livrädda flera år senare, att de har panik flera år senare och att de fortfarande inte fått ett besked! Jag tänker inte ge dem den domen för jag vill fortsätta att vara tryggheten!

Jag svek dem när jag bodde tillsammans med honom för jag kunde inte skydda dem som jag önskar att jag hade kunnat göra! Helst skulle jag vilja skydda dem idag från allt som skadar dem och som gör dem illa och ledsen men jag kan inte det för de måste lära sej vad livet är men jag kan fortsätta att kämpa för att de inte ska behöva återvända till den personen som skadat dem mest och den kampen kommer jag aldrig att ge upp! Jag har inte energin men när det gäller ens barne så hittar man den alltid! Jag skulle ge vad som helst för att de inte skulle ha de minnen som de har, för att de inte skulle behöva känna som de gör och må som de gör de här gångerna men jag kan inte få det ogjort men jag kan fortsätta kämpa för att de ska kunna få en framtid som är ljus och som de kan fylla mej ljusa minnen och den kampen ber jag till Gud att jag ska vinna och finns det någon rättvisa så gör jag det för de förtjänar det efter allt som hänt och som de varit med om!

Allt som inte dödar gör en starkare heter det! Men varje gång jag ser mina barn må så här så känns det som att en liten del av mej dör, som att en liten del av mej försvinner men samtidigt känner jag att jag gör rätt som kämpar! 

Kramar från mej    

Jag kan vara lugnet själv, jag kan vara resonabel och jag kan se det ur både en och två och tre synvinklar men när det är någon som gör eller behandlar mina barn fel då finns det bara en reaktion hos mej och det är att lejonmamman vaknar i mej och jag skyddar mina barn till vilket pris som helst! Mej kan man göra saker emot men man gör inte vad som helst mot mina barn och man bestraffar inte dem för val som jag gjort i mitt liv det är en sak som är säkert för då väcker man verkligen Lejonmamman i mej! Rätt ska vara rätt och är man vuxen så sköter man konflikter som en vuxen människa och håller barnen utanför!

Om jag bara skulle vara mamma och agera som jag kände efter allt som barnen redan har varit med om och har med sej i ryggsäckarna så skulle jag sopa framför dem så att de inte snubblar på småstenar, jag skulle tugga maten åt dem så att de inte sätter i halsen, jag skulle inte låta dem gå utanför dörren för att de inte skulle bli sårade eller besvikna på andra människor igen men jag vet att det inte skulle vara för deras egna bästa! De behöver lära sej att inte allt är farligt och att inte allt gör lika ont och sårar lika mycket som deras tidigare erfarenheter gjort alltså låter jag dem leva ett så normalt liv som det bara går, Jag biter mej i tungan och låter dem ta sina egna fajter, Jag låter dem se att man inte "dör" av att säja ett nej och att man inte får ett slag för att man gör det, att man inte blir idiotförklarad för att man ställer frågor som man ställde tidigare ~ jag låter dem lära sej att det finns de som bemöter dem naturligt och hur det ska vara där de tidigare haft de sjuka erfarenheterna!

För flera månader valde jag bort en person i mitt liv som jag kände jagade mej, tog min energi och som jag kände inte respekterade mej, som inte behandlade mej eller barnen på de sätt som jag tyckte att hon skulle! jag berättade varför jag valde att inte umgås med henne och innan jag valde bort henne ur mitt liv så var det många tankar, funderanden och övervägande just för att min äldsta och hennes äldsta var bästa vänner! Jag förstod att det kunde bli en konstig situation men bedömde att vi båda var vuxna människor och att vi skulle se till barnens bästa och inte låta detta gå ut över dem! Jag inser idag att jag var naiv och att det finns de som inte växer ifrån sandlådenivån någon gång! Jag kanske aldrig kommer att komma från min naiva tankesätt men för mej är det så att om man är vuxen så låter man konfliter och beslut som man gör som vuxen stanna hos den vuxna utan att påverka ens barn mer än vad de behöver göra! Trodde att alla som var vuxna och föräldrar tänkte så men inte då!

Idag var jag ute med barnen och såg på mina döttrar att det var något! Visade sej att två barn som var i lekparken, varav en var dotter till denna som jag valt bort att umgås med, hade skrattat för att de hade stövlar och galonoveraller på sej fastän det inte hade regnat! Mina barn valde själv att sätta på sej detta eftersom de älskar att leka i vattenpölarna men även för att det blåste och att då dessa håller blåsten ute. Jag sa bara till tjejerna att de inte skulle bry sej och att detta är sånt som man har på sej på våren och hösten - konflikten var löst och de fortsatte att leka och vara stolta över sina nya overaller och lyckliga över att kunna leka i vattnet! 

Senare på kvällen när vi sitter vid bordet och ska äta så tittar Skruttan på mej och jag ser hur henes ögon börjar fyllas med tårar! Jag förstår vad som ska komma redan innan frågan kommer över hennes läppar : Mamma! Får en vuxen förbjuda ett barn att leka med ett annat barn?

Jag känner bara att jag vet inte vad jag ska svara för jag vet direkt vad det rör sej om! Jag svarar så som jag tycker att man inte får det om det inte är så att det är ett barn som slår eller hela tiden gör illa eller har sönder saker eller att man hela tiden bråkar att man då som mamma kan säja att man inte vill att man leker med det barnet den dagen för att det bara är bråk! Då ser jag axlarna börjar skaka och att hon inte kan hålla tillbaka tårarna! 
- (namnet på barnet) sa att hon fick inte leka med mej för att du och (namnet på mamman) är osams! Så hon har förbjudit henne att leka med mej!

Jag känner att jag kokar inombords för jag tycker att som vuxen så låter man inte sånt här gå ut över barnen! Man straffar inte barnen med att de inte får leka med varann för de var bästa vänner och lekte varje dag! Att det var så det hade jag redan förstått eftersom vi inte hade sett den andra tjejen någon gång på dessa månader men nu var det uttalat och det hade rivit upp ärr hos Skruttan! Ärr som hennes sk pappa har gett henne när det kommit förbud på förbud och nu är det ytterligare en vuxen som gjort detta mot henne. Jag känner att jag vet inte vad jag ska säja för detta finns inte i min värld att man kan göra så hä för man drar inte in barn i något som är mellan vuxna och vi är inte osams. Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner tar min energi så att jag interkar något och som jag känner mej jagad av! Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner att jag inte får något utbyte av och som inte respekterar det jag säjer men osams är det sista vi är! Jag förklarade det och kan inte hon ta det så är det upp till henne!

I och med denna händelsen så kommer massor med tankar och reaktioner! Är det verkligen så här det är att föräldrar bara ser sej själv och sätter sej själv först? Det är ju inte mamman i detta fallet som kommer i kläm utan dottern! Jag vet att hon uppskattade att leka med Skruttan massor för vi hann bara hem från dagis så var hon här och frågade henne om de skulle leka! Hon var här hemma ofta och pratade eller kom och frågade efter en kram! Ser man inte som mamma att man sätter sin dotter i en sits? Hon vet om våran situation och en dels om barnen varit utsatt för och då känns det som att hon inte tänker längre än på sej själv för tror hon att jag ska bli vän med henne för att min dotter inte får leka med hennes dotter?

Ikväll så kom det ännu mer funderingar från Skruttan varför mamman gjorde detta! När Skruttan skulle somna sa hon: Jag tycker synd om L för jag vet att hon tyckte om att leka med mej för det sa hon mamma många gånger!

Jag känner att när sånt här händer så väcks Lejonmamman i mej och jag kan inte tänka klart för det känns så fel att en förälder inte kan se vad de utsätter sina barn för! De sätter sej själv först och ser inte till att barnen hanmar i en situation där det inte själv kan välja vem det vill leka med! Det kan inte vara så roligt att sitta i lekparken med sin gamla bästis och säja att min mamma säjer att inte jag får leka med dej!

Ibland undrar jag om det finns vuxna som stannar på den nivån som man befann sej på när man lekte i sandlådan. Om inte du vill leka med mej så får inte du låna min hink det är bara det att när man blir vuxen så är det inte döda ting som det handlar om utan det är ens barn, levande individer med känslor och tankar. Jag känner att om man är en förälder så måste man se till barnens bästa och det är inte att involvera dem i ens egna konflikter och vad man tycker och tänker till 100%. Vi leer tight här hemma för vi har gått igenom helvetet tillsammans men samtidigt är barnen bara involverad i det som de måste vara involverad i! När det var rättegång höll jag mej så nära sanningen jag kunde ~ jag sa att jag skulle träffa poliserna och att de skulle prata med mej om vad pappa gjort mot oss för jag ville inte ge falska förhoppningar! Idag när detta kom upp så förklarade jag så gott jag kunde att jag var inte osams med henne men jag ville inte vara vän med henne men det var inte så att barnen inte fick leka för det utan jag tycker att de ska leka om de vill det! 

Som vuxen är det dags att växa upp ur sandlådan och lära sej att sära på vad som är en strid för enbart vuxna och vad som ska involvera barnen! Man ska inte använda barnen som vapen för det är bara så att man som förälder har ett ansvar att barnen ska må bra och framförallt få vara barn och vara utanför allt detta men tyvärr så verkar inte alla ha förstått det. Känns som att jag kommer att koka över detta några dagar till mej en sak vet jag iallafall och det är att jag kan gå rak i ryggen och stärcka på mej för mina barn drog jag inte in i någon konflikt som är en vuxenkonflikt och kommer inte att göra heller för i mina ögon är inte barn ett vapen de är en gåva som jag har fått och det är mitt ansvar att de ska må bra och ha det bra!

  KRAMAR     

Om någon hade frågat mej för några år sedan vad det var som jag kunde tänka mej skulle kunna få mitt hjärta att gå i tusen bitar så hade jag på en gång svarat Olycklig kärlek. Hur många chanser jag än hade fått så vet jag att jag inte hade trott att det var vad barnen berättade att dersa sk "pappa" hade gjort mot dem som skulle vara orsaken till att mitt hjärta skulle gå sönder!

Allt började idag på morgonen med att Skruttan frågade mej hur man visste att det var tomten som kom med paketen och ingen annan! Min första tanke var att något barn på dagis hade berättat för henne att det inte fanns någon tomte och att det var därför som denna frågan kom så jag svarade väll så gott jag kunde att det var klart att det var tomten som kom med paketen på julaftonen vem skulle det annars vara eftersom det är tomten som man skickar önskelistan till. Jag såg på hela henne att detta var inte svaret som hon ville ha utan att det var något annat som hade väckt denna fråga! På min fråga om varför hon funderade så sa hon bara att hon tänkte och den kommentaren har lärt mej att det inte är meningen att man ska fråga mer.

Denna fråga kom fram några gånger under dagen och var olika formulerad men hade samma innehåll så jag kände att jag förberedde mej mer och mer på att säja till henne att tomten finns och om inte det skulle hjälpa så skulle jag försöka få henne till att låta småsyskonen tro på tomten. Nu ikväll så önskar jag att det var det som var hennes "problem" att någon hade berättat att tomten inte fanns men så var inte faller och egentligen borde jag ha lärt mej vid det här laget att det ligger så mycket mer i deras frågor än hos andra i denna åldern 

Nu på kvällen när de andra hade somnat och jag såg på henne att hon var orolig och tankarna malde i huvudet så fick jag höra att alla dessa frågor som kommit under dagen grundade sej på att hon hade funderat på att om pappa kom så kunde han klä ut sej till tomte för att vi skulle släppa in honom och sedan kunde han stoppa ner dem i säcken och springa iväg med dem så att vi inte hann ifatt och rädda dem. Mitt hjärta bara brast och jag visste inte vad jag skulle svara för det finns inget svar på en sån fundering och det är så hemskt att hon ska behöva tänka så för tomten ska bara vara spännande att vänta på, barnen ska ha pirr i magen för att det är spännande när det knackar på dörren och man vet att det är tomten som kommer med massor av saker som man har önskat sej - men man ska inte behöva vara rädd att det är en som ska kallas för pappa som har klätt ut sej för att komma och ta dem från tryggheten in i helvetet

Det gör så ont att höra dem prata och att höra om alla tankar och funderingar som de har samtidigt som jag är så glad att de inte håller det inom sej. Samtidigt skulle jag kunna ge vad som helst bara de slapp känna det de känner, bara slapp alla funderingar som de bär på gör att de fick en förälder som valde att göra dem illa och gjorde så att de inte vågade lita på någon manlig person utanför familjen från början! Jag önskar att vi hade ett "normalt" liv där de kunde sitta och prata om att tomten skulle komma med förväntan istället för skräck och jag önskar att tomten i år, om vi kan ha en; kommer med ett suddgummi så jag kunde radera bort allt de hemska som de minns och som påverkar dem

Julen är barnens högtid men för Skruttan känns det som att det kommer att bli allt annat än det med mängder av funderingar! Kanske finns det en önskestjärna på himmelen som kan ramla ner så att jag kan önska att de ska slippa känna så här men tills dess får jag leva i detta och troligen är inte detta sista gången som mitt hjärta kommer att gå i bitar!

PUSS    till dej från Lilla mej    

............... gjorde tanken att de skulle spela upp ett förhör med en av mina änglar ont för att jag visste att hon var så liten vid den tiden och att hon hade det ansvaret på sina axlar. Nu när rättegången är över är det bilden av henne när hon sitter ensam med en polis i ett rum, tre år och med tårarna rinnande nerför sina kinder som gör ont och bara jag blundar så ser jag det framför mej. Mitt "mamma~hjärta" gick i tusen bitar när jag satt där och jag klarade inte av att titta på hela för att det gjorde för ont att se henne och ingen tröstade henne. Det kom bara nya frågor.................................

Jag kan minnas dagen än när hon och hennes M skulle åka till barnens hus för att göra detta förhöret! Skruttan var inte medveten vad det innebar att prata med poliser, och det ska man väll inte veta heller när man är tre år men hon fick lära sej det den dagen. Hon var jättespänd och när de skulle åka så vägrade hon att släppa mej. Jag fick säja att jag skulle följa med till dörren som gick ut och hon lugnade sej ett tag tills det åter var dags för henne att släppa mej. Då kom paniken och skräcken för det okända, det som hon inte visste vad det innebar. Jag hade fått "order" att det jag skulle berätta för henne var att hon skulle prata med en polis som ville veta vad pappa hade gjort! Vare sej mer eller mindre skulle jag säja och ändå så var det en så enorm skräck när hon skulle iväg. Det skar i mitt hjärta och jag hade bara velat ta henne i min famn och aldrig mera släppa henne, skydda henne från  allt som gjorde att hon blev stor för fort men jag kunde inte det för på det sättet skyddade jag dem inte från risken att behöva återvända till Helvetet!  M fick dra henne från min famn för Skruttan ville inte släppa och jag hade rivmärken på halsen efteråt. Jag kunde höra hennes skrik att hon ville stanna hos mamma men hon kunde inte det. Benen bar mej till dörrmattan där vek de sej och tårarna och skräcken kom! Jag har undrat många gånger hur man kan göra barn men speciellt sina egna så illa - men jag kommer inte att förstå det hur mycket jag än funderar så jag har lagt den tanken på hyllan men ibland så kommer den ner i mitt huvud iallafall. Jag har förlikat mej med kommentaren som min advokat ger mej varje gång jag säjer att jag inte förstår "Du kommer ALDRIG förstå för du har ett för stort hjärta för det och skulle du förstå så skulle du vara lika sjuk som honom!"

När jag satt på rättegången och såg förhöret flyttades jag tillbaka i tiden. Jag kände att jag bara hade velat lyfta henne ur filmen och tröstat henne, jag önskade att jag hade kunnat skydda henne och framför allt så önskar jag att han inte hade fått sett henne. Jag vill inte att det ska finnas en bild på henne eller någon av mina änglar på hans ögon men reaktionen från honom när han såg filmen var ett hånleende. För mej bekräftade det jag redan visste att han inte bryr sej om vad han gjort mot dem och att han skadat dem och ändå så ska han kallas deras pappa. Jag fick ännu en gång bekräftat att han inte har empati och att det bara är plats för just honom i hans värld ~ alla andra är bara spelpjäser för att han ska må bra!

Jag klarade inte av förhöret och jag kände att jag gick sönder i miljoner delar. Jag önskar idag och även då att jag hade rest mej på en gång när det började men det kändes som att jag svek henne då. Jag ville skydda henne men ibland är det som min advokat säjer att man kan inte skydda dem till 100 procent utan de måste utsättas för vissa saker innan man kan rädda dem från det stora helvetet och det är nog en sak som jag skulle må bra av att lära mej. Tyvärr är mitt mammahjärta för stort! Jag önskar att jag inte hade sett bilden av henne i samma kläder som Liten har nu, sitta där med stora tårar rinnande på kinderna och berätta att vi inte bodde med pappa mer och att hon tyckte att det var skönt för hon behövde inte vara rädd att han skulle göra illa henne. 

När jag efter lov från domaren rusade ut så trodde jag inte benen skulle bära mej! Jag såg henne framför mej med de stora tårarna rinnande ner för kinderna och jag kände att jag var tvungen att komma fram till toaletten innan jag skulle kräkas men benen bar mej inte hela vägen. Det är flera dagar sedan detta utspelade sej men jag ser det framför mej än när jag försöker att sova och det gör att det är omöjligt att komma till ro och somna. Jag kan se mina föräldrar när de sitter där och ska berätta om natten då våra liv aldrig mer skulle komma tillbaka till det normala! Jag kan se deras vånda när de skulle berätta och det var som att känslorna inte längre fanns inom dem utan fanns i luften. Och jag kommer hela tiden till samma tanke som jag försöker att inte tänka ~ OM jag inte hade valt att bli tillsammans med honom och bilda familj med honom så hade ingen av oss suttit i denna sitsen nu!!! Jag vet att den tanken inte ger mej något och den är inte bra men den kommer som ett brev på posten!

Samtidigt så ser jag ju precis som de som lever tillsammans med en missbrukare att det kom så smygande och blev så fort min vardag, mitt liv. Den första örfilen gjorde inte ont på utsidan men dessto mer på insidan men jag accepterade den och accepterade ursäkten som kom efter, löftet att det aldrig mer skulle hända och sedan var det igång. Jag var med om det som kallas normaliseringen ~ alla slagen och kränkningarna blev min vardag!

Om OM inte fanns var det många tankar och känslor som jag inte skulle ha men det är bara att inse att det ordet finns och allt som hänt har gjort mej till den jag är! Jag vet att tankarna och reaktionerna som kommer är jobbiga men samidigt så vet jag att de inte dödar mej ~ de är pusselbitar som jag måste lägga för att komma vidare och för att jag ska kunna sluta fred med mej själv och inse att ordet OM inte har betydelse i det som hänt för det har hänt och går inte att göra ogjort och IDAG så skyddar jag mina barn och har klarat av det ~ med andra ord kommer jag att klara det även i framtiden om jag inte slutar tro på mej själv!

PUSS    till dej från Lilla mej   

När jag började på min terapi så berättade min terapeut för mej att allt som man bearbetar men även allt som finns och egentligen hela livet går i cirklar! Man går igenom en cirkel och kommer till nästa cirkel som ligger innanför och är mindre men man möter/ bearbetar samma saker i dessa cirklar bara det att man ser på det från olika håll och perspektiv. Jag förstod vad hon menade samtidigt som jag inte förstod det fullt ut! Idag kan jag när jag ser tillbaka se att hon har rätt och att jag har en annan förståelse när problemen kommer upp igen än vad jag hade första gången jag tänkte dem eller reagerade på dem och även att samma sak gäller barnen! Denna teori har stämt och den kommer säkert att fortsätta att stämma och jag fick det ännu en gång bekräftat ikväll.

Idag kom vi i en situation där Smulan och Skruttan stängde av alla känslor men man kunde se paniken i ögonen på dem och det är hemskt att se. Jag förstod på en gång att detta var något som påminde dem och tiden i Helvetet och som gjorde att de var tvungen att bygga upp försvaret igen. Det syntes så tydligt på Smulan för hon var helt stel i kroppen och hennes ögon bara strålade ut panik och det känns i mammahjärtat när man ser det. Det väcker minnen som jag inte vill ha och det väcker känslor att jag bara vill försvara dem från allt som kan påminna dem om det som varit men även att jag vill skydda dem från allt!

Idag klarade de av att komma ur försvaret själv och jag drog en suck av lättnad. Tyvärr fick jag senare märka att jag hade dragit den för tidigt och att det skulle komma mer innan denna dagen var slut och orsaka mej en ännu sömnlös natt!

Smulan har under en tid varit som ett plåster på mej. Helst skulle hon inte ens stanna kvar på dagis utan följa med mej hem igen och det har inte känts som att hon är mammig utan att det varit av en oro. Kände igen det lite från den tiden som Skruttan tyckte att det var hennes uppgift att skydda mej men ändå så skiljde det sej. 

När jag låg hos dem för att de skulle somna ikväll så känner jag att hon kommer närmare och närmare mej och så kommer orden som jag kände att jag inte vill höra, jag vill inte att det ska vara så: Mamma! Jag trodde att pappa skulle komma idag när (och så händelsen)! Jag kände att en del av mej bara skrek att nej jag orkar inte en gång till! Vi pratade om det och det kändes som att hon förstod vad jag menade med det som jag lugnade henne med tills nästa mening kommer ur hennes mun:

Mamma jag vill inte sova för jag drömmer om pappa!

Hela min kropp skrek att detta händer inte, det finns inte kraft till det och ändå vet jag att jag måste hålla mej lugn och framför allt så måste jag försöka att få henne lugn. Jag började med det vanliga pratet som brukar lugna henne att han inte vet vart vi är, att hon ska försöka tänka på något annat och jag kände att jag verkligen gjorde allt i min makt för att vi inte skullle komma in på det jobbiga innan hon skulle sova!

Plötsligt känner jag hennes armar krama mej så hårt som hon kan och så kommer orden:
Mamma! Jag drömmer om när pappa slog och sparkade dej så att du försvann!
Då gick tårarna inte att hålla inne längre. Jag fick försöka tvinga dem att inte rinna men jag lyckades inte och jag är glad att jag slapp säja något i den stunden för min röst hade inte hållt för ett endaste ljud. J kände att jag frös inombords för hon var så liten när det hände att jag hoppades att de minnena hade försvunnit. Jag vet nu att det inte var så för hon berättade detaljer och hur hon hade känt det och jag insåg att när hon bearbetade detta i den förra cirkeln så hade hon inte orden att uttrycka sej.

Jag kände mej som världens ensammaste när hon berättade allt detta för jag visste inte vad jag skulle säja ~ det enda jag kunde göra var att lyssna på henne och krama henne så att hon kände att jag fanns där. Hon uttryckte sin rädsla att jag skulle bli arg för att hon visste och hade sett och att jag inte skulle tycka om henne mer för det hade pappa sagt till henne. Jag kände att sorgen över allt som de varit utsatta för var större än den varit tidigare. Jag kände en sorg över att de inte fått den barndomen som de förtjänat och jag kände en sorg för att de har sett och varit med om det som de varit för inget barn förtjänar det. Jag kan inte göra det ogjort men jag kan skydda dem nu och det gör jag med näbbar och klor.

Efter att hon hade pratat av sej så suckade hon och sedan somnade hon tätt intill mej. Jag kände att jag var alldeles kall inuti men samtidigt kände jag hennes lättnad att fått ur sej detta, att hon hade kunnat hittat orden för det som hade legat och gnagt där inne! Jag vet att denna natt kommer jag inte att kunna sova för jag hör orden som hon sa när hon berättade gång på gång på gång och när jag blundar ser jag hennes blick från idag och jag känner sån frustration över att jag inte kan göra mer än jag gör men samtidigt så vet jag att det inte finns mer som jag kan göra.

Jag är inte mer än människa och kan bara finnas till för dem som mamma och trygghet men jag önskar så många gånger att jag kunde sona dem från det som finns runt dem och som påminner oss om det som varit. Jag kan hantera det på ett annat sätt än de kan men samtidigt så vet jag hur det känns på insidan när man kommer i en situation som påminner en om det som varit. Det gör så ont att se att de man älskar mest och vill skydda mest far illa genom att en händelse i vardagen kan påminna och påverka dem så mycket!

För varje dag som går och ju fler situationer som vi hamnar i inser jag att min första person på soc hade rätt när han sa att jag är lugn och det går att diskutera med mej tills det handlar om mina barn för då blir jag Lejonmamman som skyddar dem tills sista blodsdroppen och det kommer jag alltid att göra. Jag önskar bara att jag kunde skydda dem mer än jag känner att jag kan!

KRAM från Lilla mej