Ibland kan jag inte låta bli att undra om mina barn kommer att ha några "drömmar och tankar" kvar när de blir större för det känns som om deras tankar och funderingar är så många fler och större än normala" barns är och samtidigt får allt som sker så mycket större konsekvenser än vad det får för andra barn! Bara att en person försvinner ur deras liv ger dem större funderingar och reaktioner än vad andra barn i deras ålder får.

Igår rann mina tårar efter en vanlig tanke som kom från Smulan. De rann och det gjorde så ont i hjärtat att jag var rvungen att låtsas att jag blev kissnödig och måste gå på toaletten för att inte visa hur ont det gjorde att höra hennes tankar men även för att det gjorde så ont i hjärtat.

Min lilla Smula är den som längtar mest efter snön här hemma och frågar varje dag om det kommer att komma snö imorgon. Jag trodde att den skulle ha kommit redan tills hon fyllde år men inte i år så nu är tjatet ännu värre. Igår frågade hon mej ännu en gång när snön skulle komma och när jag svarade henne att jag inte visste sa hon att på dagis hade de sagt att när tomten kom då var det snö. Jag sa till henne att det säkert var så men att man aldrig kunde vara helt säker. Vi kom in på detta med att tomten har med sej presenter och så kommer meningen som fick mitt hjärta att brista:

- Mamma!Jag ska önska mej en snäll pappa av tomten som är ljus! Och man får det man önskar av tomten så då har han en snäll pappa med sej till oss!!!! Och fastän det har gått en dag sedan hon sa detta så ser jag fortfarande hennes ögon - hur de bad att jag skulle säja till henne att det var så det var, att jag skulle kunna lugna henne med orden Ja det får man! men jag tänker inte ljuga eller lura mina barn!

Bara att höra orden gjorde ont och jag känner mej så otillräcklig att jag inte valde en snäll pappa till dem utan en pappa som gjorde allt för att göra oss illa och trycka ner oss men att  veta att hon kommer att bli besviken när tomten kommer gjorde minst lika ont. Jag kände att tårarna brände i ögonen, hjärtat var som ett öppet sår och rösten skulle inte hålla men även om den hade gjort det så visste jag inte vad jag skulle svara! Vilket är bäst egentligen att hon får höra nu att tomten inte kommer att ha någon snäll pappa med sej eller att hon upptäcker detta när tomten kommer. Jag kände att tårarna brände mer och mer bakom ögonlocken och jag var tvungen att gå till toaletten när jag väl kom dit så bara forsade tårarna. 

Tårarna rinner idag med bara jag tänker på det och det gör ont i hjärtat. Alla andra barn önskar sej en docka som de sett på en affår eller en bil som kompisen har eller andra saker men min ena dotter önskar sej en snäll pappa. Det är då man reagerar ännu en gång hur mycket vårat liv skiljer sej från andras och hur olik mina barn är andra barn. Andra barn kan säja till sina föräldrar att de önskade att de hade en annan förälder när de får ett nej men har glömt det strax efteråt men mina går med en längtan efter en snäll pappa så att de är beredd att avvara leksaker och det vanliga som barn önskar sej bara de får en snäll pappa i julklapp. 

Det är såna gånger som man känner sej så lite och så hjälplös för det finns inget svar och det finns inget jag kan göra för att uppfylla den önskan. Det hade varit svårt i ett vanligt fall men det är ännu svårare när jag och de är så brända som vi ändå är. Jag önskar att de inte hade haft den pappa som de har men nu har de det och jag kan inte göra saker ogjorda och jag vill absolut inte vara utan dem man jag önskar att jag kunde byta ut honom - att de hade haft en pappa som brydde sej om dem och som skyddade dem istället för att skada dem och som bara fanns där för dem. Nu är det inte så det ser ut och kanske hittar jag svaret som de behöver innan jul så att de kan känna sej lyckliga och nöjda med att tomten har med det som de önskade sej och på det sättet får fortsätta att tro att man får det man önskar sej av tomten.

Jag vill inte att de ska få flera krossade drömmar men tyvärr verkar det som att det är just det som de kommer att få bara för att jag valde att skaffa barn med den jag gjorde när jag trodde att han var en annan än den han var! Undra vem som är den mest lurade i denna cirkusen?! 

Jag vet iallafall vem som måste komma på vad hon ska svara nästa gång och det är lilla jag!
KRAMAR till dej från Lilla mej    

I fredags hände en vardagshändelse som gjorde att jag ännu en gång insåg att mina barn inte har samma referensram som andra i deras ålder. Vi skulle cykla till dagis och när vi ska ner genom en viadukt så ser jag att det står poliser uppe på vägen och kollar förare och hastighet och jag kände på en gång i magen att detta kommer inte att sluta bra men låtsades som ingenting för att barnen kanske inte ens skulle se det. Naurligtvis så visade det sej att lasern som de mäter hastgheter med den tjuter och en som de stoppat och "tagit" var tvungen att diskutera med dem samtidigt som han gallskrek och gestikulerade och vips så stämde min magkänsla till 110% ~ denna dagen började inte bra och skulle påverka barnen mer än jag visste när vi gick upp den morgonen.

I 20 minuter fick jag stå och lugna mina två äldsta för att mängder av minnen från när polisen kom hem till Helvetet började rullas upp för dem. Det kommer mängdav frågor och mängder av saker som de aldrig tidigare hade berättat för mej och jag kände att jag visste inte vad jag skulle säja eller hur jag skulle förklara det för dem. De är ändå barn och kan inte förstå allt som hände under dessa år men samtidigt vet jag att jag måste förklara för dem så att de kan leva med det. Ett tag funderade jag på om jag istället för att fortsätta till dagis skulle ta med dem hem men samtidigt kändes det som att dagis var ett nödvändigt ont för att de skulle få annat att tänka på. Barnen var inte som de brukar vara när jag lämnar dem och jag är så tacksam att jag fick möjligheten att prata med en av deras fröknar och förklara vad det var som hade hänt.

Skruttan berättade för en kille att de hade sett "massor" an poliser när vi åkte till dagis och han tittade på henne med en avundsjuk blick och sa bara ordet "Häftigt" men det var det sista som mina barn kände och det var i den stunden som jag kände att mina barns erfarenheter skiljer sej så myket från de andra barnens. Det är ju just så som barn ska se på poliser som snälla och häftiga men för mina så är de förknippade med liv och död, att pappa slår mamma och rädsla och panik.

När vi skulle åka hem så var det med fasa som de cyklade med för tänk om polisen stod kvar och tog med dem hem till pappa igen eller om de tog mej. Jag kände att jag visste inte vad jag skulle kunna säja mer än att poliser är snälla och att de inte tar någon om de inte har gjort något fel. När jag hämtade dem berättade deras fröken att händelsen från morgonen hade följt med dem och påverkat dem hela dagen och Skruttan hade inte lekt tillsammans med andra utan dragit sej undan och det var då hon hade kunnat prata med henne tack vare att jag hade berättat vad som hade hänt. Det är såna gånger som jag är glad att jag är den jag är och kör med öppna kort och har slutat att dölja det som händer i vårat liv och påverkar oss på olika sätt för annars kan de ju inte hjälpa barnen.

Fredagens händelse har påverkat hela helgen så igår bestämde jag att vi skulle fly vardagen och bara komma bort ett tag. Det hjälpte och barnen blev gladare men de är så hemst att se hur en sån här sak som att se poliser kan väcka så mycket minnen inom dem och riva upp såna sår igen. De har sovit oroligt på nätterna och vaknat flera gånger för att ytterligare en gång prata om det som kommit upp i samband med detta. På dagarna har de varit lättirriterade och gått och grubblat och det känns så orättvist. De är så små och skulle inte behöva bära på dessa minnen och inte bli påverkade på detta sättet. Samtidigt så lever han som gjort allt detta mot oss och är orsaken till att vi mår som vi gör sitt vanliga liv och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att han skänker dem en tanke om vad han har gjort eller hur de påverkats av det för i hans sjuka hjärna så har han aldrig gjort något. Känns så orättvist men samtidigt så har jag lärt mej att leva med att livet inte är rättvist men jag kan inte förlika mej med allt som barnen varit med om och absolut inte att det är en person som ska kallas för förälder/pappa som orsakat dem alla dessa sår och minnen.

Samtidigt får jag tänka som deras terapeut säjer att det enda jag kan göra är att ge dem nya, glada minnen som ersätter dem gamla och jobbiga och det ska jag göra men det är inte lätt när hela tiden det förflutna gör sej påmint i vardagen genom händelser som tillhör just vardagen och inte går att påverka!

PUSS    till dej från mej  

I förrgår natt var jag vaken med min Smulan som hade panik för att hon trodde att pappa kom och skulle hämta henne. Fick hålla på i flera timmar för att få henne att lugna sej och när vi väl somnade så somnade jag med henne tätt intill mej och hennes armar runt min hals. Bara jag rörde mej så kom hon efter och jag kände verkligen att jag var hennes trygghet. När jag skulle åka på morgonen så fick jag lova henne på heder och samvete att jag skulle komma tillbaka och att jag bara skulle vara borta ett tag.

När jag kom gående så såg jag mina små troll leka men samtidigt såg jag att de inte var så avslappnade som de brukar vara utan de var på sin vakt hela tiden och det var då jag insåg hur mycket dessa små underverk påverkar mej ~ både på gott och ont.

Ju mer saker som kommer fram som de har blivit utsatta för under tiden i helvetet dessto mer dåligt samvete har jag fått men samtidigt ha jag känt att det är nu jag har fått en andra chans det är nu som jag kan försvara dem från det som inte ingår i vardagen och barndomen och den chansen tänker jag ta och jag tänker inte ha det dåliga samvetet längre för jag gjorde vad jag kunde i den situationen och under de omständigheterna och de möjligheter som jag hade där och då men det är nu som jag kan göra det som jag tycker är rätt och fel. Det är de som varit minr drivkraft att komma vidare för hade jag inte haft dem och deras kramar så hade jag inte orkat och klarat den resa som jag ändå har gjort. Jag har vetat att det funnitd tre små som har varit beroede av mej och det ansvaret släpper man inte och de är beroende av mej än.

Samtidigt så påverkar de mej som mamma såååååååååå mycket. Mår de dåligt så påverkas jag och känner att det finns ett sår inom mej som blöder och att jag bara vill att den negativa känslan som de har ska försvinna. Jag kan inget annat än att finnas där och vara ärlig mot dem för jag är inte mer än människa. När de mår bra så mår jag bra och får energi från deras skratt och jag känner mej så mycket lättare för att jag ser deras trygghet och glädje. Varje gång de berättar ett jobbigt minne så river det ett sår inom mej som jag aldrig visar dem men samtidigt är jag glad över att de litar så mycket på mej att de vågar anförtro mej detta ~ de vet att jag kan ta det och de vågar.

När jag ser hur mycket de fått med sej och som de troligen kommer att få jobba med och slita för resten av sina liv kan jag bara känna att detta ska inget barn behöva starta livet med men mina gjorde det och det har gjort dem till de små underverk som de ändå är. De är mina älskade underverk och det finns inte ord som kan beskriva dem för de är så stark och enorma som personer och jag är stolt över dem.

Att få en kram som kommer från dem och är så fylld av kärlek ger mej en sån glädje och kraft och ger mej ännu mer övertygelse att vi kommer att klara detta tillsammans. Att höra orden Jag älskar dej och det verkligen kommer från hjärtat gör att jag känner att något måste jag ha gjort rätt för annars hade jag inte fått höra de orden som mamma. Att  få höra att man är den  bästaste mamma som finns gör att jag känner att jag har gjort rätt och att jag kämpar för rätt saker hur jobbigt och orättvist det än känns i vissa lägen i livet. Vi är trots allt på rätt väg och har vi klarat denna etapp så kommer vi att klara nästa. Att få höra alla de jobbiga minnen som de bär på och att de aldrig mer vill återvända till pappa ger mej kraften att kämpa vidare för det, samtidigt som jag blir vansinnig på alla de instanser som ska finnas för att barn ska känna sej trygga men inte vågar men jag tänker inte ge mej. Mina barn ska inte få krossas ännu en gång för de är värd ett bättre liv.

De är mitt allt och det är de som har plats nummer ett i mitt liv vilket de alltid kommer att ha. De är de som ger mej kraft att  komma vidare och att vi genom alla prövningar har blivit så sammansvetsade att vi är starkare än vad vi någonsin har varit tidigare. Vi var spillror när vi kom ifrån allt men tillsammans har vi kunnat bygga upp oss och blivit starkare än den som utsatte oss för övergrepp. 

 Jag tror att man många gåner tar barn förgivet och att man betraktar dem som små men om man ger dem chansen så har de sååååååå mycket att ge ~ om man bara ser dem, respekterar och älskar dem. Mina barn kommer alltid att vara just "mina barn" men det innebär också att jag alltid kommer att älska dem och finnas för dem och kämpa för att de ska få vara trygga och kunna älska sej själv precis som de är!!!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Ibland är Häxansurtant inom mej på semester men idag kommer hon att komma fram i detta inlägg - ta det som ett hot eller ett löfte. Jag trodde att den dagen skulle komma när jag kunde sluta reagera på samhället och på det sätt som de bemöter och ställer krav på barn men tydligen så är inte den dagen idag.

Jag känner att under hela min "resa" har mycket av ansvaret som egentligen är för tungt för mej när det gäller det rättsliga på samma sätt hamnat på barnens axlar. Min äldsta dotter var tre år när hon satt på sitt först polisförhör och fick inte ha någon med sej in för man hade kunnat öva med henne vad hon skulle säja om man gjorde en viss rörelse. Jag tycker det är vidrigt att se henne när hon skulle åka iväg på detta och jag hade rivmärken på min hals för hon ville inte. Hur förklarar man för ett barn att det är för dennes skull och för att rätt ska vara rätt som hon utsätts för detta.

Det förväntades även att hon skulle berätta i detalj vad "pappa" hade gjort och hur det kändes och det gör mej så uppretad att man som "lagens förlängda arm" inte tar hänsyn till en ålder utan bara kräver att ett barn ska kunna klara av att redogöra detta. Jag klarade ju knappt av det som vuxen.

Jag som inte är utbildad inom barnpsykologi utan bara går på min magkänsla inser att det ska mycket till innan ett barn i sina ögon föråder en förälder hur illa den än har gjort barnet. Man är lojal till sina föräldrar och man vet att man är beroende av dem även om man inte är medveten om den insikten. Barn pratar inte om det inte finns ett förtroende uppbyggt och om det vill prata själv.

Idag kände jag att jag gick i molekyler när jag hör att samma "misstag" (jag tycker att det är det) att försöka tvinga barnen att prata med en myndighetsperson, även fastän det inte är mina barn det gäller denna gång. När en person från socialen tränger sej på barn och börjar prata i termer som inte ens jag som vuxen förstår hur tror de då att de ska få en riktig bild av hur verkligheten ser ut??????? Är det ens rätt att prata med barnen och att de ska få berätta hur situationen ser ut innan man har sett om det finns andra möjligheter??????

Jag tycker att barn har en nog stor press på sej i dagens samhälle med att de ska vara på dagis, skola, fritids, de ska göra läxor, hinna vara med kompisar och gärna tre fritidsaktiviteter utöver detta! De ska klara av att umgås med andra och spela deras regler och faller de inte innanför ramarna för vad som är "normalt" så ska det utredas med. När finns det tid för dem att vara just vad de är - BARN?

När man sedan ska sitta tillsammans med en främmande människa och berätta att mamma/pappa är si eller så, gör si eller så. är snäll eller dum och gärna berätta händelser/känslor kring detta med! Är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på barn? Nä jag tycker inte det! När jag ser till mina barn så är det som hände igår och för en månad sedan inom samma tidsperiod för dem - allt det hände igår! Hur ska de då kunna berätta hur de kände en dag för x antal dagar eller månader sedan? Det blir en kompott av allt de har känt och tyckt och sedan kan det tolkas som det vill.

Man säjer att många barn far illa för att föräldrarna är osams men är det verkligen där som problemet ligger! Jag tycker att mycket av det att barn far illa ligger i att det är så höga krav på barnen och de behöver prestera så mycket och så bra att de får ångest över allt som de ska klara.

Jag kan bara gå till mej själv som var vuxen första gången jag träffade en utedare från socialen och alla dessa frågorna kom. Jag visste vad det handlade om för jag var placerad av dem på skyddat boende och jag fick dessa för att de skulle kunna hjälpa och skydda mej och barnen och att vi skulle få det så bra som det bara gick - men förstår ett barn det?! Jag kände mej totalt utlämnad och mycket av det som jag berättade för dem kom fram efter många kontakter och möten med dem för att ett förtroende hade byggts upp och jag kunde se vad resultatet skulle bli av det jag berättade om det togs upp rätt men hur förklarar man det för ett barn!!! Speciellt när ett barn inte kan dra samma slutsatser som oss vuxna. Jag ndervärderar inte barn för de är fantastiska men de har inte samma erfarenhet som oss och kan inte lägga "pusslet" som vi vuxna! Hur kan man då som myndighetsperson tro att barn som är otrygga i situationen ska prata efter ett möte med denna person?!?

Jag får inte ekvationen att gå ihop men kanske kan jag det en dag och kanske är det den dagen som jag kan sluta att irritera mej på hur utsatta barn är i ett samhälle som anser att de ser till BARNS BÄSTA och att de sätter barnen först! Den dagen hoppas jag kommer när det är som det står på papper - att man ser till just barnet!

PUSS   från en uppretad lilla mej som skrivit så fingrarna och tangenterna brinner till dej    

Jag är så stolt över att jag vann denna gången över det förflutna och allt som detrör upp. Allt började egentligen innan vi åkte iväg på våran semester med att Smulan började att bearbeta allt med att vara "pappa". Det är skrämmande att se henne för hon är verkligen som honom i kroppen och hon har helt avstängda ögon. Hon gör allt det som han en gång gjorde mot oss om man tar bort det sexuella. Fastän jag är stor så vill jag inte stå med ryggen mot henne för man vet aldrig vad som kommer men det är ju hennes syskon som få ut mest för alla elakheteroch gärna när ingen annan ser.

Det som skrämmer mej mest är det att när man frågar henne varför hon gör så skrattar hon. ögonen är avstängd och svaret man får är: Jag gör som pappa! Förut så tog jag en diskussion med henne vid dessa tillfällen men jag har lärt mej att det går inte att prata med henne då utan det är bättre att ta det när det avstängda är borta hur jobbigt det än är att vänta så måste man göra det. Jag har gjort som BUP har sagt att jag ska visa att jag inte accepterar att detta händer och sker i mitt hem men samtidigt se det som att det är en del i bearbetningen vilket är jättejobbigt - dels för att detrör upp mängder av minnen hos mej och de andra men det jobbigaste är att jag ser hur dåligt hon mår av att vara så.

Denna gången så trodde jag aldrig att det skulle komma till ett slut för det pågick dag på dag och jag har verkligen fått bita ihop och räknat till 1110 för att inte bli arg eftersom det inte är något som hon kan rå för. Jag har försökt att medla och jag har försökt att visa att jag älskar henne och att jag finns där för henne och dem alla men det är inte alltid så lätt att räcka till.

Imorse vaknade jag och Smulan tidigare än de andra så jag valde att ta med mej henne ner och sätta mej vid köksbordet med henne i knä och försöka förklara för henne hur det känns för mej när hon gör så här. Jag kände att det fick bär eller brista och mitt tålamod började ta slut så det var den enda lösningen som jag kunde hitta på. Jag försökte förklara så att hon skulle förstå men det är inte alltid så lätt att förklara det man som vuxen inte kan förklara för sej själv till en liten sårad tjej på tre år som mår skit men det kändes som om jag lyckades till största delen. Smulan tittade på mej med sina stora ledsna ögon och så får jag en kram som värmde genom hela kroppen. Sen tittar hon på mej och säjer: Mamma! Jag vill spola ner pappa i toaletten för då kommer han aldrg mer tillbaka!

Jag försökte att hålla tårarna tillbaka men det var svårt. Hon tog fram ett papper och på det skulle vi skriva pappa och sedan tog hon min hand och vi gick till toaletten. Där skrynklade hon ihop papret, kastade ner det i toaletten och spolade, Nu mamma kommer han aldrig mer tillbaka!

Jag bad en stilla bön att det inte skulle bli stopp av lappen så att den var tvungen att ta upp den igen och någon lyssnade på mej för toaletten fungerar fortfarande.

När vi kom tillbaka till köket gav hon mej en bamsekram och sa i mitt öra: Mamma jag älskar dej, jag tker om dej jättmycket!!!!

Då kom tårarna både av glädje men framförallt av lättnaden. Ännu en gång har vi övervunnit det som ligger bakom oss och vi har tagit ytterligare ett steg framåt. Kärleken och vi har klarat av ännu en prövning och för varje hinder vi kommer över dessto starkare blir vi och vi kommer att klara det som ligger framför. Vi kan inte göra något åt det som ligger bakom men vi kan påverka framtiden och vi kan ta chanserna som kommer. Ingen klarar allt men alla klarar något och jag tror att kärleken övervinner ondskan.

Jag kommer att fortsätta att be att barnen ska slippa återvända till helvetet som jag aldrig skulle återvända till men samtidigt ska jag leva för här och nu för ännu en gång har vi besegrat minnena och trauman som vi varit med om och genom det blivit starkare. Kärleken övervinner allt och det kommer den att göra i framtiden med  

Puss    till dej från lilla mej    

Och det som skrämmer mej är att jag känner mej så lugn! Alla hysteriska känslor är borta, jag känner att jag ska gå dit jag ska göra mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag kan inte påverka vad alla som sitter där tänker, tycker eller dömmer och jag har förlikat mej med den tanken. Jag har bestämt mej att jag inte ska visa Äcklet den rädsla och skräck jag känner inför honom men föraktet jag känner det kommer jag inte att kunna dölja och det tänker jag inte ens försöka med heller! För en gångs skull är det jag som får se honom i den situationen som jag kändemej i hela mitt liv med honom - som den svage! Och vad än domen blir är jag en vinnare för jag har klarat denna resa och jag har byggt upp en trygghet och fungerande vardag för mej och barnen som skulle kännas 110% trygg och säker om det inte var för honom. Alla beslut som jag har tagi inför denna dagen känns rätt och det är en underbar känsla - jag ångrar inget jag har sagt eller gjort!

Imorse var jag och pratade med barnens terapeut och jag känner mej så stolt - dels för de framsteg som barnen har gjort men även över mej själv. För en gångs skull kunde jag ta åt mej det beröm jag fick av henne för att i ett kaos ha klarat av att bygga upp en vardag där barnen kan känna sej så trygga det går men där det har funnits rutiner och mängder av kärlek. Och jag känner mej stolt att få höra av en "utomstående och yrkesman" att jag har gjort rätt, att jag har stöttat barnen när det har behövts men även att jag har "tvingat" dem att möta vissa rädslor för att de ska se att det inte är så farligt när de har rätt personer runt sej. Jag känner att jag behövde höra det och jag behövde och kunde ta det till mej och det är ett stort framsteg för mej som suger åt mej kritik men inte kan ta komplimanger. Jag känner mej stark och jag känner att jag tar åt mej det som gör mej starkare - allt annat rinner för tillfället av mej.

Igår fick jag höra av en person som står mej nära att jag kommer att klara det och att hon var övertygad efter att ha sett min blick förra gången som jag mötte honom i rätten. Jag tänkte bara när hon sa det att jag var inte stark då, jag var liten och livrädd! Tänkte på detta när jag hade lagt mej och när jag såg det med mina "nya glasögon" så inser jag att det var den bilden som var förväntad av mej men nu vet jag att jag inte var det. Jag klarade av att gå in i salen, jag klarade att sitta mitt emot honom utan att titta på honom och jag fick fram det som jag ville och jag vann - rätten lyssnade när det gällde den delen på mej! Varför kan jag inte känna att de kommer att tro på mej denna gången? Bilder ljuger inte och i dessa finns alla skadorna, minnena är många och de kommer att finnas där och vet ni - JAG VET IDAG ATT JAG KOMMER ATT KLARA DETTA OCH JAG KOMMER ATT VARA STOLT EFTERÅT! Stolt för att jag och barnen kommer ännu ett steg på våran resa mot friheten och jag har stått upp och visat att jag inte accepterar det jag och barnen har varit utsatta för! Bara det är en vinst för mej och barnen!

Den största vinsten är dock att jag idag tror på mej själv och jag kommer aldrig mer att ge någon övertag eller nedvärdera mej - jag och barnen förtjänar ett bättre liv än det och jag kommer aldrig mer att tillåta det.

Jag tänker i fortsättningen fånga dagen och jag tänker njuta och leva den - till 110%!

PUSS    från T

Idag är jag riktigt glad - och det är en sån där glädje som känns på insidan. Jag känner att det bubblar inom mej och orsaken till den är att jag haft en bra dag med många skratt men mestadels för att jag sett såna framsteg psykiskt hos barnen. Egentligen skedde dessa för länge sedan men det var kanske idag som jag behövde se dem och upptäcka dem för att orka nästa steg.

När vi hde kommit ifrån helvetet så litade inte barnen på någon man. Morfar fick kämpa mycket för att bygga upp det som en gång hade funnits där och vissa dagar gick det bra och andra inte men det märktes jättetydligt att deras förtroende för män var skadat. De ville inte lämna mej ur sikte när vi befann oss på samma ställe och om en man pratade med dem så svarade de inte utan gömde sej och skyggade undan.

Det var jobbigt att se då för detta var ytterligare en sak som hade funnits där och fungerat som hade brytits ner. Vissa dagar kändes det som att det aldrig skulle gå att bygga upp allt som hade försvunnit under helvetestiden men hoppet fanns kvar att det skulle gå att bygga upp igen och det är jag glad för att det gjorde.

Deras morbror är en man som de, speciellt Skruttan, har beundrat. Det bara lös om henne när hon var i hans närhet och han fick henne att vika sej av skratt och hon lärde sej massor av spratt av honom. När han träffade dem andra gången efter misshandeln var allt detta borta. De var bara skygga och gömde sej och det skar i mitt hjärta att se både deras reaktion men även min brors. Han visste inte hu han skulle göra eller agera och det blev spänt.

Denna relation byggdes sakta upp men det var först idag som jag upptäckte att den är bättre idag än vad den varit tidigare och just vilken glädje de utstrålar när de träffar honom och det ger mej en sån glädje och ett sånt hopp att det de varit med om kommer att kunna övervinnas och göra dem starka istället för att trycka ner dem. Jag känner hopp och glädje igen och det måste vara ett stort steg i rätt riktning. Jag känner mej stark och jag känner att jag kommer att klara detta och att det kommer att bli bra - någon gång, någonstans.

Det är inte bara min pappa och bror som har hjälpt till at bygga upp detta förtroende igen utan flera män som de har träffat på. Vi var på en vecka med det skyddade boendet där det var män som var med som "ledare" och dessa var helt enorma med barnen och de tog mina barn på helt rätt sätt. De har lämnat avtrck i våra liv och hjärtan och jag tror aldrig att de kan förstå vilken insats de gjorde. När mina barn kom var de avståndstagande och iakttog dem mest men när de hade varit med dem i en dag kunde de söka kontakt och det fanns ett samspel vilket för mej var helt otroligt att se. Ungefär samma uppenbarelse som idag men inte med samma känsla i kroppen för då var tvivlet större.

Det finns en annan man som verkligen har gjort mycket för barnen från dag ett och som har funnits där och visat dem att det finns pappor som är snälla. Jag tror inte att han är medveten om det han har gjort utan att detta bara var en naturlig sak i hans pappa-roll.

Kanske är det hoppet om att saker skulle kunna förändrats som har gjort att jag har klarat denna resa och som kommer att göra så att jag klarar att landa när jag mått slutmålet. Kanske är det de som andra har sett när jag bara har känt mej som en blöt fläck fastän de har sagt att de har sett en styrka inom mej. Finns många kansken och många frågor men just nu ska jag tillåta mej att bara känna glädjen och hoppet - för det har jag och barnen gjort oss förtjänt av och jag ska NJUTA av den känslan för jag är helt övertygad om att det kommer att komma dagar när svackorna kommer igen men jag ska minnas glädjen och ta mej igenom dem!

PUSS från Häxansurtant   

...........jag kunde ge barnen den tryggheten som de förtjänar. Jag önskar att jag bara kunde ta bort de hemska minnena som de har med sej och som de är för små för att ha fått egentligen. Jag gjorde ett val att leva tillsammans med Äcklet men det gjorde inte de och jag skulle verkligen ge vad som helst bara de slapp må som de gör nu bara under perioder men förr jämt.

Jag har under några nätter nu sovit skitkasst bara för alla förbannade mardrömmar och minnen som kommer fram. Jag önskar att det kunde komma ett bra minne iallafall ibland men det gör inte det utan bara alla jobbiga minnen. Egentligen vet jag inte om det finns några bra minnen från den tiden eller om det är jag som förskönar vissa dagar.

Jag vaknar på nätterna av mitt eget skrik när jag vädjar till Äcklet att han inte ska ha ihjäl mej, att slagen och sparkarna ska ta slut och jag känner skräcken inom mej. Jag vaknar av att svetten bara rinner av mej och jag har panik. Jag vet att det bara är drömmar att den tiden är slut men de påverkar mej så sen går det inte att somna om utan jag ligger vaken.

Barnen har haft en bra period länge nu när det har kommit upp saker på dagarna men på nätterna har de fått sova och har sovit lugnt. Skruttan gjorde ett avslut med sitt biologiska ursprung genom att berätta på terapin för x antal månader sedan att hon hade ingen pappa och sedan dess har det varit så. Jag känner att jag iallafall kan vara stolt över att jag inte har pratat skit om honom till barnen eller nämnt det som jag varit utsatt för. Detta bestämde jag direkt efter sista misshandeln att de skulle inte ha en påverkad syn från mej och jag har klarat av att hålla det löftet till mej själv. När någon frågar henne vart hennes pappa är så är det svaret de får från henne: Jag har ingen pappa! Fortsätter de att fråga så vidhåller hon det och när det lvergår till tjat då förklarar hon rakt upp och ner att han var inte snäll och därför har hon ingen pappa. Hon har haft den synen sen vi kom från helvetet men jag trodde då att den skulle mattas av men den har inte gjort det utan bara blivit starkare med att minnena kom upp!

Den som har det värst av barnen nu är Smulan. Hon hör honom komma på nätterna för att göra henne illa, hon ser honom i skuggorna och hon hör honom hur han säjer att vi inte kan gömma oss för honom. Det som skrämmer mej mest är att det finns där hos henne så starkt nu efter så lång tid och trots att hon var så liten när vi kom därifrån. Jag känner smärtan inom mej  när hon vaknar på nätterna och är hysterisk, rädd och bara vill bli lugnad och tröstad. Allt för att jag valde en psykopat att bilda familj med.

Samtidigt gör detta att jag kan känna glädje att vi har kommit därifrån och att det inte pågick under mängder av år som det gör för vissa andra. Jag kan inte låta bli att tänka på att Liten troligen kommer att växa upp utan att minnas något av behandlingen i helvetet. Jag måste se de små ljusglimtarna för att orka ta ett steg till - för att få ett efter.

Samtidigt känner jag att jag vet inte ett skvatt hur jag kommer att reagera när jag ser Äcklet i rätten. Nu när jag vet så mycket mer som han har gjort på/mot barnen, när jag vet hur det påverkar oss idag så länge efter att vi har kommit därifrån. Kommer det att finnas en dag när vi inte känner rädsla, oro och mardrömmar? Ja kanske om han inte fanns längre men så länge han finns så kommer nog tyvärr dessa känslor oxå att finnas och det är ett val som man själv får göra. Om man ska leva med dessa negativa känslor eller om man ska låta känslorna styra livet! Lätt att säja - svårt att göra vilket av detta man ska välja för jag vill leva och jag har fått en andra chans och den tänker jag ta!

Nu ska jag hålla mitt löfte till B och ta fram förhören som jag har skjutit upp så länge men nu måste göra! Tack för din stöttning!!!!!!! Alla stöttande mail har fått mej att gråta många gånger! 

PUSS från Häxansurtant