.........................och som bonus så fick en insikt att det inte var mitt fel på något sätt, något av det som hände! Och det värsta är att jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna insikten för jag känner mej så kluven men jag vet en sak i alla fall och det är att den gjorde ont och kommer att göra ont länge för idag så såg jag så tydligt mönstret i hur det har spelats för att jag skulle få dålitgt samveta, lägga skulden på mej själv och stanna kvar i Helvetet!

Jag skulle maila över de minnen som jag plockat fram från mitt "hjärn-arkiv" till min psykolog idag och eftersom jag är en sådan tidsoptimist så satt jag här i sista stunden och renskrev alla minnen från mina handskrivna papper till datorn! Det kändes som att hjärnan kokade och det var jättejobbigt men nu i efterhand så känns det som att det var en mening med detta för jag såg ett mönster som jag aldrig tidigare sett när jag gått på terapi eller haft minnen som dykt upp! Jag kunde se ett mönster i hans beteende men det som jag såg tydligast var ett mönster i hans sätt att lägga fram saker men sedan hur det blev när det kom till mej så att jag la skulden totalt på mej! Allt var mitt fel för hade jag inte gjort si eller så hade han inte sagt det till mej, eller så hade han inte slagit mej! Inte en endaste gång tänkte jag att jag hade gjort så att något blev bättre! VARFÖR? Jo, för att jag var nertryckt och tyckte att jag var inget värd! Jag hade accepterat den synen som han ville att jag skulle ha på mej själv ~ att jag bar skulden till allt och att jag var värdelös! Idag kan jag ju se att jag var den starkaste av oss! Jag bar verkligen allt ansvar och försökte väga upp allt så att barnen skulle slippa se, vara med och bli bestraffade. Jag försökte få reaktionerna innan det skulle vara fler än nödvändigt som var med tex om det skulle vara kalas eller att vi bara skulle få främmande!

Det som känns så hemskt är att det tar så här lång tid innan jag inser mönstret och innan jag ser att det var så här! Jag har sett det förut men jag har inte förstått det på samma sätt! Det är först nu som jag insåg det så här tydligt och som "pusselbiten" föll på sin plats! Det gör så ont att jag har gjort det här mot mej, att jag har tillåtit det samtidigt så känner jag att nu kan jag vara mer förlåtande mot mej själv! Jag kan förstå och förlåta mej själv för att jag inte förstod allt som hände hemma och som barnen utsattes för! Hur skulle jag kunna förstå det när jag inte ens förstod helt och hållet vad det var som hände! Det är som de säjer att när man utsätts tillräckligt länge för ett trauma så förstår man tillslut inte att det är det som händer utan det blir bara ens vardag! När jag accepterade första slaget så accepterade jag ju att han slog mej så hu skulle jag säja nej til det andra slaget och hur skulle jag efter det kunna säja nej till det tredje...................................... de blir en ond cirkel och till slut är slagen så många att man kan inte räkna dem längre! Det som en gång var ett blåmärke på kroppen har förvandlats till mängder av blåmärken det är bara det att de har olika färger och olika storlekar för de kommer inte från samma tillfälle och de fylls hela tiden på!

Hade det varit lättare att erkänna det som hände om de hade suttit så att alla sett dem ~ jag tror inte det för det var i mitt huvud frågeteckena satt och det var där det satt att det var mitt fel ingen annanstans! Det är bara att se att det tog år att lägga pusselbiten att skulden inte var min och för det behövdes det att jag skulle "tvinga" fram minnen, skriva dem för hand och sedan skriva in dem på datorn på en och samma dag minnen som jag tvingat fram under nästan 2 veckor! Är inte det sjukt så vet jag inte men det visar för mej hur hjärntvättad man är och jag hoppas att någon annan slipper bli så hjärntvättad och kan komma ifrån helvetet fortare än mej! OM jag bara kan hjälpa någon så är jag nöjd för ingen förtjänar att leva som vi gjorde........................................... Ingen förtjänar att ta på sej skulden för någon annans beteende för vi är alla ansvariga för våra egna handlingar hur det än är!!!!!!

  KRAMAR    

..........Som man inte vet om att de finns där någonstans men de kommer fram när man behöver dem! Jag har känt det som att jag har stått och stampat på samma ställe i vad som har känts som en evighet (Jag vet att det inte har varit det men OM man är Sveriges största tidsoptimist så är alla dagar som inte innebär framsteg en evighet) Det känns som att alla tankar och alla reaktioner bara har stannat, de har fastnat i ett läge där de har stått på paus och det har känts hur frustrerande som helst för samtidigt så har det bara varit ett kaos inom mej av känslor men de har inte resulterat i något, jag har inte känt att jag har utvecklats och att jag har bearbetat! 

Min terapeut sa till mej förra gången och även denna att hon önskade att hon hade en bild som visade mej hur jag hade sett ut när jag kom första gången till henne, hur jag hade sett ut i halvtid och hur jag såg ut nu när vi håller på och avslutar för det skulle få mej att inse vilka framsteg jag har gjort för hon såg inte samma person framför sej! Jag inser också att jag inte är samma person egentligen för nu vågar jag tro på mej själv och jag vågar tro på att det finns en framtid! Jag vet att det inte var mitt fel det som hände för det spelar ingen roll vad jag hade gjort så hade resultatet blivit det samma ~ jag hade fått skulden och blivit bestraffad! Samtidigt så känner jag någonstans är det verkligen "meningen" att det ska behöva ta så här lång tid för att jag ska komma till den insikten?!?!?! Tydligen och samtidigt så kommer minnet av vad en klok person sa när jag bodde på skyddat boende att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tagit att bryta ner det och jag inser att för en gångs skull så är jag beredd att låta det ta tid ~ bara jag vet att det inte kommer att rasa för minsta "vindpusten". Jag är beredd att inte vara den tidsoptimist som jag alltid är utan låta det ta tid och låta det bli ordentligt gjort och ge mej en riktig chans! När jag kommit till den insikten så känns det som att jag lättar och som om jag kommer flera steg framåt bara av att tillåta mej att stå still, bara att tillåta mej att det tar tid, bara av att tillåta mej att vara det jag är ~ en vanlig människa!

När jag lägger barnen så kommer ett minne! Jag minns den dagen när jag skulle klara ett bärtest! Det skulle göras på tid och det var samma krav på mej som tjej som det var på killarna. Först så skulle man bära i ena änden för att sedan byta och även bytena skulle ske på tid, det skulle bäras uppför trappor, nerför, på planmark och massor av andra krav ! Det kändes bara som att det fanns inte en chans att detta skulle fungera för fastän jag styrketränat massor så har jag som tjej inte samma förutsättningar som en kille! Dagen kom när vi skulle göra provet och jag kände mej hur nervös som helst och han som jag skulle göra detta tillsammans med som var instruktör tittade bara på mej och sa: Kom så går vi och sätter oss och pratar lite innan vi kör!

Vi gick och satte och en bit bort och en annan i min klass fick bära innan! Mathias som han heter tittade på mej och så sa han: T! Det spelar ingen roll att dockan som ligger där väger 85 kilo, att båren väger och utrustningen väger för det är inte det som är problemet ~ det är här problemet sitter (Han knackade med handen på mitt huvud). Så länge ditt huvud säjer till dej att du inte kommer att klara detta så kommer du inte heller att göra det, och då spelar det ingen roll om du bär en tändsticksask upp för trapporna, du kommer inte att klara det! Nu går vi och gör detta med inställningen att det är lätt, det kommer att gå och det är inga problem! 

Vi reste oss och jag fick en enorm kram som jag kan känna än idag! Jag kan känna hur den gav styrka genom att någon trodde på mej men även genom att han hade låst upp min egen tanke ~ att jag skulle klara det! Jag gjorde det med och jag insåg den dagen att man klarar så mycket mer än vad man tror att man ska göra bara man aldrig slutar tro på sej själv! Jag har tänkt på det många gånger under denna resa! De gånger som jag har tänkt att jag ska orka fram till en viss punkt så är det precis som Mathias sa den dagen ~ när man kommer till den punkten så finns det ingen energi kvar! Man är slut för hjärnan är inställd på att den ska klarar fram dit och inte längre men när jag tänker att jag måste orka men inte begränsar mej så tar jag slut, känner mej trött men energin tar inte slut på samma sätt!

Egentligen är det bara jag själv som kan och är den som sätter krokben på mej själv! Det är bara jag själv som begränsar mej själv och det jag kan och klarar! Det är klart att vi har fysiska, ekonomiska begränsningar och att lagen och samhället styr oss men den som begränsar oss mest är ändå i själva! Hur många gånger tänker inte jag att jag kommer aldrig att klara detta och hur många gånger får jag inte rätt.....................................

Min morfar använde ofta uttrycket att var och en är sin lyckas smed och jag inser att det är så det är men samtidigt så är det så att det är upp till var en och att välja om man vill att ens tankar ska göra en svag eller stark! Idag är jag ännu tacksammare än tidigare att jag har den bakgrunden som jag har och att jag har de postiva minnena från förr med mej som gör mej stark! Jag har sagt det förr att allt som händer och sker har en mening och det känns ännu mer så just nu för idag känner jag mej stark och tanken gör mej ännu starkare!

  KRAMAR    

 Jag är nog många gånger för optimistisk i mitt tänkande inser jag för större tidsoptimist än mej det kan det inte finnas för jag tror att jag ska hinna med hur många saker som helst på en kvart! Jag var även optimist när jag hamnade på skyddat boende för jag trodde att där skulle jag bo max i en vecka sedan var allt löst - jag bodde där i 4.5 månad och ändå var inte allt löst när jag flyttade därifrån men det var så pass löst att jag kunde flytta och börja starta mitt och barnens liv! När detta startade så kom jag till olika situationer där jag insåg att jag reagerade inte alls som jag trodde att jag skulle göra! Antingen så litade jag inte på människorna som jag mötte eller så litade jag inte på mej själv och mina egna känslor och reaktioner i de olika situationerna! Min tanke var hela tiden att nästa gång som jag befinner mej i en liknande situation eller en annan situation som påminner om denna så kommer jag att reagera annorlund, jag kommer att reagera, känna och tänka som jag gjorde tidigare! När jag väl kom till den situationen så insåg jag att jag inte gjorde det för jag litade inte mer på de andra eller mej själv då heller men samma tanke dök upp igen att nästa gång DÅ skulle det se annorlunda ut!

Varje gång så tänker jag att det kommer att bli annorlunda, jag kommer att kunna lita mer och mer på andra, jag kommer att ta åt mej mindre av det negativa som andra säjer och allt det andra men det händer inte. Jag fortsätter att inte våga släppa människor för nära mej även fastän jag litar på dem, jag fortsätter att inte sätta mej i situationer där jag inte är beroende av andra och framförallt så fäster jag mej inte för mycket i andra för jag vet inte när de försvinner för jag är så van att alla som jag tycker om och som jag behöver i mitt liv de försvinner för de skrämde den jag levde ihop med bort! Alla försvann när jag behövde dem som mest och det kändes som ett svek därför är jag rädd att alla ska svika mej när jag behöver dem som mest för det är ju det som jag är van med! 

Det känns som att om någon kommer mej för nära och jag känner att jag kan bli "beroende" av den personen så skjuter jag bort den personen för jag är så van att bli sårad och nertryckt av dem som kommer mej nära så istället för att ta den risken så stänger jag av och flyttar dem en bit! 

Jag trodde i min naiva värld att detta skulle förändras, att när jag såg att inte alla människor är såna så skulle jag våga men just nu känns det bara som att det är så som ordspråket säjer att "bränt barn skyr elden" för man vet hur ont det gör! Alla människor har blivit svikna och lurade det inser jag men jag blev det gång på gång och vissa gånger flera gånger per dag. Det känns ibland som att jag är ett ljus som blivit bärnd i båda sidor så att stearinet har smält och försvunnit och nu när har börjat kommit nytt stearin på veken så är jag livrädd att det ska hända något så att det skyddande lagret försvinner igen! Att jag ska stå där blottad igen så att den minsta lilla kommentaren, sveket eller ordet ska skada mej igen för att "stearinet" åter igen bränts bort! 

Samtidigt så vill jag inte tro att det är så för jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på människor, jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på mej själv! För samtidigt som jag inte litar på andra så litar jag inte heller på mej själv! Jag är livrädd att jag ska bli den som jag en gång var i den relationen som jag befann mej i som bara sa ja och amen till allt bara för att slippa bestraffning! Även om jag vet att jag inte skulle få bestraffning av dem människor som jag har relationer till idag så är jag livrädd att om jag släppte dem ett steg närmare att jag blir den som går emot mej själv för att vara andra till lags, att jag återigen inte lyssnar på mej själv utan gör det som andra förväntar sej att jag ska göra eller det jag tror att andra förväntar sej att jag ska göra! 

Ibland så önskar jag att jag bara kunde koppla bort min hjärna, att jag inte tänkte så mycket utan bara litade på det som mitt hjärta sa att jag skulle göra för det känns som att det är det som har det rätta svaret! Min hjärna minns hur ont det gjorde att "bli bränd av elden" och det minns hjärtat med men samtidigt så känner hjärtat alla de känslorna som finns i livet, relationer och mot alla människor som finns runt mej och i mitt liv och om jag bara vågade lita mer på dem så vet jag att det brända barnet skulle våga närma sej elden och våga lita mer på vad som är rätt utan att måla upp alla faror på vad som kan hända för om jag inte vågar chansa så kommer aldrig motsatsen att bevisas -  att det finns faktiskt människor som finns för att stötta och som accepterar mej för den jag är! Det finns människor som står med en öppen famn för att ge mej en kram och låta mej känna trygghet inte för att slå eller knuffa mej! Det finns människor som vill mitt bästa istället för att trycka ner mej men för att jag ska kunna få den erfarenheten och inse det måste jag våga närma mej "elden" och lita på mina känslor! Jag måste våga utmana ordspråket att "Bränt barn skyr elden" och lägga till "men bara tills den har fått ny erfarenhet som visar att man inte alltid behöver bränna sej på den!

   KRAMAR   

Jag HATAR att behöva minnas och jag HATAR att behöva vara där och rota för att ta fram saker som behövs som bevisning och ändå är det just det som jag behöver göra hela tiden fastän det gått år! Finns det någon som kan förstå vilka sår det river upp, vilka känslor det väcker som är så vidriga så jag bara vill frösvinna från denna jord! Det enda positiva som finns från denna tiden är mina änglar allt annat gör att jag önskar att det förflutna inte fanns! Just nu hjälper det mej inte att höra att jag är stark för det är jag inte för ännu en gång har benen sparkats undan när jag varit och rotat i det förflutna och jag har sett vilken sjuklig makt han hade över mej! Vad hjälper det då att höra att man är stark.................. inte ett dugg! Jag vill inte längre! Jag känner att jag orkar inte längre för detta har pågått för länge och det blir bara mer och mer hela tiden! 

Jag förstår att man inte kan dömma någon utan bevis men finns det någon som tänker på hur det känns att vara den som varit utsatt för allt detta?! Finns det någon som sitter där och dömer som tänker hur det känns att vara dem som levt i detta i flera år och sedan i flera år ska leta och rota i detta innan man får ett år?!?! Just nu känner jag att jag bara skulle kunna lyfta luren och ringa och säja att jag SKITER i detta de får göra precis vad de vill men jag är inte med längre! Jag skiter högaktningsfullt i hur de får fram sin bevisning för jag orkar inte, jag står inte ut i att leta, riva upp mina sår och jag vill inte se mej själv i spegeln längre och det enda jag ser är den personen som har utsatts för all denna skiten! Jag vill inte och jag orkar inte! Jag känner mej som en urvriden trasa och ett stort öppet sår på insidan!

Droppen var idag när jag ser ett papper som han fått mej att skriva hans namn på fastän det borde vara mitt namn som står på det och jag minns precis hur situationen är som att vi är där nu! Jag minns hur jag tar den sista kraften jag har för att det ska vara mitt namn som ska stå på papret men det räcker inte - han får sin vilja igenom och ändå är det bara i början av vårat förhållande! Vi har bara varit tillsammans i mindre än 1,5 år och jag är redan så "liten och går i hans koppel". Det gör så ont att behöva se det och det är inte meningen att jag ska behöva hålla på med denna skiten efter den här tiden! För mej känns det som att samhället gör samma sak mot mej som han gjorde en gång i tiden - nämligen trycker ner mej och får mej att må skit för att de inte har fått detta att komma till ett slut tidigare! Åter igen är jag en bricka i ett spel och det känns som att jag inte orkar! 

Är det meningen att det är så här mitt liv ska se ut?!?! Ska inte jag som alla andra få chansen att bygga upp ett nytt liv, gå vidare och se att jag förtjänar att bygga upp ett liv där jag kan se att jag har ett liv inte bara slita upp de sår som jag genom terapi och erfarenhet försöker att läka!?!?! Jag känner mej ibland som en nåldyna som gång på gång blir sönderstucken på insidan det är bara skillnaden att det är olika personer som gör det och det kan inte vara meningen att det är så livet ska vara även om det är mej det handlar om! Livet kan inte vara meningen att det bara ska vara en kamp för någon gång måste kampen ta slut även om det är mej det handlar om - även om man är den ensamma Lejonmamman som kämpar för sina barn och sin egen överlevnad........................................
......

PUSS    till dej från Lilla mej   

Eftersom jag inte kommer igenom förhören så var min tanke idag att jag skulle göra något annat som kunde hjälpa mej under rättegången. Under ännu en sömnlös natt så bestämde jag mej för att jag idag skulle försöka att göra en bild för mej vem Djävulen är/var och vilken person jag levde med under dessa åren - något som jag ångrar nu att jag gav mej in på för den enda känsla jag har är att jag blivit lurad under alla dessa åren men även att jag inte vet vem jag levt tillsammans med och skaffat barn med. Jag kommer inte att kunna svara på frågan om den någon gång kommer av Liten hur hennes pappa var!

Den sanningen gör ont - fruktansvärt ont att jag levt tillsammans med en person som gjort allt detta mot mej och mot barnen och jag vet inte vem han är. Någon av alla dessa personligheter och humör som han har visat under åren är ju "han" men vilken. Jag har förstått att den omtänksamma och kärleksfulla personen som jag föll för - den finns inte för det var en spelad roll som uppfyllde sitt syfte med att få mej på fall och att längta efter den personen under alla åren. Det var den personen som fyllde syftet som fick mej att tänka "att om jag inte säjer emot så gör han inte si eller så utan då blir det "han" igen"

Idag inser jag hur naiv jag var men det är lätt att vara efterklok när man har fler pusselbitar och börjar se motivet. 

En person var så känslokall så att hela rummet blev kallt. Den personen kunde säja och göra vad som helst eller så brydde den sej inte över huvudtaget vad som hände runt den. Jag tror att det hade kunnat komma hundra elefanter och springa förbi utan att han skulle reagera om det var den "avstängda" dagen annars skulle jag ha blivit bestraffad för att elefanterna sprang förbi oss för det var naturligtvis jag som hade gjort så att de gjorde det. Denna personen visste man aldrig vart man hade eller vad som skulle komma efteråt! Det kunde vända på en hundradelssekund!

Det fanns en person som visades utåt och det var den "perfekta" personen som alla skulle tycka om som berättade hur bra vi hade det hemma, som berättade hur duktig barnen var och som var en riktig "Svensson" utåt. Denna personen kunde lura alla utom oss som den levde tillsammans med för han kunde inte dölja ögonen och av dem kunde man utläsa om man skulle bli bestraffad för något som någon annan gjorde när vi skulle komma hem eller om han lät det flyga förbi denna gången. Hur många gånger har man inte suttit hemma hos någon och bett tyst för sej själv att man skulle ha läst fel att jag inte skulle bli slagen när jag kom hem men det stämde oftast till 99%

Den personen som jag oftast levde tillsammans med var det okonsekventa personen som man aldrig visste vad det var som retade upp! Ena dagen var det guld och gröna skogar att jag städade och andra dagar var det just detta som gjorde att han bestraffade mej! Ena gången var det bra att barnen hade skor men gången efter kunde jag få en spark för att jag hade satt på dem fel skor. Det behövdes bara att jag hade fel tröja, byxa eller sa fel ord eller hade fel uttryck i ansiktet så blev jag bestraffad. Stod jag och skalade potatis när han kom in i köket och jag inte vred på huvudet för att titta på honom när han kom in så kunde han slita tag i mitt hår och vrida huvudet mot honom vred jag på huvudet nästa gång så slog han mej för jag skulle inte glo på honom 

Det enda draget som alla personerna hade gemensamt var att man kunde känna och se att han njöt av att skada oss, se oss svaga och rädda, Att han njöt av att vara "den stora" medans vi var de små som var rädd för varje rörelse eller ord han sa. Denna personen kunde vara den som grät efteråt när jag sa att jag skulle lämna honom i början för att han var så ångerfull! Jag gick på det då menju längre tid jag var tillsammans med honom och ju mer jag blev utsatt för dessto mer insåg jag att det fanns inga känslor - det var också ett spel för att få mej att stanna och för att få mej att tro att han kände ånger och att han skulle förändras och det funkade för jag trodde på honom. 

Lättlurad - ja idag kan jag tycka det men då var det en överlevnadsinstinkt som infann sej! Jag vågade inte erkänna för mej själv det jag visste inombords att den elaka personen var den som var hans rätta sida. Jag hade inte klarat det då att inse det och speciellt inte efter att jag hade fått barnen. Det låter hemskt att säja men idag inser jag att han inte brytt sej om dem utan att det var ytterligare ett spel för att ha mej i sitt våld att kunna styra mej. Det var en hållhake för när jag sa att jag skulle lämna honom och hade samlat modet till att uttala de orden så fick jag alltid svaret att då förlorade jag barnen. Jag fick gå men barnen stannade där! Vilken mamma lämnar det som hon älskar mest och vill skydda mest i helvetet som hon själv flyr??!!?? Inte jag iallafall så jag stannade!

Idag känner jag mej lurad på massor av saker! Jag vet inte vem jag levt tillsammans med för det finns för många sidor och ändå så är alla dessa sidor mannen jag levde ihop med och min vardag då! Jag känner mej lurad för jag vet inte hur det är att ha en graviditet där inte våldet och övergreppen blivit värre! Jag vet inte hur det känns att vara lycklig och njuta av att man har en bebis och är nybliven mamma ~ jag fick lukta på den spelade lyckan när vi hade besök som skulle gratta men den försvann på en gång när gästerna gick och stängde dörren!

Jag känner mej lurad för att jag blivit snuvad på mycket som jag inte kan ta igen men det som jag kan uppleva igen och få nya minnen från det ska jag även ta chansen att göra! Jag har fått en andra chans i mitt liv som jag inte trodde var möjligt när jag befann mej i helvetet för då visst jag inte ens om det skulle komma en timmer efter denna eller om det fanns en morgondag. Man är aldrig lovad en morgondag men nu är chansen större att jag får det och jag vill inte dö och känna mej lurad så jag ska ta chanserna som ges och jag ska vara stolt över att jag vågar ta dem och att jag vågar leva trots allt som hänt!

PUSS    till dej från Lilla mej   

.......................att minnas och att resa tillbaka i tiden och ändå vet jag att det är just det som jag måste för att få ett avslut för att komma vidare! Varje liten cell i min kropp minns hur den mådde och hur det kändes varje gång som ett slag, spark eller nedvärderande ord kom, varje del av mej minns hur ont allt gjorde och jag vill inte känna det men det är vad jag gör just nu och det gör så ont för det är inte en del av mitt liv längre och därför gör det ännu ondrare! Då var det vardag och det var en överraskning de få gångerna som det inte kom på en dag!

Jag fick leta efter de förhören som jag helst inte skulle se något mer i mitt liv för mina ord bränner när jag ska läsa dem och de gör så ont för jag vill inte att de ska vara mina. Jag vill inte att det ska vara en del av mitt liv och ändå så är det just det som de är - en del av mitt liv och en del av mej! Jag skulle inte vara den jag är idag om inte det hade hänt och samtidigt är jag stoltöver den jag är för jag vet vart mina gränser går idag och vad jag tillåter andra att göra mot mej!

När jag började läsa förhören så trodde jag nog att jag skulle vara mer beredd än jag var för jag kommer 5 rader och sedan är det bara stopp för det river upp sår som jag inte vill ska rivas upp. Jag fryser och skakar och jag vill inte att det ska kännas så! Jag önskar bara att det fanns en knapp som jag skulle kunna trycka på för att stänga av alla känslor och att jag skulle kunna minnas det som jag behöver minnas men det är bara stopp - det går inte! Och ju mer jag försöker så låser det sej ännu mer och jag vet att det är för min egen skull som jag måste komma genom dem för att jag ska slippa få fler frågor än nödvändigt!

Samtidigt kommer tvivlet som en följslagare - hur ska jag kunna berätta när jag känner så här när jag läser det och sitter själv! Jag känner att jag är livrädd samtidigt som jag vet att jag kommer att berätta allt jag bara kan när jag kommer till dagen D för det är min enda chans att slippa det, att få det gjort en gång för alla och kanske slippa att det överklagas. Jag måste klara det och jag ska göra det för min och barnens skull. Jag minns en person som stod mej nära en gång som sa: När du kommer till den gränsen att du inte orkar berätta mer tänk då på barnen och att det är för deras skull som du gör det för inget är större än en mammas kärlek till sina barn!

Och det är så jag ska tänka! Idag insåg jag att jag ska ta med mej kort på barnen och ha framför mej hela rättegången. Varje gång jag känner att jag inte orkar eller vågar säja en sak ska jag titta på dem och få styrka från dem. Jag ska tänka på dem som tror på mej och som står bakom mej och ger mej styrka. Och jag vet att jag kommer att få styrka av det men just detta att läsa förhören hittar jag inte styrkan någonstans - den finns inte. Den är bortblåst med vinden.

Kanske är det så som min terapeut sa till mej att det finns inom mej och det kommer fram när det behöver komma fram även om det inte känns så nu! Kanske är det så att när man känner sej som minst och som mest orkeslös det är då som den extrakraften kommer! Fastän man känner sej tom så finns det massor inom en som bara väntar på rätt tillfälle att komma fram och bara bubbla ur en. 

Egentligen gör jag detta inte bara för min och barnens skull utan även för att jag hoppas att jag dagen då detta är över kan hjälpa andra att inte hamna i denna sitsen som jag hamnat i! Jag önskar att jag hade vetat att det fanns fler som hade det som jag hade det i helvetet för jag trodde att jag var den enda som hade det så och att det var mitt eget fel. Idag inser jag att det är så många som lever/ har levt så här och det gör så ont att det är så. Om jag kan göra något så ska jag göra det och jag vet att jag kommer att göra det för jag är en tckande bomb  och detta är ett steg för att jag ska kunna explodera och jag måste ta den! Om jag kan hjälpa en enda kvinna så är det värt all smärta bara jag hittar kraften till att komma igenom förhören!

En dag är detta över och jag kan se ljuset som finns i slutet av tunneln! En dag kommer jag att känna lättnad över att det fick ett slut och det är den tanken och känslan jag måste fokusera på för att orka mej igenom denna prövning! Jag är en fighter ~ det har jag bevisat gång på gång genom att resa mej igen och det är som min advokat sagt mängder av gånger "Du har satt ett mål den första gången som jag träffade dej och efter det har du inte ändrat eller bytt riktining utan du har hållt det hela vägen och det beundrar jag dej för! Har aldrig förr träffat någon som kan hålla den så rak utan att tvivla eller ångra sej" Och det är så det är - jag bestämde mej för vissa saker under sista misshandeln och de står jag för än idag och ska göra allt för att nå målet! Och kanske väntar lyckan där på mej när jag har nått målsnöret för innerst inne vet jag att jag kommer att nå det! 

Jag är en vinnare vad som än händer för jag har inte svikit mej själv eller barnen under denna resa utan gjort det som känts rätt för mej och barnen och aldrig tvekat på att fortsätta kampen för att vi ska få känna oss trygga och för att ingen av oss ska behöva återvända till Helvetet och detta är ett steg på denna resan och jag ska KLARA det även om jag tvivlar ibland!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Igår satt jag tillsammans med mamma för att titta på bilder som jag skulle ha till almanackan som de får varje jul med bilder på barnen! Jag satt där när jag upptcäkte att det fanns bilder sedan barnen var små på det minnet och jag tänkte att det måste jag bara se eftersom alla mina är kvar i Helvetet! Inat och idag önskar jag att jag inte hade tänkt så för då hade jag sluppit känna som jag gör nu! Igår öppnades sår som inte varit öppna på många, många månader men nu gör de förbannat ont igen!

Allt började med att det kom upp ett kort på mej från tiden i Helvetet och jag kände att jag ville inte se det. Jag vet inte hur många gånger mamma frågat mej om jag tog starka mediciner för att mina ögon sett så konstiga ut. Jag svarade som det var att jag inte gjorde det och kände att jag kunde bli vansinnig på hennes frågor om det eftersom jag inte kunde se det hon såg. Jag såg mej själv i spegeln varje dag så jag reagerade inte på den blicken som hon gjorde. Det slutade med att jag inte tittade henne i ögonen för att slippa frågorna för jag var rädd att det bara skulle brista hur dåligt jag mådde och hur det egentligen var i förhållandet och innanför väggarna. Nu förstår jag varför hon frågade för igår såg jag vilken död, livlös blick jag hade! Det var inte jag och jag klarade inte av att se dem. Jag bläddrade snabbt vidare men jag vet inte nu i efterhand om det var så bra.

Jag var livrädd att det skulle dyka upp en bild på Äcklet när jag bläddrade mellan bilderna men mamma sa att hon hade full koll på vart de var. Jag kände paniken för jag vet inte hur jag skulle reagera att se oss på samma kort, eller att se honom med barnen! Jag vill inte tänka att det är förevigat - att mitt helvete finns med på bild. Jag slapp se det men jag fick se en blick som gick rakt in i min själ och som sitter kvar på mina ögon fortfarande - nämligen blicken från min älskade hund - han som räddade mitt liv!

Han tittade rakt in i kameran och det kändes verkligen som att det var rakt in i mina ögon som han tittade och jag känner blicken än. När jag blundar ser jag honom fortfarande framför mej! Det var det sista jag såg innan jag svimmade när jag blev misshandlad sista gången när jag blev misshandlad och det första jag såg när han tvingade mej tillbaka till livet genom att buffa på mej med nosen och sedan belöna mej med en blöt puss när jag återvände. Hade det inte varit för honom hade jag inte levt idag för då hade den sista sparken träffat mej och den hade jag inte klarat! Jag klarade inte att rädda honom eftersom han var gömd när jag kom och skulle hämta honom och våra saker och det var som ett sår. Det känns som om ett av mina barn är kvar i helvetet!

Hur många gånger har jag inte gått ut med honom bara för att komma ifrån helvetet för att det inte skulle bli en diskussion varför jag gick iväg!?! Hur många gånger har han inte gått emellan och besparat oss från slag?!? Hur många gånger har han inte tröstat mej med sin blöta nos och jag kan inte säja hur många gånger jag gråtit mot hans päls och han har bara varit där och tröstat mej! Det är mängder av gånger som jag har berättat för honom hur jag kände det och hur jobbigt det var bara för att ha någon levande varelse att prata med helvetet för jag vågade inte berätta det för någon. Jag visste att det var förenat med döden och jag vet idag att det var så för den sista misshandeln inser jag idag är ett resultat av att jag var på väg att lämna honom fysiskt men även för att jag hade börjat öppna på hemligheten hur det var "hemma" hur det såg ut. Jag ljög inte längre för att skydda honom!

Jag känner att jag svek min älskade hund och min livvakt men det fanns inget jag kunde göra. Det är ett öppet sår igen efter att ha sett hans blick som gick raka vägen till själen och hjärtat! Jag har han att tacka att jag har fått en andra chans i livet. Han var min tröst när jag ersatte det första barnet som inte kom till världen pga Äcklet med min älskade hund! Han var mitt barn och jag svek honom - jag och de andra kom därifrån men inte med honom och jag vet att han inte har det bra men det fanns inget jag kunde göra och jag hoppas att han på något sätt inte känner mitt svek! Jag kommer att leva hela mitt liv med den känslan för jag vet vad han blev utsatt för medans vi bodde där och jag vet också att Äcklet aldrig kommer att förändras! Jag hoppas att min älskade hund inte känner sveket från mej på samma sätt som jag gör - för det fanns inget mer jag kunde göra i den situationen och det finns inget jag kan göra idag heller mer än att tacka att han fanns när ingen annan fanns och be om förlåtelse för sveket även om han inte får höra det!

Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld för att han räddade mitt liv! Han gav mej en andra chans i livet och den ska jag ta men jag kommer att ha en saknad efter den som gav mej den!

KRAM från en gråtande Lilla mej som har en saknad som ingen annan kan ersätta, vare sej människa eller djur    

Under de senaste dagarna har jag fått många frågor kring tiden i Helvetet och vad det var som hände och vad som är grunden till denna blogg. Istället för att svara var och en väljerr jag att lägga ut detta inlägget och blotta ännu en del av mej själv! Det känns dock rätt och kanske är det meningen för att jag ska kunna "rädda" någon. Idag ser jag att mycket som har hänt under den sista tiden har haft en mening som visar sej med tiden!  

Jag blev tillsammans med en man som jag hade känt under flera år och vi hade även många gemensamma vänner. Han var den mest uppvaktande och charmiga person som jag någonsin träffat och jag blev verkligen förälskad. Snabbt visade det sej att han var inte denna mannen som jag hade träffat utan han var kontrollerande och väldigt svartsjuk så jag bröt med honom. I den vevan kom det massor av kärleksförklaringar och att han inte kunde leva utan mej och jag var dum nog att falla för det och han lovade sej att han skulle bättra sej bara vi lärde känna varann och han visste vart han hade mej för det var därför han var svartsjuk och för att jag hade många killkompisar. Löftet höll inte så länge men då satt jag redan fast.

Jag levde tillsammans med denna mannen under flera år, vi fick barn och det var inte den mannen som alla andra såg utåt som jag levde med innanför väggarna. Jag och barnen blev bestraffade för det vi gjorde och inte gjorde men även det som andra gjorde mot honom. Jag inser idag att jag levde tillsammans med en psykopat som visste precis hur han skulle spela sina kort för att jag skulle lyda honom och sitta fast på mesta möjliga sätt. Jag, kunde inte ha ett jobb för hans kontrollbehov och svartsjuka och listan kan göras enorm på saker som försvann under förhållandet. Hade ingen vän kvar efteråt som jag hade haft innan vi blev tillsammans.

Jag försökte verkligen komma ifrån honom många gånger men det gick inte ~ jag satt fast i hans grepp på många sätt och han styrde mej totalt. När barnen kom så visste jag att jag kunde sticka men jag skulle aldrig få barnen med mej och jag kände att jag vägrade att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde från.

Vi utsattes för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Att han var hårdhänt med barnen var jag medveten om och gick många gånger emellan och tog slagen eller ilskan mot mej istället för att skydda barnen. Jag vet betydligt mer idag vad som hände när jag inte var hemma och det är inte saker som jag egentligen skulle vilja veta om men samtidigt ger de mej styrkan att fortsätta kämpa för att skydda oss. Jag la skulden på mej själv och tyckte att det var mitt fel att allt detta hade  hänt men idag så inser jag att det var han som gjore ett val att göra detta mot oss ~ inte att det var vi som frammanade det. Vissa dagar lägger jag fortfarande skulden på mej själv men det går längre tid mellan dem nu än då och känslan försvinner fortare.

Livet i Helvetet tog slut genom att jag blev grovt misshandlad. Jag trodde att jag skulle dö den kvällen men jag överlevde tack vare att han trodde att jag dog efter sista sparken i hallen och han valde att lämna hemmet då.

Jag hamnade på sjukhus och efter det så hamnade jag på skyddat boende. Jag och barnen har inte återvänt efter det utan lever idag med skyddade personuppgifter. Vi finns men ändå så finns vi inte och det går rykten om att vi är döda för att vi bara försvann. Vi har massor att bearbeta och massor av minnen som spökar så vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag har skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv så det är osäkert att jag ens kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. De sår och ärr som finns på insidan är inget som någon ser men de känns och kan rivas upp av så lite som påminner om det som en gång var. Jag kommer dock aldrig att sluta kämpa för att jag och barnen ska få ett "normalt liv" och när mina händer inte är bakbundna längre ska jag kämpa för att ingen kvinna eller barn ska hamna i detta som vi har levt i efteråt. Om jag kommer att lyckas ~ det vet jag inte men kjag kommer ALDRIG att sluta kämpa så länge jag lever!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag kommer