Nu har jag varit hos en helt underbar tandläkare och nu är tanden borta och jag tror inte ens att jag kommer att ha ont för när han hade bedövt så gjorde tanden fortfarande ont men nu känner jag ingenting - om man bortser från en stor glugg.

Orsaken till att jag gråter nu är att jag inser att om jag hade bott ihop med Honom så hade jag inte fått några pengar av Honom till detta så jag hade fått gått med min värk och det känns så jobbigt. För varje sak som påminner mej om hur det var så gör det så ont att jag utsatte mej för detta och att jag accepterade det men att jag inte erkände allt för mej själv det har jag förstått nu är för att jag skulle överleva. Hur hemskt känns det inte att fastän jag hade en inkomst som var högre än den jag får idag eftersom jag är sjukskriven så hade jag aldrig pengar utan han styrde över dem med och jag fick alltid be om det som jag skulle köpa även om det var mat till familjen.

Nu stänger jag minneslådan för denna gången och ska lägga mej och vila en stund. Det känns att jag var vaken i princip hela natten!

PUSS

Jag har fått min mormors gamla änglaspel och idag så satte jag och Liten ihop det. Det var inte det lättaste för beskrivningen satt på insidan av kartongen och Liten var jätteintresserad av delarna men tyckte att de skulle ligga i en skål istället för att de skulle sättas ihop. Till slut var det ett färdigt änglaspel och vi kunde tända ljusen. När änglarna började snurra och dessa "pling" kom så försvann jag till min barndom i tankarna!

Vi hade ett hemma och mormor och morfar hade även de ett hemma hos sej och dessa pling är så förknippat med mina barndoms jular och advent så jag kunde riktigt känna lukten av skinka som står i ugnen, glögg och alla andra lukter som hör julen till. Jag kunde känna hur trygg jag var och hur sakta dagarna gick tills julafton. Julaftonen det var Kalle Anka, mat och en lång väntan på att tomten skulle komma på sina renar och vad man skulle få i klapparna. Just detta vad lugn och fridfull julen var. Man var trygg och man var tillsammans med människor som älskade en och ville mej det bästa.

Nu idag när jag själv är mamma så inser jag att julen kändes lugn bara för att jag var barn och inte hade ansvaret för att det skulle bli  jul. Jag behövde bara vänta och vänta men det var nog så jobbigt när man var liten. Just nu känner jag att det är mängder av saker kvar att göra och det känns som om det är för kort tid kvar till jul men jag jobbar ju bäst under press så det blir väll kvällen innan som jag gör allt. Jag har iallafall inte lyckats göra klart för advent mer än att bytt till tomtegardiner i köket och gjort det "adventigt" och  stakar och stjärnor står i fönstrena och jag erkänner att advent kommer fastän det inte är perfekt och inte som jag skulle vilja att det såg ut här hemma. Och imorgon när vi tänder ljuset så hoppas jag att mina barn får känna sej trygga och att det blir en lång väntan för dem tills tomten kommer - det är jag övertygad om!!!!

PUSS

För ett bra tag sedan läste jag en bok som heter "Män som hatar kvinnor och Kvinnorna som älskar dem". När jag läste det så var det ett uppvakande men inget trevligt sådant för detta handlade om mej och om mitt liv. Jag hade lika gärna kunnat skriva det som en dagbok men med andra ögon. Just detta hur man hela tiden  la skulden på sej själv för det som hände. "Om jag inte hade låtit skorna stå kvar vid dörren så hade han inte slagit mej! Om jag hade plockat undan sakerna som barnen hade lekt med så hade han inte sagt att jag var värdelös, vidrig ful och äcklig" och just detta att man fann sej i det för att man var orsaken till det. Det var verkligen mitt fel tyckte jag då.

En annan sak som var vidrig att läsa var detta med att de ville visa att de ångrade sej efteråt när de hade blivit "den snälla" igen och att de dels gjorde det genom att man skulle ha försonings-sex och just detta att man kände sej tvungen att gå med på det för annars visste man vad som skulle komma istället. Hur många gånger när jag sa i början, eftersom jag senare visste att jag inte kunde, att jag skulle lämna honom och att jag inte fann mej i det fick jag höra att Han skulle ta livet av sej om han inte hade mej för då var inte livet värt att leva!?! Och varje gång så köpte jag det och trodde att han hade ändrat sej och att han mådde dåligt över hur han behandlade mej.

I denna bok fanns oxå en "övning" att man skulle rita en gubbe på ett papper och sedan skulle man ta lappar som man skulle skriva elaka saker som Han hade sagt åt en och sedan skulle man fästa detta på detta papper. Detta skulle göra att man såg att det var saker som bara satt utanpå att man inte var detta utan att det kunde tas bort. Jag bestämde mej för att jag skulle göra detta idag när jag var ensam här hemma men jag klarade det inte. Mitt självförtroende som jag har försökt att bygga upp försvann och jag kände att detta var för färskt fortfarande, att det inte fanns kraft att göra det utan att det fortfarande gör ont. Så nu har jag lappar, lappar och åter lappar som ligger här utspridda vissa är det skrivet på och andra är tomma.

Jag fick höra en gång att för att man ska kunna bygga upp sej själv igen så måste man först bryta ner det som trycker ner en och kanske har jag inte kommit till det stadiet där jag kan flyta upp till ytan igen och lära mej att börja simma ännu en gång. Varje morgon när jag vaknar så ser jag en tavla som en person som har en särskild plats i mitt och barnens hjärta och hon kommer alltid att finnas där, har målat till mej. Den tavlan ger mej kraft varje dag att möta det som kommer och innan hon flyttade fick jag även en armlänk som påminner mej om att hon finns med mej och jag känner att det ger mej en sån styrka. Jag känner att fast hon såg mej när jag var som svagast så trodde hon på att det fanns en kraft inom mej att jag skulle klara detta. Och det är något som verkligen är viktigt för mej att se att det finns personer runt mej som ser att jag klarar saker även när jag är som svagast och mest nere.

Mina barn påminne mej om att jag har något att kämpa för att jag har någon som är beroende av mitt beskydd. Jag älskar dem och om vi befann oss i öknen och det bara fanns lite vatten kvar så skulle de få det utan tvekan. Det finns inget som jag inte skulle vara beredd att göra för att beskydda dem. Jag förstår inte hur föräldrar kan såra och göra sina barn illa för det finns inte i min värld att man skulle kunna göra det men jag inser att det finns och att det har funnits innanför våra väggar i helvetet men jag ska göra allt jag kan för att skydda dem framåt i livet. Jag vet att de kommer att bli sårade och de kommer att möta hinder men det är så i livet men jag vill att de ska veta att de alltid är välkommen i mammas famn vad de än har gjort och vad än alla andra tycker och tänker. För vi är en familj!  

Paniken bara väller upp inom mej och jag vill inte vara här jag vill inte känna så här och jag vill vara så liten så jag bara försvinner. Allt började med att jag låg hos barnen för att de skulle somna och grannarna började bråka. Han skriker och kastar saker som kommer med en duns i väggen och hon gråter och skriker.

Plötsligt så är det inte mina grannar som bråkar utan psykiskt är jag tillbaka i huset och det är mej som allt detta riktas emot. Jag kan känna slagen och sparkarna och jag hör de orden som Han hela tiden säjer att om jag inte var så vårdelös och kunde fixa något så skulle det inte bli så här. Inom mej så letar jag svaren vad det var som jag gjorde för att Han skulle bli så här. Var det för att jag inte hade plockat undan barnens skor innanför dörren? Var det för att det inte var helt rent på diskbänken? Funderingarna är många och jag kan inte komma fram till det som utlöste det hela men att det var mitt fel det har jag blivit hjärntvättad med så i några andra baner går inte tankarna.

Ligger kvar i barnens säng trots att de har somnat för jag vågar inte gå upp för minnena är för stark och de gör för ont. Jag minns alla  blåmärken som jag alltid hade men som jag hittade på förklaringar till även inför mej själv. Jag minns alla sår som blev  på insidan av alla saker som Han kallade mej för. Jag inser att den dagen som jag skaffade barn med honom så skrev jag kontrakt med djävulen. Jag kommer aldrig att bli fri för minnena och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag blir rädd för att allt kan kännas så starkt trots att jag varit därifrån under en rätt lång tid. Men vad är egentligen en rätt lång tid när saker kan få en  att komma tillbaka dit på en sekund. Det behövs bara en doft, ett ord eller att någon pratar om något som är förknippat med Honom. Hur många gånger har vi inte varit bland folk när jag ser att något har irriterat Honom och fastän ingen annan märker det så vet jag att när vi kommer hem kommer jag att bli straffad för på något sätt  så var det mitt fel att något sades eller gjordes. Hur många gånger har Han inte skämtat om saker med andra som jag har förstått den elaka innebörden i men de som hörde det trodde att det var ett skämt och skrattade med honom?! Det är inte alltid det som säjs utan det som menas med saker som är det viktiga! Jag har många funderingar och många tankar men få svar. Jag har mycket att bearbeta och jag tror att det går att göra med hjälp av samtal men även för mej att skriva av mej. Skriva på ett ställe som jag alltid kan komma åt så det inte blir som med mina dagböcker ännu en gång,

När jag tittar tillbaka på helvetet är det mycket som jag ångrar men jag har aldrig ångrat att jag fött mina barn även om jag önskar att deras uppväxt och pappa skulle vara annorlunda. Mina barn betyder allt för mej och jag tänker skydda dem som en lejonmamma gör med sina barn. Det är tack vare dem som jag fortfarande orkar kämpa och jag tror att jag har kraften att överleva paniken även denna gång - för att vi ska kunna få ett bra liv!