Idag kom det ett MMS till mej! Det var min bror som hade skickat en bild på honom hur han såg ut efter att ha ramlat på inlines och slagit upp ansiktet och även slagit ut bitar av tänderna. Det tog ett tag för mej att ta in bilden och jag är en äverbeskyddande storasyster och hur stor eller lång han än blir så är han min lillebror och kommer alltid att vara. Jag kände att det var inte roligt att se det och det var en chock att se hur mycket skador det kan bli men det satte igång massor av reaktioner som jag inte var beredd på.

När jag träffade min advokat innan rättegången så visade han mej bilderna som togs efter misshandeln både av polis, på sjukhuset och sedna på det skyddade boendet. Dessa var vidriga för det var inte många centimeter som inte var täckta av blåmärken eller andra märken men jag klarade då av att stänga av genom att tänka att det var någon annan. Sen har jag inte haft dessa bilder klara för mej men idag efter att ha sett denna bilden så kom de fram och de sitter på min näthonna och jag kan inte bli av med dem.

Jag kan känna hur värdelös jag kände mej för allt och just detta hur sårad jag var på insidan. Jag tyckte inte att jag var värd något och kunde inte tänka mej att någon skulle kunna tycka om mej för den jag var för jag kunde ju inte tycka om mej själv. Självförtroendet fanns inte och jag hade mängder med sår inombords. Jag har byggt upp min självkänsla och mitt självförtroende genom att människor i min omgivning har funnits där och stöttat mej och visat att de verkligen tycker om mej men samtidigt så kommer känslan smygande med misstankarna att snart får jag en kniv i ryggen, snart kommer jag att bli sårad. Min älskade sis gav mej idag insikten att det finns orsaker till att man känner så och jag inser nu att de är självklara. Älskar dej sis för att du får mej att inse det som borde vara självklart.

Jag hatar mediciner och jag vill inte ta dem men jag inser nu att när jag kommer på utvärderingen på torsdag så måste jag ta detta med något som får mej att somna och sova för detta kommer inte att fungera länge till. Jag är trött och jag går och lägger mej men  jag får ingen ro i kroppen så att jag kan somna. Det är inga speciella tankar som snurrar och jag känner ingen oro i kroppen men något påverkar mej omedvetet så jag kan inte sova. Jag känner att det finns ingen energi och genom att jag inte sover så mycket så kommer det inte heller någon energi den vägen. Jag får be om hjälp och kanske lossnar det något inom mej av att kunna sova även om det är med hjälp av tabletter så att jag kan hitta energin igen.

Många gånger kan jag tänka att varför hände allt detta just mej men idag kan jag erkänna att jag känner att denna resa har gett mej så mycket som jag inte skulle kunna tänka mej att vara utan en endaste dag. Min älskade, underbara sis hade jag inte haft om jag inte hade gjort denna resa och känt att jag ville att andra skulle förstå vad det är som händer och finns bakom stängda dörrar. Henne skulle jag inte kunna tänka mej en endaste dag utan. Bara detta att veta att hon är ett knapptryck bort ger mej en styrka och stöd så jag orkar ta fler steg. Bara det att hon förstår utan att jag behöver förklara och utan att jag hittar orden är helt ovrderbart. Älskade sis det finns inte ord att beskriva det du betyder för mej men jag älskar dej av hela mitt hjärta och du har en helt egen plats i det som ingenannan kan ta. Jag vill inte leva en dag utan dej i mitt liv.

Jag har träffat på många änglar på denna jorden under denna resa och alla har fått en egen plats i mitt liv och en egen roll. Dessa skulle jag inte heller ha stött på om det inte hade varit för allt osm har hänt och jag kan inte tänka mej hur livet skulle vara utan dem. Jag vet att de finns där och stöttar mej vare sej jag är ledsen eller glad, svag eller stark och det ger mej en styrka.

Jag hade inte varit den personen som jag är idag och mina älskade barn hade inte heller funnits. Det är så lätt att bara se det negaiva i det jobbiga och det finns dagar som det är svart men de dagarna ska jag försöka minnas att det finns människor som älskar och stöttar mej för den jag är och det är inte fel att visa att man är svag och att man behöver hjälp utan det finns människor som finns där även när det är som mörkast.

Tack för att ni finns för mej alla mina änglar och min älskade sis! Jag är er evigt tacksam och jag finns här för er med! Ensam är inte stark utan tillsammans är man stark!

PUSS    till er från T

Idag kom iden fram om att nu när jag har en trödgård igen (om man nu kan kalla det för det just nu men det kanske kommer att bli) så skulle jag plantera förn och sätta ut sen. Jag älskar att se dessa frön bli till gröna små pinnar och är så fasinerad av att dessa kan utvcklas till fina blommor. Sagt och gjort så plockade jag fram såjord och krukor men sedan kom jag inte längre för här kom minnena men denna gången positivs så det slutade med att jag skrattade och ställde undan dem så en annan dag ska jag göra det.

Minnet som fick mej att skratta i min ensamhet tills tårarna rann var är jag hade bott på det skyddade boendet ett tag och Skruttan hade kommit ner till mej för att få hjälp med terapi och samtal. Jag, Skruttan och finaste hade fått en ide att vi skulle spara kärnor från grönskaer och frukter och sedan skulle vi sätta dessa och när de kom upp så skulle de representera våra nya liv. Vi satte fart med detta ute på balkongen som hade en matta som hade en annan färg när vi slutade än vad den hade innan vi påbörjade våran plantering.

Skruttan och Finaste de satte kärnor från paprika och melon men jag skulle tänka stort jag så jag tog en avokadokärna. Jag var så nöjd för detta skulle verkligen representera mitt och barnens nya liv. Nöjd och glada satte vi våra finamuggar och fönstret och började vänta. Skruttan skrek rakt ut en morgon när hennes paprikaplantor började växa och inte ett endaste grönt syntes i min mugg. Sagt och gjort var vi ju tvungen att titta i finastes mugg med och där var det långt på väg med men min mugg den var svart den inte det minsta lilla gröna strå kunde synas hur gärna man än ville.

Dagarna gick och gick och jag fick fixa en liten spalje till min dotters plantor men inte till min för den kom inte. Efter att deras verkligen var stora och gröna så insåg jag att det måste vara något som var fel på vad som skulle symbolisera mitt nya liv - och fastän jag grävde fram den så hade det inte skett något. Kändes som om detta var verkligen ett tecken till mej att det inte var meningen att jag skulle komma fråmåt för det kändes verkligen som om allt stod på samma ställe och stampade. Till slut gav jag upp och jord och kärna hamnade i papperskorgen men det ger mej ett leende varje gång jag tänker på det för tanken var god iallafall.

Så idag när mina luktärtsfrön skulle komma i jorden var det detta minnet som dök upp och fick mej att skratta. Är man ensamstående mamma till småbarn blir man duktig på att roa sej själv kan jag lova. Nu funderar jag om jag imorgon ska bara peta ner dessa i jorden utan att tänka eller om jag helt enkelt ska låta detta bli tecknet och symbolen för mitt nya liv för det känns som om det kommer att komma snart för snart är rättegången här och med den så kommer även ett efter.

Vad det efter blir det vet jag inte men en sak vet jag och det är att jag kommer att överleva det för jag överlevde tiden i helvetet och jag kommer att klara allt som ligger framför oxå. Hur jobbigt det än har varit under denna resa så har jag trots allt överlevt och det får man inte glömma för det gäller att se och fånga de små ljusglimtarna för att orkar ta nästa steg och komma vidare!

PUSS från Häxansurtant    som hoppas att alla har en underbar påsk!

Ännu en natt håller minnena mej vaken och hjärnan säjer att det måste ta ett stopp, att jag måste sova för att orka och speciellt nu när barnen är sjuka men jag kommer inte till ro. Är rädd för att somna för jag vet inte vad som väntar, vad som kommer upp till ytan av allt det som jag har tryckt ner. Tårarna rinner och bränner på mina kinder - de har ett eget liv en egen vilja och jag kan inte påverkar det. Orsaken till detta är många och det kommer fler och fler minnen och fler och fler känslor.

Jag har börjat att packa inför flytten men det går så sakta och det känns så jobbigt för jag minns sista gången jag packade när jag var på väg från helvetet. Jag hade börjat packa tre dagar innan misshandeln för jag var fördig, Jag hade tagit ett beslut att jag inte kunde leva så här längre, jag kunde inte skydda barnen så jag ville och jag var tvungen att flytta för att överleva. Just detta att jag skulle flytta gjorde att det blev en ännu mer ladda stämning hemma och fler och fler psykiska och fysiska övergrepp på mej kom med tiden ju mer jag visade att jag hade bestämt mej - jag skulle därifrån.

Nu när jag packar kommer känslan närjag skulle åka tillsammans med en väktare och några andra som skulle hjälpa mej att få ut grejerna som var mina och barnens. Vi hade fyra timmar på oss att tömma huset på sakerna och jag var livrädd. Jag var livrädd för jag visste inte hur han skulle vara när vi kom eftersom detta hade gjorts upp i rätten att jag skulle få hämta dessa saker. Okej om han sket i att jag inte hade saker på flera månader som var mina menatt han kunde göra detta mot barnen det förstår jag inte.

Nu när jag böejar packa igen så käner jag de negativa känslorna som jag kände då och man inser hur lätt det är och hur lite som behövs för att jag ska känna allt det där igen. Idag när jag packade ner saker i lådor kunde jag minnas när jag kom tillbaka till helvetet för att hämta mitt och barnens och det var under kontroll i början tills jag kom in i rummet där misshandeln hade utförts. Jag bröt bara ihop, benen bar mej inte och jag säg det som i en dröm det som hade hänt. Jag bra rasade ihop och hamnade på golvet gråtande. Plötsligt känner jag ett par starka armar som lyfter upp mej och när ja har kommit upp på fötterna stödjer mej tills jag kan stå själv och jag hör hur han säjer: Du klarar detta! Visa inte hur det känns för då mår han visa istället hur stark du är. Det var det sista jag var i det läget och jag känner än idag beundran över att jag klarade det, jag hade människor med mej som jag aldrig tidigare hade träffat men de trodde på mej, beskyddde mej och framförallt så gav de mej kraften at fortsätta.

Jag kommer att klara flyytten och jag älskar det nya stället men samtidigt så är det med ett visst vemod som jag lämnar detta hem. Det var mitt första lugna ställe osm jag har befunnit mej i på många många år och det könns lite som en sorg att lämna det. Hjärtat mitt fastnade på det nya stället så det kommer att kännas bra bara jag kommer dit eller rättare sagt vi.

Tårarna rinner för oron som finns inom mej hur allt ska bli. Hur ska jag orka träffa Äcklet i en rättssal efter en lång tid och just detta att jag inte vill ha med honom att göra. Är livrädd för att han ska ge mej en blick som jg vet vad den innebär - nämligen att jag dör om jag berättar vad som hände hemma. Det är för sent att dra sej ur och jag vet att det har hänt och att jag kommer att leva med skadorna, både fysiskt och psykiskt, och jag vill att han ska få stå till svars men jag är rädd - livrädd!

Ikväll fick jag ett mail från en person som jag inte har "känt" länge och egentligen  aldrig har träffat. Ändå känns det som jag har träffat denna personen och som det finns ett osynligt band fastän han är av fel "sort". det skrämmer mej att någon som jag inte känner kan läsa så mcyket v det som jag skriver och förstå det samtidigt som jag känner att det finns ett hopp, att det finns män som inte tillhör psykopatgruppen. Det kjag läser som kommer från honom gör att jag kan se mej från ett annat håll, att jag känner attt jag kommer att klara detta och jag måste göra det.

Tänk att det finns så fantastiska människor som kan peppa och bry sej om människor som de inte känner men som säjer de saker som man behöver höra och man känner att de kommer från hjärtat. Ännu en gång har jag fått bevisat att rätt person dyker upp när det är meningen att den ska komma in i ens liv. Jag uppskattar dessa kommentarer och mail och jag värdesätter att det jag skriver kan ge en bild av vem jag är i dag som person för jag kommer aldrig att kunnabi den personen jag en gång var men jag ska kämpa för att bli en hel person igen.

Puss från Häxamsurtant   som ska försöka att tvinga sej att somna så att jag kanske vaknar upp och känner sej lycklig imorgon när tre gnälliga, sjuka barn ska ha hjäpen

Inatt kunde jag inte sova! Tankarna malde och jag märker att saker som andra "normala" människor aldrig ens skulle tänka på får mej att reagera till max. Om en människa är för intensiv får jag panik - för det var Äcklet till en början. Om en människa är för snäll och vill för mycket så känner jag att min kropp bara skriker NEJJJJJJJ! Och ibland undrar jag varför dessa känslor dyker upp - som en liten gubben i lådan!

Jag började tänka vad jag skulle gära för att jag skulle kunna somna. Inget av det jag kom på hjälpte, Smulan var vaken periodvis och hade panik av minnen och det gjorde inte precis att minnena försvann mer för mej, så kom jag på att för använde jag mej av ett block där jag skrev ner allt negativt jag kände och sedan "stängde jag in det" i blocket. Fungerade ibland och ibland inte men jag slutade med det efter att ha blivit bestraffad så det gjorde ont i flera dagar för att Äcklet hittade det. 

Sagt och gjort jag bestämde mej för att jag skulle testa detta och jag drog ut lådan bredvid sängen där jag visste att det skulle finnas block - tydligen hade trollungarna hittat dessa så de var inte kvar. Började åter leta efter ett blvok och hittade till slut ett som var väldigt fullklottrat så det var att leta reda på en ledig sida men jag kom aldrig så långt. Där bland anteckningar från skola, att göra listor och jag vet inte allt så hittade jag ord skrivna av mej 2004 som fick mej att bryta ihop. "Hur mycket ska man behöva offra och betala för kärleken och att man ska bli lycklig i ett förhållande?" Kändes så hemskt att se att jag hade märkt så tidigt att det inte var som det skulle men att det dröjde så många år innan jag lyckades komma från Helvetet. VAd hände efter att jag hade skrivit detta? Jo jag blev mindre och mindre jag för varje dag som gick och det känns som om jag var Äcklets skugga på slutet för han styrde mej helt bara för att jag och barnen skulle slippa alla bestraffningarna som vi annars fick.

Kändes bra att åka på terapin och jag kände att jag verkligen skulle berätta vad som finns inom mej. Jag känner att jag litar på henne så mycket att jag kan göra det och hon kommer inte att trycka ner mej. Jag har fått förklaringar idag som jag letat efter så länge. Just det att det inte är så konstigt att minnen kommer när saker som påminner om övergreppen händer. Häromdagen skulle jag bädda sängen och jag slog i foten i benet på sängen att jag ramlade ner på sängen med ansiktet nedåt. Genast var jag tillbaka i Helvetet och jag hade panik för jag visste att detta var bara första bestraffningen. Antingen skulle han sätta sej på mej och trycka ner mej i madrassen så jag inte fick luft medans han berättade alla fual saker som han tyckte om mej eller så skulle jag få ta emot slag. Paniken jag kände går inte att beskriva och just detta att hjärnan säjer att jag är trygg, jag är inte där men kroppen ställer sej till försvar och måste vrida sej så man är beredd på vad som kommer att komma.

Just detta att jag inte kan gå in på mataffärensblomavdelning för det är som ett U och dår kan jag bli instängd. Bara detta alla riter och tid som det tar för mej att komma ut från mitt hem bara för att jag omedvetet måste se att det inte är fara innan jag går ut. Jag kan inte gå och handla när det är mycket folk på affären för då har jag inte koll på vilka som är där. Hur mycket konsekvenser det har blivit av hans agerande och val. Detta kallade hon för kroppsliga minnen och det kändes så skönt att bara få ett namn på det - just detta att jag inte är knäpp för att kroppen reagerar på ett sätt medan hjärnan säjer en annan sak. Och just detta att det kommer att finnas kvar och att jag gör rätt som anpassar omgivningen mer än jag försöker ge mej själv dåligt samvete för att jag beter mej just så här.

Just detta att jag inte kan lära mej ljuden i trapphuset, de får mej att må dåligt och jag har fullt med saker jag måste kolla för att känna mej säker - då är det rätt att jag söker ett nytt hem utan trapphus. Om jag känner att jag mår dåligt av att ha kontakt med en person för att det ger min kropp minnen - ja men låt det vara för det är så jag känner. Känns så skönt att inte bara få höra "det går över och det är inte så du känner" utan att hon ser det konkreta.

Känner mej mör i hjärnan efter allt detta men samtidigt är det som hon säjer att jag klarar av dessa minnen nu även om de kommer i drömmar eller i vardagen och jag har lärt mej att tackla att jag känner panik när jag vaknar av mardrömmar och jag tror att jag är tillbaka i helvetet och att det bara var en dröm att jag var därifrån. Just detta att jag då själv har kommit fram till att jag fokusera på min underbara tavla som jag fått av en "ängel" och den hade jag inte i helvetet alltså är jag inte där. Just att jag nu tillåter mej att känna och tycka som jag gör, ta bort måstena och se till det jag behöver för att leva och att bearbeta. Det kommer att bli tufft - många minnen kommer att komma, många känslor och depp-perioder men jag ska klara det. Jag vet att jag har dem som ställer upp för mej och de som får mej att må dåligt och påminnas om Äcklet dem kan jag låta bli att ha kontakt med för jag behöver inte dem!

En dag ska jag bli stark igen och hitta mej själv - den starka jag som står på sej och som vågar ta plats!

PUSS från Häxansurtant     

Hjärtat har jag lånat från Facebook

Det var länge sedan som jag slutade att avge nyårslöften för det blev ännu en dröm som krossades när jag inte kunde uppfylla dem. Förra året lovade jag att jag skulle kunna ge mina barn en trygghet och att vi skulle få en fungerande vardag och jag tycker att jag har lyckats hålla det men sen har inte samhället gjort sitt så det måste jag känna mej nöjd med även om jag när jag lovade det trodde att när detta år var slut så skulle vårdnadstvisten vara över och det skulle finnas ett beslut men även att rättegångarna skulle vara över men nu är de inte det men jag har idag en syn som innebär att det kommer när det kommer. Jag har barnen i säkerhet och efter domen så vet jag inte alltså får jag vara nöjd med utgången just nu.

Idag har jag gått och velat om jag ska avge ett löfte för mej själv eller inte men jag har bestämt mej för att jag ska göra det och medans andra lovar att de ska sluta röka, gå ner i vikt och allt det där vanliga ska jag lova mej själv att jag ska försöka lära mej att sova med alla lampor släckta. För alla låter detta säkert som en självklarhet och för mej var det helnt naturligt innan misshandeln. Efter misshandeln och det som följde efter så har jag inte klarat av att sova när det är mörkt så det är alltid minst en lampa tänd här hemma. Jag har haft andra ursäkter för detta som att det är för barnens skull för att de inte ska snubbla när de vaknar på natten och tassar över till mej. Nu är det slut på de undanflykterna och nu ska jag ta tag i problemet. Jag ska ge mej själv ett år så innan nästa nyår ska jag klara av att sova  en natt med mörker runt mej.

Om jag klarar det så kommer jag att bli stolt om jag inte gör det, ja då kan jag ju lova samma sak nästa år det är ju så de gör som ska sluta att röka. Jag har dock en plan för här lämnas inget åt slumpen. Om jag övar med en minut per kväll och lägger på det på kvällen efter så kommer det inte så drastiskt. Problemer är dock att jag vet inte om jag klarar en minut men det är värt ett försök och nu har jag ju även berättat min hemlighet även här så nu känner jag ju lite mera press! Nu ska jag sova och denna natt har jag ju inte avlagt mitt löfte än så det får bli med de vanliga lämporna lysande - förändringar ska man ju göra långsamt!

PUSS från Häxansurtant    

Ibland kan en kommentar få en att minnas saker som hänt för länge, länge sedan! Jag pratade med mina aldre helt underbara grannar som jag tror jag ska adoptera som farmor och farfar till barnen och då när vi pratade om Skruttan så sa hon "Har du aldrig hört att en gammal själ kan födas i en ung kropp?".

Jo jag har hört det förr och det ska jag skriva ner för jag har inte haft det minnet på flera år. När jag började sommarjobba så var jag på en avdelning för äldre och träffade en helt underbar tant där som jag bara älskade att lyssna på när hon berättade saker. Hon hade sån inlevelse och när hon berättade så var det riktigt så där så man kunde se framför sej hur det såg ut och hur det luktadde. All min ledig tid satt jag och pratade men framförallt lyssnade. Tyvärr blev hon sämre och sämre och vid midsommar så visste man inte hur lång tid det var kvar.

På midsommardagen satt jag på hennes sängkant och skulle hjälpa henne med maten. Hon tog ögonkontakt med mej och sa mitt namn, och sedan blev hon bara tyst och tittade mej så djupt in i ögonen så det kändes som om hon såg vad jag tänkte. Sedan sa hon "Om du inte minns något annat av mej så minns att det finns barn som föds med en gammal själ och det finns orsaker till det". Ur en låda plockade hon fram en ask med en ring och i den satt en bärnsten med ett litet strå i. Hon ville att jag skulle ha den ringen för att jag kändes som hennes barnbarn och hon hade pratat med sin man om detta och de hade bestämt det tillsammans. Som personal får man inte ta emot presenter och jag gjorde inte detta heller men hon sa att den var menad för mej och att den skulle hitta fram till mej en dag. Hon började berätta historien bakom ringen och den kan kortfattas återberättas så här: Hon hade fått denna ring av sin svärmor när hon födde sin dotter och hennes svärmor hade berättat för henne att barn föddes med gamla själar och att det var meningen för att de skulle klara av det som låg framför dem. Dessa gav en styrka och hade den genom erfarenhet. Det visade sej sedan att "tantens" dotter fick ett liv som var fyllt med prövningar och hennes svärmor sa alltid till "tanten" att hon inte behövde vara orolig för att dottern hade en gammal själ.

Ringen blev min många många år senare och det är en historia i sej hur jag fick den och den tänker jag inte skriva ner. Idag när min granne sa detta så välde alla minnen fram och någonstans inom mej tändes hoppet att kanske fick mina barn en gammal själ som ger dem styrka att bearbeta och bli fri från alla hemska minnen! Jag hoppas och jag tror det, för när jag ser hur de har utvecklats under denna tid och blivit gladare och kan lite på dem som finns i deras omgivning så måste det ha varit något som hjälpt dem framåt fastän det har varit becksvart för oss alla. Och kanske får jag en dag ge denna ring vidare till någon och berätta historian bakom den!

Puss

Smulans hand en gång i tiden, förevigad i en kopieringsmaskin!  

Idag var jag och barnen till öppna förskolan på sång och det är en sån här typisk sak som "vanliga" familjer tycker är en trevlig händelse. Och jag tycker också att det är trevligt men det är såna här saker som kan väcka känslor som man inte kan påverka!

Idag var det väldigt mycket pappor som var där med sina barn och jag känner att jag får ett stick inom mej. Jag tycker att det är så gulligt när pappor engagerar sej i barnen och vad de tycker är roligt men jag har aldrig haft det i mitt förhållande. Han har aldrig tagit med barnen för att göra något som de kanske skulle tycka vara roligt eller att han bara har satt sej och läst en bok, tittat på barn-TV eller lekt med dem. De få gånger som vi har varit iväg är det jag som har dragit med alla i familjen eller så har jag åkt med dem själv. De gånger som de har suttit och tittat på något så är det Han som har velat titta på ett program och det är Hans program som de har tittat på. Och jag känner en sån saknad av detta som vissa mammor tar förgivet att pappan ska ta ett ansvar och att pappan ska engagera sej i barnen. Samtidigt så känner jag en skuld att jag inte gett barnen denna pappa som de förtjänar. En pappa som hade hjälpt dem att utvecklas istället för att hämmat dem. En pappa som hade övat med dem att prata istället för att håna dem när de inte kunde prata rent. Jag skulle kunna räkna upp en hel lista men det gör ingen gladare. Samtidigt känner jag skuld för att jag inte kom därifrån tidigare att jag inte kunde rädda dem från detta. Samtidigt kanske jag får se att jag iallafall räddade en av dem från att växa upp under dessa övergrepp och att jag fick de andra därifrån medans de fortfarande var små. Och jag hoppas och ber att de ska slippa återvända till Helvetet som inte jag ens skulle klara av ens en sekund nu när jag sett vad det var som hände där!!!

PUSS

Jag känner mej verligen som det sedan min tand försvann och fastän det inte syns att den är borta så finns Häx-känslan kvar!

Och dessa spökträd gick jag förbi efter att ha varit på utveklingssamtal om Liten. Jag kan lova att jag var två meter lång när jag gick därifrån för nu har jag fått så mycket lovord om mina barn å det känns så skönt för fastän jag är världens sämsta på att ta komplimanger så kunde jag ta åt mej när hon sa att vi hade en sån kärleksfull och trygg relation och att jag var en jättebra mamma. Det känns så skönt att få höra det för då kanske jag kan minnas det de dagar som jag känner mej nere och tycker att jag inte lyckas med något. Att Liten hade utvecklats och var duktig och före sin ålder är oxå kul att höra för det var som jag sa till hennes fröken att Liten påminner mej om hur de andra barnen skulle ha varit om de inte hade blivit så kuvade av honom. Samtidigt är det jobbigt att se hur de andra skulle ha varit i utvecklingen om Han inte skulle ha utövat övergrepp på dem!

Egentligen så känner jag att jag skulle sova nu men jag måste bara skriva av mej så att tankarna försvinner lite. Skruttan var helt i panik nu ikvöll för att det kom minnen av det hon tidigare varit med om. Och jag känner mej så maktlös för jag skulle verkligen bara vilja sudda ut dessa minnen och fylla på dem med nya glada. Jag önskar att hon skulle ha några positiva minnen av sin pappa men det har ingen av dem och det känns så hemskt att det är Han som jag valde till deras pappa men samtidigt hade inte de funnits om det inte var för att det var just han som var pappa.

Jag känner att ju mer jag får veta som Han utsatt dem för dessto mer undrar jag vem det är som jag levde ihop med. Och dessa funderingar kommer även när det gäller mina minnen som kommer fram efter att ha varit förträngda för att jag inte har orkat minnas dem. Och det är så hemskt att man känner så när man ändå har levt tillsammans med personen. Jag kan idag inte säja att jag känner honom för jag vet inte vilken av alla sidor som Han har visat som är Han. Jag vet iallafall att jag skrev kontrakt med djävulen när jag blev tillsammans med Honom för i mina ögon är Han en djävul för ingen människa med känslor kan göra det som han har gjort.

Jag känner även att när jag tänker i dessa baner så förnekar jag mej själv på ett sätt! Jag hade inte varit den som jag är idag och jag hade inte haft barnen om jag inte hade träffat Honom. Och mina barn  är helt underbara så något bra kom av denna relation och kanske är det så jag får se det för att stå ut. Det är dock väldigt svårt att tänka så när det mesta av relationen är negativ. Jag får göra det bästa och sedan kan jag inte göra mer så enkelt är det.

Nu ska jag lägga mej och läsa lite innan jag somnar!

PUSS