Ibland kan jag bara känna att jag känner beundran för de personer som vågar släppa in oss i sina liv eller som vågar bli min vän för när man startar en relation med mej är det inte en vanlig relation man får. Att jag inte är som alla andra från början och inte kommer att bli det är en sak som följer med på köpet och så har det alltid varit men det är så mycket som man inte tänker på som kommer med den relationen. 

När jag startade mitt liv "efter flykten" så valde jag att inte ha vänner för det var för krångligt för jag visste inte hur jag skulle förklara för dem hur mitt liv såg ut, hur jag skulle förklara att vi finns men åndå inte och massor av andra saker som kommer med genom den situationen som vi lever i. Efter ett tag så upptäcker man att det går inte och man kommer till denna fasen att man testar människor ~vilka kan man lita på och vilka kan man inte lita på! Hur mycket ska man säja och hur mycket ska man inte säja men ändå kunna känns sej trygg. Resan innan man kommer till ett stadie där man kan känna sej bekväm med någon är lång och de vänner som man har som känner en är få men de är en enormt nära. De vänner som jag har vet allt om mej i princip och jag vet att jag kan inte dölja för dem hur jag egentligen mår för de läser mellan raderna och de ser det ingen annan ser och det är få förunnat att ha såna vänner!

Samtidigt känner jag att jag värnar om dem mer än jag någonsin gjort om mina vänner tidigare för jag vet hur det är att leva utan dem ~ för jag har gjort det! Samtidigt så beundrar jag dem som vågar bli vän med mej för jag är inte den lättaste att vara vän med. Jag har de dagar när minnena bara väller in och som jag känner att jag klarar inte ens att människor pratar mer än de måste med mej och det måste man kunna ta. Jag har de dagar när det är minsta lilla sak som blir fel som kan få mej att bli som en tickande bomb och sedan har jag de här dagarna som jag bara är de dagarna som jag är just jag. Ja jag vet att alla människor har olika dagar och jag hade alla dessa dagar tidigare med men jag har dem mer markant nu och de känns mer och jag kan styra dem mindre.

Samtidigt känns det som att den som är vän med mej får ju oxå en del av faran genom att den umgås med oss och den syns tillsammans med oss, den har information. Jag kan fortfarande minnas när mina goa vän som är mej nära berättade att hon drömt att Äcklet hade hittat henne och visste att vi var vänner och hade tvingat henne att visa vart vi fanns. Hon hade drömt att hon hann rädda barnen men inte mej och min tanke är Ska man behöva drömma såna drömmar för att man är vän med mej?!?!?! Om jag skulle flytta ihop med någon så måste den personen med söka skyddade personupgifter bara för att den lever tillsammans med oss! Är det verkligen meningen att det är så många som ska drabbas för att en person valt att göra en sak!

Att ha ett liv i en bubbla men ändå leva i samhället är inte lätt men det är inte lätt att ha fungerande vänskap och relationer heller när det inte är något som är "normalt" men samtidigt vem har sagt att livet ska vara lätt..............................................
........................................ 

Alla ni som finns för mej och är mina vänner och stöttar mej när jag behöver er! Ni ska veta att jag känner beundran för er och TACK för att ni finns! 

PUSS    till dej från Lilla mej