Ibland så känner jag att jag vill inte "skrika" mer för att myndigheter ska förstå vad det är som fattas för jag har gjort det i år och det har fortfarande inte hänt något och nu står jag här igen utan skyddsnät och det gör mej så frustrerad så det finns inte! Det känns som att det behövs så lite för att det ska bli kaos! Och på ett sätt så känner jag att jag inte orkar skrika en gång till för att myndigheterna ska få upp ögonen och ändå så vet jag att jag måste göra det för att de som blir lidande om jag inte gör det är barnen så det är bara att bita ihop, samla luft i lungorna och samla energi för ytterligare en fajt!

Den dagen som jag ansökte om ensamvårdnad utan umgänge så trodde jag att samhäller var medveten om att det fanns föräldrar som kom ut till dem med barn som inte hade två släkter bakom sej och hade fullt med vänner åt höger och vänster som kunde hjälpe dem men dagen när jag kom ut i sämhället som just ensamstående mamma med ensamvårdnad så insåg jag helt krast att så är det inte. Socialen förväntar sej att man ska kunna bygga upp en säkerhet med skyddade personuppgifter och genom detta kunna skydda barnen och att de ska finnas med i bakgrunden. Det kändes okej till en början men när man sedan ser hålen och de säjer att de ska titta på det och sedan så händer inget och det slutar att man löser det "privat" då märker man att det inte finns med i deras planering att man ska befinna sej i min situation!

Att vara ensam med tre barn kan jag säja innebär rätt ofta att man skulle behöva klona sej men eftersom det inte är möjligt så har mamma och pappa fått vara en lösning! När man inser att den lösningen inte är vattentät av orsaker som jag inte tänker gå in på och att det också kommer att komma rätt snart i tiden så känner jag bara Nä jag ger upp! Jag orkar inte ta ytterligare en diskussion med socialen om detta!

För dem så verkar det som att jag är den första som inte har en farmor, farfar, en hord av mostrar, morbröder,  fastrar och farbröder som kan hjälpa mej de gånger som jag inte kan klona mej för att hämta eller att lämna på dagis. I mitt liv finns det egentligen inte plats för att jag ska bli sjuk, det finns inte utrymme för att jag ska få en så vanlig sjuka som magsjuka så jag få peppar peppar ta i trå vara glad att jag bara drabbats av det en gång och att mamma och pappa var frisk den gången. Jag får vara glad att mamma och pappa var hemma den gången som jag hamnade på sjukhus och fick åka iväg med ambulans för annars hade mina barn varit kvar på dagis när de stängde! Och detta är ingen annan än jag som har insett! Jag känner att det är så frustrerande att det bara tas förgivet att det ska finnas en släkt eller vänner som ska kunna ställa upp men det är ju gratis och det slipper de betala för så det är väll därför de inte tänker längre!

Vilka är det som blir drabbade den dagen om det händer mej något så att jag inte kan komma och hämta på dagis och mina föräldrar inte kan? Det är bara en tidsfråga innan vi är i den sitsen och vad gör man då? Mina barn är traumatiserade av det som de har gått igenom och det är inte det lättaste att ta med andra barn till en okänd plats och att de där ska sova och vara och man inte vet vad mamma/ pappa är som är deras trygghet! För mina barn vore det ännu värre för det skulle vara miljoner tankar som skulle dyka upp i deras huvuden och miljoner med känslor och oro som skulle komma upp men det känns som att det har man inte med i planeringen och återigen är det jag som ska skrapa ihop energin och rösten till att göra myndigheterna uppmärksam på att det är så här situationen ser ut! Varför kan det inte vara något som går på automatik i detta landet och varför kan inte myndigheter tänka lite längre än näsan räcker för det skulle göra det hela så mycket lättare att vara ensam då!

PUSS    till dej från Lilla mej