Ibland känns det som att precis när jag tar till mej modet och vågar att öppna på dörren till lyckan, jag vågar öppna den så mycket att jag ser lkuset från lyckan sipra ut och jag kan börja känna det så kommer det något som gör att den smäller igen och för varje gång som jag vågar och detta händer så blir det svårare och svårare att hitta modet att våga försöka öppna och att hitta modet att gå fram till dörren men samtidigt så kommer tanken förtjänar jag lyckan eller är det bara en illusion som jag har för mej själv att jag förtjänar den efter allt som jag varit med om!

Jag kände när rättegången var över att det var ett delmål som var över och jag hade paserat sedan kom domen och jag kände att jag hade fått ett slut, jag kunde börja om jag kunde börja bygga upp något nytt och jag bestämde då att jag skulle bli lycklig. jag kände att jag hann bygga upp mej själv och jag hann känna att jag började bli starka och jag började ta steg fram mot dörren. Nu hade jag börjat öppna dörren och känna att jag förtjänade att vara lycklig och känna allt det som alla andra människor känner och tar så förgivet för att de är en del av livet! Dessa känslor har inte funnitd i mitt liv på så lång tid så det kändes nästan som att jag inte hade rätt att känna dem ändå så visste jag att de är en del av mitt friska liv. 

Jag inser att denna gången hade jag varit modigare än jag någonsin hade varit och öppnat dörren mer än jag någonsin tidigare vågat och släppt in mer lycka än jag vågat göra förr. För en gångs skull så började jag att känna mej levande igen och började känna att det fanns en framtid och att jag började våga hoppas och tro och så kommer de där små små sakerna krypande som gör att "dörren" går lite igen som att provsvaren kom och visade sej att de fortfarande inte var bra fast allt var lugnare, jag äter mediciner som ska höja upp det och allt annat som jag tänker på, det krånglar på dagis men det känns ändå som att man har kraft nog till att hålla "dörren" öppen för att man vill till lyckan man vill känna att man lever och att man är en människa som förtjänar livet inte bara kampen som det känns som om det varit de sista åren. 

Sen igår så kom ett brev som visade att allt kommer att börja om igen och jag kände det precis som att jag var en ballong som man släppte iväg utan att ha knutit! Benen vek sej och eftersom posten var sen så hade jag hunnit hämta barnen så jag var tvungen att ta mej till övervåningen för bara att se att det var från min advokat gav mej förståelse vad det var. Jag klarade det och jag klarade av kvällen men det kändes som om det var en kamp att hålla tårarna innanför ögonlocken där de brände som eld. Allt jag ber om är att få ett slut på allt detta så att jag kan få börja bygga upp mitt liv men det verkar inte som att det kommer att komma till det och ändå så känns det som att jag hela tiden ska hitta ny energi till att fortsätta att kämpa och jag känner bara att det finns inte hur många reserver som helst men jag klarade av att få barnen i säng och när de somnade tog krafterna bara slut!

Jag satte mej på golvet bredvid sängen med tårarna rinnande nerför kinderna och kroppen ville inte lyda. Den var fast där och den orkade inte längre! För en gångs skull så lät jag mej bara finnas bara sitta där tills kroppen kände själv att den var beredd att resa sej och röra på sej! Det fanns inte mer energi än att göra sej klar till natten och plocka fram det som skulle med till dagis men för en gångs skull så accepterade min hjärna det. Jag satte mej med paprena som hade kommit i kuvertet och att det ska börja om en gång till var svårt att ta in fastän det var väntat men samtidigt så kände jag bara att jag vill inte jag orkar inte men jag måste och det är som det har varit hela tiden!

Tankarna snurrade som om det var en karusell i mit huvud men på något konstigt sätt så somnade jag och vaknade mitt i natten av att jag inte kände kroppen, dyngsur i svett och när jag satte mej upp så kände jag inte armar eller ben. Jag fick total panik men insåg att jag kunde röra på dem fastän de inte kändes och det var en så otäck känsla så det går inte att förklara. Jag kände det som om jag skulle ha druckit massor av alkohol för så yr var jag i huvudet och jag kände att jag var tvungen att ta mej till toaletten till vilket pris som helst och jag lyckades och sen hur jag kom tillbaka till sängen det är ett mysterium men det gick!

Jag kände att detta går inte men att ringa mitt i natten till någon det känns som att det blir bara kaos och hur uppstirrat som helst så jag tänkte att jag försöker sova och så är det säkert bättre imorgon men det blev som det blev. Jag fick hjälp att få barnen till dagis. Jag är glad att jag har världens underbaraste läkare som jag verkligen kan prata om allt med och när jag pratade med henne idag och tårarna bara rinner på mina kinder och hon säjer till mej "Jag tar över! Jag tar över från de andra läkarna eftersom de inte får upp värdena och vi sköter allt härifrån! Vi fixar detta!" Då känner jag att jag tror på henne och jag känner att jag får ett lugn. 

Det känns som om för en gångs skull så kanske jag inte är den som ensam måste vara den som kämpar för att kroppen ska orka öppna den där dörren till lyckan för det känns som att det är så det har varit för jag har fått hålla ihop de olika läkarna och varit kontakten mellan dem så besöket jag gjorde idag innan jag pratade med min läkare och att kroppen ytterligare en gång sa ifrån kanske hade något bra med sej iallafall - jag har fått hjälp med den fysiska delen för att få upp dörren. Jag har hjälp av älskade Sis    med den psykiska delen att jag förtjänar alla de lgyckliga och positiva känslorna så kanske är det så att den gången som jag kommer fram till "dörren" nästa gång så orkar och klarar jag att öppna den helt och klarar att ta steget genom den! 

PUSS    till dej från Lilla mej