Idag har jag tagit en sån där dag när alla "jag ska........" "jag måste................" eller "jag borde..............." har fått legat på hyllan och jag har varit med barnen i lekparken och bara varit. Det fick vara deras önskan som styrde när de ville åka så åkte vi (om man bortser från att jag inte kom in i garaget för att låset hade frysit igen) och det var de som hade bestämt när de hade lekt klart inte klockan. Det är skönt att ta en sådan dag men det är inte lätt när man är själv med dem jämt för det finns mer saker att göra än man hinner med så det känns som om man oftast prioriterar dem och att de ska leka fort ~tyvärr! Efteråt var deras önskan att vi skulle äta på restaurang så det var bara att "lyda order" och då försvann ett måste eftersom jag slapp disken!

Det är när man efter en sån här dag får de där enorma kramarna och de tar i med sina armar så det känns som om nacken ska gå av och man hör orden : Mamma! Jag älskar dej och du är den bästaste mamman som man kan ha i hela vida världen!" som man känner att man får energipåfyllningen för de dagar som man känner att det är bäcksvart och allt känns som om det går emot en. När man får det tre gånger så får man även en reserv som man kan spara så man klarar några av de kamper som man möter i mitt liv och jag känner att hade jag inte haft dessa tre små   i mitt liv så tror jag att jag hade gett upp för länge sedan för utan den kärlek och värme som de ger så hade jag inte orkat kämpa. Mycket av kraften som jag känner att jag har kommer från dem och jag känner att de förtjänar ett bättre liv och de förtjänar upprättelse men även att jag ser att min kamp fram till rättegång och fällande dom kan hjälpa dem att slippa återvända till Helvetet!

När vi väl kom hem efter flera timmar så kändes allt så avkopplat fram tills att jag ser att det är som att dra ner en rullgardin på Skruttan! Jag tittar på henne och jag förstår verkligen inte någonting vad det är som har hänt för det var en sprallig dotter som klev in genom dörren och tog av sej kläderna och satte sej i soffan och slog på TV:n för att titta på film och ha lördasgmys till detta. De andra fortsätter precis som vanligt och har inte påverkats av att Skruttan inte är med på samma nivå som dem. Jag sätter mej bredvid henne och hon kurar ihop sej i mitt knä och jag känner på en gång att detta är inte min stora tjej utan den lilla och rädda och när jag tittar på henne så förstår jag att det är något som kommit i hennes minne! Jag tar med henne ut i köket och när vi kommer ut dit och sätter oss och jag frågar henne vad det är så säjer hon till mej bara : Mamma! Jag vill aldrig mer till pappa för han lovade mej massor av gånger att han skulle ta med oss till en lekpark men han gjorde det aldrig! 

Sen kommer tårarna! De rinner nerför hennes kinder och jag som levt med henne vet hur det känns med alla de tomma löftena som vi fick dagligen om en det ena än det andra. Alla tomma ord och vi vet hur mycket det sårar och det enda jag kan säja till henne det är att jag vet hur det känns för jag kan inte ljuga. Jag önskar att jag kunde berätta massor för henne men jag kan inte det än för eftersom vårdnaden inte är klar så får jag inte berätta saker som har hänt så hon säjer att jag har berättat för då har jag påverkat barnen och ändå så vet jag att en del saker skulle kunna göra det lättare för henne! Det är en sån kluvenhet men samtidigt vet jag att det drabbar dem värre att det kommer i en utredning att jag påverkat dem att de inte vill återvända än att jag inte lindrar idag. Vi pratade lite fram och tillbaka och jag fick svara så gott jag kan men jag är så less på att försöka förklara ett beteende som jag inte förstår själv för jag förstår inte varför man slår och skadar dem man lever tillsammans med, jag förstår inte varför man skadar dem psykist eller varför man ger löften man inte håller. Och det är inte lätt att förstå eller att förklara det man inte står för själv! Till slut så tittar hon mej i ögonen och säjer bara : "Mamma han gjorde mej illa här" och så pekar hon där hjärtat sitter och jag kände hur det skar i mitt hjärta! I den stunden hade jag bara velat sudda ut alla minnen som finns i hennes och de andras barnens liv! Jag skulle ha kunnat ge alla pengar och mitt liv om jag hade vetat att de slapp bära med sej allt detta för resten av sitt liv men jag vet att det inte är möjligt hur gärna jag än vill det enda jag kan göra är att finnas och det känns som om det inte räcker till!

När alla barnen hade somnat efter en myskväll så började tårarna att rinna på kinderna för det känns ibland så hopplöst! Jag vaknar på morgonen och det känns som om jag har en styrka som kan flytta berg och det känns verkligen som att jag kommit mil i mitt liv sen rättegången! Sen behövs det bara att jag ser att barnen mår dåligt över ett minne eller en påminnelse om det som varit bakåt i tiden och så känner jag mej så maktlös. När det händer mej så känns det bara jobbigt men när det är de som mår dåligt så kommer det så mycket mer känslor med! Jag förstår mer och mer under vägens gång hur min första socialarbetare kunde säja att jag var som en Lejonmamma när det handlade om mina barn för när det gäller dem så tummar jag inte på nåt för "hellre tar jag kulan själv än att de får den" och det är så hemskt att se dem påminnas av vardagen!

Jag önskar att jag en dag kunde få känna mej som den starka människan från morgonen till kvällen och att det fanns en dag som vi alla slapp bli påmind om det som varit och kanske kommer den dagen att komma det vet vi inte! Jag vet iallafall att jag skulle kunna göra allt för att mina barn skulle slippa ha de minnen som de har samtidigt som de har gjort dem till de personer de är idag ~ världens goaste   som har sina monsterdagar men jag vet att jag aldrig kommer att sluta kämpa för kramarna med energi kommer aldrig att ta slut och den dagen jag slutar kämpa för att mina barn ska vara trygga och kunna känna sej trygga den dagen finns jag inte och den dagen om inte allt är klart finns det andra som tar vid där jag slutar och det är en trygghet att veta om något händer mej!

PUSS    till dej från Lilla mej