............... gjorde tanken att de skulle spela upp ett förhör med en av mina änglar ont för att jag visste att hon var så liten vid den tiden och att hon hade det ansvaret på sina axlar. Nu när rättegången är över är det bilden av henne när hon sitter ensam med en polis i ett rum, tre år och med tårarna rinnande nerför sina kinder som gör ont och bara jag blundar så ser jag det framför mej. Mitt "mamma~hjärta" gick i tusen bitar när jag satt där och jag klarade inte av att titta på hela för att det gjorde för ont att se henne och ingen tröstade henne. Det kom bara nya frågor.................................

Jag kan minnas dagen än när hon och hennes M skulle åka till barnens hus för att göra detta förhöret! Skruttan var inte medveten vad det innebar att prata med poliser, och det ska man väll inte veta heller när man är tre år men hon fick lära sej det den dagen. Hon var jättespänd och när de skulle åka så vägrade hon att släppa mej. Jag fick säja att jag skulle följa med till dörren som gick ut och hon lugnade sej ett tag tills det åter var dags för henne att släppa mej. Då kom paniken och skräcken för det okända, det som hon inte visste vad det innebar. Jag hade fått "order" att det jag skulle berätta för henne var att hon skulle prata med en polis som ville veta vad pappa hade gjort! Vare sej mer eller mindre skulle jag säja och ändå så var det en så enorm skräck när hon skulle iväg. Det skar i mitt hjärta och jag hade bara velat ta henne i min famn och aldrig mera släppa henne, skydda henne från  allt som gjorde att hon blev stor för fort men jag kunde inte det för på det sättet skyddade jag dem inte från risken att behöva återvända till Helvetet!  M fick dra henne från min famn för Skruttan ville inte släppa och jag hade rivmärken på halsen efteråt. Jag kunde höra hennes skrik att hon ville stanna hos mamma men hon kunde inte det. Benen bar mej till dörrmattan där vek de sej och tårarna och skräcken kom! Jag har undrat många gånger hur man kan göra barn men speciellt sina egna så illa - men jag kommer inte att förstå det hur mycket jag än funderar så jag har lagt den tanken på hyllan men ibland så kommer den ner i mitt huvud iallafall. Jag har förlikat mej med kommentaren som min advokat ger mej varje gång jag säjer att jag inte förstår "Du kommer ALDRIG förstå för du har ett för stort hjärta för det och skulle du förstå så skulle du vara lika sjuk som honom!"

När jag satt på rättegången och såg förhöret flyttades jag tillbaka i tiden. Jag kände att jag bara hade velat lyfta henne ur filmen och tröstat henne, jag önskade att jag hade kunnat skydda henne och framför allt så önskar jag att han inte hade fått sett henne. Jag vill inte att det ska finnas en bild på henne eller någon av mina änglar på hans ögon men reaktionen från honom när han såg filmen var ett hånleende. För mej bekräftade det jag redan visste att han inte bryr sej om vad han gjort mot dem och att han skadat dem och ändå så ska han kallas deras pappa. Jag fick ännu en gång bekräftat att han inte har empati och att det bara är plats för just honom i hans värld ~ alla andra är bara spelpjäser för att han ska må bra!

Jag klarade inte av förhöret och jag kände att jag gick sönder i miljoner delar. Jag önskar idag och även då att jag hade rest mej på en gång när det började men det kändes som att jag svek henne då. Jag ville skydda henne men ibland är det som min advokat säjer att man kan inte skydda dem till 100 procent utan de måste utsättas för vissa saker innan man kan rädda dem från det stora helvetet och det är nog en sak som jag skulle må bra av att lära mej. Tyvärr är mitt mammahjärta för stort! Jag önskar att jag inte hade sett bilden av henne i samma kläder som Liten har nu, sitta där med stora tårar rinnande på kinderna och berätta att vi inte bodde med pappa mer och att hon tyckte att det var skönt för hon behövde inte vara rädd att han skulle göra illa henne. 

När jag efter lov från domaren rusade ut så trodde jag inte benen skulle bära mej! Jag såg henne framför mej med de stora tårarna rinnande ner för kinderna och jag kände att jag var tvungen att komma fram till toaletten innan jag skulle kräkas men benen bar mej inte hela vägen. Det är flera dagar sedan detta utspelade sej men jag ser det framför mej än när jag försöker att sova och det gör att det är omöjligt att komma till ro och somna. Jag kan se mina föräldrar när de sitter där och ska berätta om natten då våra liv aldrig mer skulle komma tillbaka till det normala! Jag kan se deras vånda när de skulle berätta och det var som att känslorna inte längre fanns inom dem utan fanns i luften. Och jag kommer hela tiden till samma tanke som jag försöker att inte tänka ~ OM jag inte hade valt att bli tillsammans med honom och bilda familj med honom så hade ingen av oss suttit i denna sitsen nu!!! Jag vet att den tanken inte ger mej något och den är inte bra men den kommer som ett brev på posten!

Samtidigt så ser jag ju precis som de som lever tillsammans med en missbrukare att det kom så smygande och blev så fort min vardag, mitt liv. Den första örfilen gjorde inte ont på utsidan men dessto mer på insidan men jag accepterade den och accepterade ursäkten som kom efter, löftet att det aldrig mer skulle hända och sedan var det igång. Jag var med om det som kallas normaliseringen ~ alla slagen och kränkningarna blev min vardag!

Om OM inte fanns var det många tankar och känslor som jag inte skulle ha men det är bara att inse att det ordet finns och allt som hänt har gjort mej till den jag är! Jag vet att tankarna och reaktionerna som kommer är jobbiga men samidigt så vet jag att de inte dödar mej ~ de är pusselbitar som jag måste lägga för att komma vidare och för att jag ska kunna sluta fred med mej själv och inse att ordet OM inte har betydelse i det som hänt för det har hänt och går inte att göra ogjort och IDAG så skyddar jag mina barn och har klarat av det ~ med andra ord kommer jag att klara det även i framtiden om jag inte slutar tro på mej själv!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Jag har stött och blött mina tankar, känslor och reaktioner sedan jag kom från Helvetet och ändå så känns det som att de aldrig tar slut för det kommer upp nya reaktioner, nya sätt att se på saker och nya känslor som kommer med på köpet. Jag känner det precis som att jag är en flaska med kolsyrad läsk i för när man väl har öppnat den så kommer det en bubbla och sedan bara väller det upp fler bubblor och det är så det känns med mina tankar och känslor ~ kommer en upp till ytan så kommer det flera med och det blir en "kolsyre~effekt" (inte alla som har egna namn på "diagnoser") 

Igår när jag la mej så var det just det som hände ~ ett minne från rätegången poppade upp och sedan kom det massor med känslor och tankar upp! Jag kände att det var lönlöst att försöka sova så jag tänkte att jag skulle läsa istället eftersom jag fått böcker av min gulliga E och hade börjat läsa denna boken på tåget på vägen hem. På en gång när jag började läsa boken så kändes det så, precis som att jag läst boken förut fastän jag visste att jag inte hade det. Igår när jag fortsatte att läsa så kände jag den känslan igen. Jag fortsatte att läsa i boken som handlar om en kvinna som lever tillsammans med en man som är alkolist och allt som jag läste kändes så bekant! Plötsligt insåg jag vad det var som var bekant ~ det var inte boken utan situationen som hon levde i som jag kände igen! 

Jag insåg helt plötsligt att jag har levt tillsammans och har barn med en "missbrukare" men han har inte missbrukatdroger utan makten över oss. Han tryckte ner oss och på det sättet kände han sej stor och han hade verkligen makten över oss rent ekonomiskt eftersom det aldrig fick finnas pengar kvar på mitt konto men han hade även makt över oss eftersom vi var livrädda för honom. 

Jag kände igen mej i detta att man lyssnade på stegen för att veta vilket humör han var på även om hon som skrivit boken gjorde det för att få reda på hur full han var. Jag kände även igen mej i detta att man är "medberoende" och på ett sätt hjälper personen för att man inte vill eller kan berätta det för någon. Det var just det som jag gjorde - jag höll tyst och på det sättet så tillät jag att det fortsatte. Jag visste att det inte var någon ide att ta upp detta med honom för han skulle ändå säja att det var inte så det var utan att det var bara så som jag kände det. De gånger som jag tog upp det så blev det bara nedtystat och han fick ännu mera makt över mej!

På något sätt känns det som en lättnad att jag kan se på det som ett missbruk för det gör det lättare att tänka att det som han gjorde mot oss var inte mitt fel som jag känt det som i så många år utan det är ett behov som han har att känna att det är han som har makten och att vi är de små som han kan styra och ställa över. Nu förstår jag mer den känslan att vi var spelpjäser för honom och att jag kände mej utnyttjad. Han hade ett behov av att ha makt och det en sjuk makt över oss. Det var därför som han inte var den stora som jag levde tillsammans med i Tingsrätten för han hade inte makten över situationen utan nu var han en "spelpjäs" som skulle följa rättens regler!

Känske är det så att för att jag ska klara av att bearbeta del eferdel så behöver jag kunna draliknelser för jag är en sån som måste förstå, en sån som letar orsakerna och i så många år så hamnade skulden på mej själv så kanske är det denna pusselbiten som jag behöver för att kunna lägga över skulden där den hör hemma! Jag kan inte bara tänka att det är så utan jag måste förstå och just denna liknelsen mellan någon som är beroende av droger jag mej svaret på vad han var beroende av det skulle bara ha kommit tidigare men troligen var inte meningen att det skulle komma innan rättegången. För mej är det nyttigt att se hur hon som medberoende tystar ner och försöker at släta över för att inte de i omgivningen ska förstå och den enda som man sviker när man gör det är sej själv och jag gjorde det i så många år!

Jag har gått igenom mycket men samtidigt så har det gjort att jag är den jag är idag. Jag behöver vissa pusselbitar för att komma längre i mitt livspussel men jag tänker inte ge mej förän jag har fått dem och jag kommer att kämpa för att få dem. Jag kommer till insikter och det är de som gör att jag kommer framåt. 

Livet är här och nu och jag har hittat ytterligare en pusselbit och jag kommer att hitta fler. Jag vet att jag kommer aldrig mer att hamna i denna sitsen för nu upptäckte jag mönstret som fanns i Helvetet bara genom att läsa i en bok och jag vet att jag kommer att lägga märke till det i vanliga livet med ~ FÖR NU VÅGAR JAG SE det som jag tidigare blundade för

PUSS    till dej från Lilla mej   

Och jag överlevde den och bara det gör att jag känner mej som en vinnare! Jag klarade att berätta det som jag under så många år höll hemligt fastän den personen som jag är livrädd för satt i samma rum! Jag vågade stå upp för mej och barnen och jag känner att jag för en gångs skull kan se att jag är stark även om jag efteråt kan komma på saker som jag borde sagt eller gjort annorlunda - jag svek ALDRIG mej själv, jag pratade från hjärtat   och jag höll mej till sanningen - mer kan jag integöra för nu ligger avgörandet i andras händer!

Jag kan känna hur det kändes när jag åkte dit för det kändes verkligen som jag skulle till min egen avrättning men att mötas av en öppen famn när jag kom fram som gav så mycket trygghet gjorde att jag kände - Jag kommer att klara detta! Det kommer att vara tufft men jag kommer att klara det för att det finns de som tror på mej och som står bakom mej!

På dagen D så kändes varje trappsteg som att det var ett berg jag måste komma över. Fötterna var inte fötter utan betongklumpar men när jag hade klarat dem så kände jag att det fanns inget alternativ - hur jobbigt det än kändes så fanns det ingen återvändo för jag var tvungen att ta mej igenom detta för att komma vidare. Jag var tvungen att sitta i samma sal som Djävulen och jag var tvungen att våga säja det som jag visste var sant hur jobbigt det än kändes. Jag stod upp för mej och jag stod upp för barnen och det var det som gav mej styrkan - samtidigt som det fanns de som jag vet trodde på mej och gav mej energi! Jag kände att jag måste visa att det han gjorde var fel - och detta var min chans!

Jag känner att jag har kommit till en gräns där jag är less på att gömma mej, att inte kunna svara på frågor om saker och ting och jag är less på att bli behandlad som skit. Nu var det min chans att stå upp för mej själv och det jag tror på! Jag vet att vad än domen kommer att bli så känns det som att det är ett hån mot straffet som vi får för att vi har levt med honom men samtidigt så känner jag att jag ska se det som att samhället iallafall reagerat på det han gjort mot oss. De trodde på mej för annars hade de inte tagit upp det till åtal så bara det att jag befann mej där är en seger i sej!

Jag valde inte att bli misshandad och utsatt för övergrepp och det valde inte barnen heller så varför ska jag skämmas för det när det är han som ska göra det?!?! Jag kände att den tanken gav mej styrka att klara att berätta det jobbiga. Det kändes som att alla sår som jag haft på insidan öppnades och tårarna rann men med dem så rann även orden ur mej. Jag kunde få ur mej de sakerna som hade gått till åtal och fastän jag var helt tom efteråt så kände jag att de gav plats som jag kan fylla med positiva saker när jag kommit en bit till. Jag lämnade dem där och nu är det andras ansvar att ta dem till sej och döma!

Jag var som en urvriden trasa efteråt och jag känner mej inte full av energi än men jag känner mej lättad. Jag klarade det och jag har människor runt mej som bryr sej om mej och som ger mej styrka. Jag har bevisat för mej själv att jag är en överlevare, att jag orkar kämpa och att jag kan hitta styrkan när den behövs och det är en vinst bara det. Jag vågar se sanningen i vitögat hur mitt liv har sett ut och jag inser idag att jag är såååååååååå mycket starkare än vad han någonsin varit eller kommer att bli! Det gör ont att se vad han gjort Skruttan men samtidigt kan jag idag se att det ger mej styrka att fortsätta att kämpa för att de aldrig mer ska behöva återvända till Helvetet och Djävulen"

Genom denna rättegång fick vi chansen att vända ett blad i våran "bok och liv" och jag kommer att ta den chansen. Jag har fått tömma ur mej dessa händelser och den plats som de tagit innan kan jag nu fylla med annat och det ska jag göra! Jag ska kämpa och jag kommer att kämpa för ingen ska behöva ha det livet som vi har haft men samtidigt ser jag att det finns en framtid efter så lång tid!

Jag kan se att det finns en mening med allt som sker hur tungt det än är och om inte allt detta hade hänt mej så är det människor som idag har en stor plats i mitt hjärta som jag ALDRIG skulle ha träffat om inte allt detta hade hänt och jag skulle inte kunna tänka mej att leva utan dem i mitt liv. Jag kan önska att skadorna inte hade blivit så stora och så många och att minnena inte hade varit så hemska men kanske kommer jag att se meningen med allt en dag bara jag vågar fortsätta att tro och bara jag vågar se på mej själv som den jag är! Bara jag vågar erkänna för mej själv att jag är en överlevare och är starkare än jag tror!

TACK alla som finns för mej - ni vet själv vilka ni är! Skulle inte vilja vara utan er en endaste dag för ni har för stor betydelse för mej!

PUSS    till dej från Lilla mej    som börjar känna mej lite större