Igår så pratade jag med min arbetsterapeut och vi pratade om allt mellan himmel och jord men naturligtvis även orsaken till varför jag har kontakt med dem ~min förvärvade hjärnskada! Vi pratade om detta att jag skulle träffa min läkare och att jag skulle tänka igenom det som jag ville ha fram till henne så att jag kunde få den bästa möjliga hjälpen utifrån den kroniska migränen. Jag bestämde mej att jag verkligen skulle sätta mej ner och att jag skulle försöka att själv se vart problemen i vardagen finns, vad eller om det finns något som gör att det känns mer eller mindre! Naturligtvis kom jag när min hjärna satte fart in på vilka problem som hjärnskadan stället till i vardagen om man bortser från det dåliga minnet och allt annat som jag egentligen även hade innan men inte lika mycket! 

Jag kom in på funderingen om men egentligen måste acceptera att jag har en hjärnskada för att komma vidare i livet! Den syns ju inte på utsidan att jag har och därför är det så lätt att gömma sej bakom en fasad att jag "är glömsk och förvirrad" och att man mitt i det tillståndet är "småbarnsförälder" som lever själv gör det ännu lättare att gömma sej och glömma men hur accepterar man att man fått en sån skada och hur accepterar man när den kom till på det sätt som den gjorde?!?!

Skruttan säjer ofta till mej när det är något som vi ska komma ihåg och hon berättar det för mej ett tag innan: Mamma vi skriver en lapp om det för annars så glömmer du det! 
För henne är det så naturligt att hennes mamma inte minns lika mycket som tex mormor och morfar gör men för mej är det inte det för jag vet hur det var innan!

Jag minns en tid när jag kunde ha 100 bollar i luften och jag klarade av att jonglera med dem och ändå så blev det bra ~ nu får jag rulla dem en och en och koncentrera mej på den som rullar hela tiden för annars så finns det inte i mitt minne att jag rullade iväg den! Hur många gånger tror jag inte än idag att jag ska kunna börja två projekt samtidigt och slutföra dem men inget blir klart för min hjärna klarar inte att hålla tanken på de två sakerna så länge. Hur många gånger per dag ser jag inte sakerna som jag påbörjat men aldrig slutfört för att det kom en annan sak emellan som krävde min uppmärksamhet och jag känner en frustration och en sorg över att det är så här mitt liv ser ut och kommer att göra och de dagar som jag klarade av att göra flera saker samtidigt och slutföra dem - de är bara ett minne!

Jag känner frustration över att inte kunna stänga av ljuden som finns runt mej och som jag tidigare inte ens tänkte på att de fanns där. Bara att höra en klocka ticka och inte kunna koppla bort det ljudet är frustrerande men att samtidigt höra hundra andra ljud som ingen annan reflekterar över ~ det gör att det blir kaos i huvudet! Jag förstår när de säjer att genom hjärnskadan så har "filtret" som fanns där innan med att sortera bort ljuden som hör vardagen till och inte är värda att reflerktera över är borta för det blir så uppenbart när jag ser hur jag själv reflekterar och inte kan stänga av ljud.

Bara detta att kunna hålla en tanke eller en fundering från början till slut kräver massor av energi! Allt som en gång gick på automatik som att plocka fram saker kräver nu att tanken finns med hela tiden i vilken ordning och hur man ska göra det! Tänk bara som en sån sak som att klä på sej gick förr utan att jag reflekterade över att jag gjorde det nu måste jag tänka på vad jag gör i varje moment och varje rörelse och när jag sätter mej, som nu när jag är tvungen att göra det för att jag ska träffa min doktor, så inser jag att det är ju inte konstigt att jag är helt slut efter det som är en "vanlig" dag i mitt ovanliga liv!

Jag förstår att någonstans inom mej så har jag accepterat att jag har dessa problemen och många fler eftersom jag idag är medveten om att det inte fungerar som tidigare och att jag har hjälp av just detta team för att vi ska få det att fungera så bra som det bara går. Jag har lärt mej hur jag ska göra för att vardagen ska flyta på för mej och barnen och så långt har jag accepterat att jag måste ändra och tänka på andra sätt! Jag har inte samma finmotorik - nä men då ska jag inte ha de minsta nålarna som jag tidigare använde när jag sydde utan större ~ så långt har jag accpeterat att hjärnskadan påverkar mej men jag har inte accepterat att den finns!

Tanken var, och jag har övat i flera månader, att när jag kom till rättegången så skulle jag berätta på en gång att jag har en hjärnskada som jag fått vid misshandeln och att jag därför har svårt att berätta en sak från A till Ö för att förståelsen skulle finnas om jag tappade tråden eller sa fel ord ~ jag klarade inte att få de orden över mina läppar! Det hamnade på åklagaren och min advokats axlar att bära fram det budskapet! Jag kan erkänna det när jag träffar mitt team men inte om jag har kontakt med andra! Psykologen är den som har fått informera personer som står mej nära och som behöver få den informationen för jag klarade inte det!

Ibland känns det som att jag skulle kunna få så mycket hjälp i omgivningen om jag bara kund esäja som det är men för att jag ska kunna det så kommer jag till att jag måste acceptera för att kunna erkänna! Hur erkänner man för andra när jag knappt kan erkänna för mej själv?!? Jag trodde någonstans djupt inom mej att den dagen när jag kunde lägga den största delen av skulden för misshandeln där den hör hemma så skulle jag även kunna acceptera följderna av den men idag inser jag att det inte är lika lätt som jag trodde. Jag kän lägga skulden för händelsen där den hör hemma, nämligen att han gjorde valet att misshandla mej och att det inte var mitt fel men jag kan inte acceptera att jag kommer att leva med fysiska och psykiska konsekvenser av händelsen och även barnen! 

Kommer jag någonsin att kunna acceptera förutsättningarna som finns idag?!?! Jag vet inte men samtidigt så vet jag inte om man måste det heller för jag lever och jag klarar av mitt liv och barnen och kanske är det så man ska se det ~ Det fungerar här och nu och inte tänka längre! Jag har hjälpen runt mej som kan få mej att acceptera och att göra det bästa av situationen men den enda som kan acceptera ~ det är jag! Om jag accepterade kanske en del av den envisheten som får mej framåt idag försvann så kanske är där jag står idag den bästa platsen att stå på! Vem vet? Kanske jag i ett annat skeende av livet som inte är nu!

PUSS    till dej från Lilla mej