Och jag överlevde den och bara det gör att jag känner mej som en vinnare! Jag klarade att berätta det som jag under så många år höll hemligt fastän den personen som jag är livrädd för satt i samma rum! Jag vågade stå upp för mej och barnen och jag känner att jag för en gångs skull kan se att jag är stark även om jag efteråt kan komma på saker som jag borde sagt eller gjort annorlunda - jag svek ALDRIG mej själv, jag pratade från hjärtat   och jag höll mej till sanningen - mer kan jag integöra för nu ligger avgörandet i andras händer!

Jag kan känna hur det kändes när jag åkte dit för det kändes verkligen som jag skulle till min egen avrättning men att mötas av en öppen famn när jag kom fram som gav så mycket trygghet gjorde att jag kände - Jag kommer att klara detta! Det kommer att vara tufft men jag kommer att klara det för att det finns de som tror på mej och som står bakom mej!

På dagen D så kändes varje trappsteg som att det var ett berg jag måste komma över. Fötterna var inte fötter utan betongklumpar men när jag hade klarat dem så kände jag att det fanns inget alternativ - hur jobbigt det än kändes så fanns det ingen återvändo för jag var tvungen att ta mej igenom detta för att komma vidare. Jag var tvungen att sitta i samma sal som Djävulen och jag var tvungen att våga säja det som jag visste var sant hur jobbigt det än kändes. Jag stod upp för mej och jag stod upp för barnen och det var det som gav mej styrkan - samtidigt som det fanns de som jag vet trodde på mej och gav mej energi! Jag kände att jag måste visa att det han gjorde var fel - och detta var min chans!

Jag känner att jag har kommit till en gräns där jag är less på att gömma mej, att inte kunna svara på frågor om saker och ting och jag är less på att bli behandlad som skit. Nu var det min chans att stå upp för mej själv och det jag tror på! Jag vet att vad än domen kommer att bli så känns det som att det är ett hån mot straffet som vi får för att vi har levt med honom men samtidigt så känner jag att jag ska se det som att samhället iallafall reagerat på det han gjort mot oss. De trodde på mej för annars hade de inte tagit upp det till åtal så bara det att jag befann mej där är en seger i sej!

Jag valde inte att bli misshandad och utsatt för övergrepp och det valde inte barnen heller så varför ska jag skämmas för det när det är han som ska göra det?!?! Jag kände att den tanken gav mej styrka att klara att berätta det jobbiga. Det kändes som att alla sår som jag haft på insidan öppnades och tårarna rann men med dem så rann även orden ur mej. Jag kunde få ur mej de sakerna som hade gått till åtal och fastän jag var helt tom efteråt så kände jag att de gav plats som jag kan fylla med positiva saker när jag kommit en bit till. Jag lämnade dem där och nu är det andras ansvar att ta dem till sej och döma!

Jag var som en urvriden trasa efteråt och jag känner mej inte full av energi än men jag känner mej lättad. Jag klarade det och jag har människor runt mej som bryr sej om mej och som ger mej styrka. Jag har bevisat för mej själv att jag är en överlevare, att jag orkar kämpa och att jag kan hitta styrkan när den behövs och det är en vinst bara det. Jag vågar se sanningen i vitögat hur mitt liv har sett ut och jag inser idag att jag är såååååååååå mycket starkare än vad han någonsin varit eller kommer att bli! Det gör ont att se vad han gjort Skruttan men samtidigt kan jag idag se att det ger mej styrka att fortsätta att kämpa för att de aldrig mer ska behöva återvända till Helvetet och Djävulen"

Genom denna rättegång fick vi chansen att vända ett blad i våran "bok och liv" och jag kommer att ta den chansen. Jag har fått tömma ur mej dessa händelser och den plats som de tagit innan kan jag nu fylla med annat och det ska jag göra! Jag ska kämpa och jag kommer att kämpa för ingen ska behöva ha det livet som vi har haft men samtidigt ser jag att det finns en framtid efter så lång tid!

Jag kan se att det finns en mening med allt som sker hur tungt det än är och om inte allt detta hade hänt mej så är det människor som idag har en stor plats i mitt hjärta som jag ALDRIG skulle ha träffat om inte allt detta hade hänt och jag skulle inte kunna tänka mej att leva utan dem i mitt liv. Jag kan önska att skadorna inte hade blivit så stora och så många och att minnena inte hade varit så hemska men kanske kommer jag att se meningen med allt en dag bara jag vågar fortsätta att tro och bara jag vågar se på mej själv som den jag är! Bara jag vågar erkänna för mej själv att jag är en överlevare och är starkare än jag tror!

TACK alla som finns för mej - ni vet själv vilka ni är! Skulle inte vilja vara utan er en endaste dag för ni har för stor betydelse för mej!

PUSS    till dej från Lilla mej    som börjar känna mej lite större