Jag är en person med stort kontrollbehov det kan jag erkänna men det känns som om jag inte har kunnat ha kontroll över mycket sedan jag kom från Helvetet utan mycket av mitt och barnens liv har legat i händerna på olika myndigheter eller personer men jag har aldrig känt mej så här lirädd för ett beslut eller att jag inte kan påverka som jag känner inför domen som kommer imorgon för det känns att vad än denna blir så kommer det att få konsekvenser som känns som att välja mellan pest och kolera. Denna domen är ett avslut på det som varit fast ändå så ligger den till grund för så många beslut som kommer att fattas längre fram och när jag tänker i dessa banor så får jag bara panik och känner att jag blir livrädd.

Det har gått bra fram tills idag att inte tänka på domen eller vad det kommer att innebära men jag är fullt medveten om att det har legat omedvetet och gnagt inom mej att den kommer att komma. När jag visste att rättegången skulle bli av så kände jag att när domen kommer så kommer det att vara ett slut på detta - idag inser jag att så tänkte jag för att klara av att överleva för idag ser jag att det finns en tid efter att domen har kommit.

Vilket straff han än får så känner jag att det kommer att kännas som ett hån mot hur det han har gjort påverkar våran vardag och vårat liv men det största hånet skulle vara att han går fri. Denna domen har en viktig roll i kommande vårdnadstvist och det kommer att ha en roll för mej - den kommer att bevisa att det fanns de som trodde på sanningen och som vågade se den. Jag känner at jag vet inte vilket besked jag vill ha när det gäller domen.

Går han fri då kommer tankarna att komma att det var ju som han sa att ingen skulle tro mej. Ja jag fick gå på rättegången och jag kände det som en seger att det gick till åtal och att jag klarade den men jag vet att när den tanken har försvunnit så kommer jag åter att lägga skulden på mej själv - jag borde ha förstått att ingen skulle tro på mej! De kanske tycker att allt var mitt fel och att det är därför som detta kom som dom!

Samtidigt så vet jag att i det läget har vi en lugnare vardag för han har vunnit över mej - han går fri och han kan berätta åt höger och vänster vilken idiot jag är som trodde att någon skulle gå på "lögnerna" som jag drog!

Om han får ett straff så känns det som att det inte finns ett straff som kan mätas med det som han gjort mot mej och barnen för vi får lida för det resten av våra liv både fysiskt och psykist för även om det kommer att bli bättre så tror jag inte att det kommer att försvinna. Jag kommer att påminnas mindre och mindre av situationer i vardagen och ord men det kommer alltid att finnas i mej för det är en del av mej, av min historia! Blir han fälld så är det en viktig del i vårdnadstvisten och det ger mej större möjlighet att kunna rädda barnen från Helvetet men samtidigt är jag livrädd att Helvetet ska komma till oss i våran "trygga värld"

Han har en sjuk hjärna och jag kan inte förstå hur han tänker men samtidigt är det som min advokat sagt mängder med gånger att den gången som jag förstår det är jag lika sjuk som han. Det känns bara som att om han blir fälld så skulle han kunna tänka att om han ska straffas för något som han "inte gjort" så kan han lika gärna göra det. Jag kan se framför mej de gånger han berättat för mej och barnen att OM vi berättade för någon så skulle de inte tro oss men OM vi berättade så skulle vi dö. Jag kan se blicken och jag kan höra det bestämda tonläget när han sa det! Han har lovat mej många saker och aldrig hållt dem men han har inte sagt något av de andra löftena med denna rösten, bestämdheten och kraften. Han har visat och berättat hur han ska göra för att vi inte ska leva mer om vi "sviker" honom - och det är ju det speciellt jag har gjort för jag har berättat i förhör men jag har även berättat det så att han hört det själv.

Jag är livrädd för hela denna situationen för jag har inte kontrollen och jag kan inte påverka något. Det känns idag som att jag inser att den säkerheten som jag byggtupp kring mej och barnen den är full med hål som jag inte sett tdigare! Det känns som om jag idag skulle vilja vara liten igen och krypa in i en trygg famn där någon säjer till mej att jag är trygg, att inget kan hända mej och jag skulle vilja ta med barnen i denna famnen! Jag skulle bara vilja känna att vi var trygga att det inte fanns några hot runt oss men det är bara en dröm som försvinner lika fort som jag hinner tänka den för sanningen och verkligheten finns och den knackar på hela tiden.

Jag vill kunna känna att jag är lugn att nu har rättegången varit och jag kommer att få ett slut - och ja jag får ett slut men samtidigt är det en start på något nytt som jag inte vet hur det startar och när jag inte vet det så kan jag inte förbereda mej eller säkerheten kring barnen. Jag känner mej ännu mer otrygg och ännu mer osäker än jag känner mej varje dag! Jag vill inte att det ska vara så här! Jag vill inte fundera på hur framtiden är och om det ens finns en framtid. Jag vill inte att andra människor ska avgöra min morgondag och ändå är det just där vi hamnar åter och åter igen för att en annan människa gjorde sitt val!

En person gjorde  ett val och flera människor blev lidande av konsekvenserna. Flera personers liv blev totalt förändrat den kvällen/natten! Det säjs att ödet styr mycket i vårat liv men jag känner att detta var inte vad ödet hade planerat åt oss! Någonstans blev det fel och det är många personer som blev drabbad av det felet! Man kan sammanfatta allt med att ett öde gav många konsekvenser och påverkade många människor i en riktning som ingen trodde att vi skulle hamna!

Jag och barnen hamnade i en värld där vi finns samtidigt som vi inte finns, där man tänker på säkerhet innan det som är roligt eller bra, där personer som står oss nära får försöka dölja saker som för andra är så naturligt som tex vart man bor, går på dagis/skola och sånt som tillhör det vanliga livet! Den sista misshandeln påverkade mycket av det som hände efteråt och jag tappade kontrollen även då men någonstans under vägen kom jag tillbaka till kontrollpanelen - inte helt med delvis och bara jag vågar hoppas och tro så vet jag att jag kommer att komma tillbaka till den ytterligare en gång ~ det är bara så jobbigt att inte veta hur vägen dit ser ut men kanske orkar jag om jag tar små, små steg för de tar mej iallafall framåt än om jag står och inte vågar ta det stora steget på en gång!

PUSS    till dej från Lilla mej